Utropet

När jag igår körde mot Stockholm för att hämta min son, kändes pingstdagens ord från apostlagärningarna (2:16-20) underligt passande. 

   Detta är vad som har sagts genom profeten Joel: 

   Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. 

   Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha drömmar. 

   Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande, och de skall profetera. 

   Jag skall låta sällsamma ting visa sig uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod och eld och moln av rök. 

   Solen skall vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och strålande.

Jag åkte på motorvägen, solen sken när jag åkte hemifrån, men framför mig var det mörkt på himlen. 

   Så var det som att den öppnade sig och regnet vräkte ner.

   Åska och blixtar, hagel som smattrade mot bilen.

   Vita drivor omkring mig och jag som är hyfsat ny bilförare försökte ligga stadigt i spåren efter bilarna före. 

   

Vi kröp fram i några kilometer och så, lika snabbt som det kom, var det över. 

   Himlen sprack upp och solen kom fram igen. 

   Naturens krafter. 

   Hur lätt är det inte att förundras över livets storhet när man får ta del av dem. 

   

Härom dagen kom en text av Nikos Kazantzakis till mig. 

   Den var på engelska, men jag kände en längtan att översätta den. 

Blåsande genom himmel och jord, 

och i våra hjärtan och alla levandes hjärtan, 

är ett gigantiskt andetag - ett stort Utrop - som vi kallar Gud. 

Det planterade livet önskade fortsätta sin orörliga sömn bredvid stagnerat vatten, 

men Utropet slängde sig upp inom det och skakade våldsamt dess rötter: 

”Bort, släpp taget om jorden, gå!” 

Hade trädet kunnat tänka och bedöma, skulle det ha ropat: 

”Jag vill inte. 

Vad är det du uppmanar mig att göra? 

Du begär det omöjliga!” 

Men Utropet, utan förbarmande, fortsatte skaka dess rötter och ropa: 

”Bort, släpp taget om jorden, gå!” 

Det ropade såhär i tusentals eoner; och se! 

som ett resultat av längtan och kamp, 

strömmade livet ur det orörliga trädet och var befriat.

Djur dök upp - maskar - skapandes sig hem i vatten och lera. 

”Vi mår bra”, sa de. 

”Vi har frid och säkerhet; vi rör oss inte ur fläcken!” 

Men det fruktansvärda Utropet hamrade sig självt utan förbarmande in i deras länder. 

”Lämna leran, stå upp, föd fram era bättre!” 

”Vi vill inte! 

Vi kan inte!” 

”Ni kan inte, men jag kan. 

Stå upp!” 

Och se! efter tusentals eoner, framträdde människor, 

darrande på sina fortfarande porösa ben.

Människor är kentaurer; deras hovar planteras på jorden, 

men deras kroppar från bröstet till huvudet bearbetas och plågas av det skoningslösa Utropet.   

De har stridit, åter igen i tusentals eoner, 

för att dra sig själva, som ett svärd, ut ur sin djuriska slida. 

De strider också - det här är deras nya kamp - 

för att dra sig själva ut ur sin mänskliga slida. 

Människan ropar i förtvivlan: 

”Vart kan jag gå: Jag har nått toppen, bortom är avgrunden”. 

Och Utropet svarar: 

”Jag är bortom. 

Stå upp!”

För drygt 2000 år sedan satt ett gäng lärjungar samlade en pingstdag.

   Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. (Agp 2:2) 

   Över Jerusalem hördes dånet och människor samlades. 

   Förvånade hörde de alla sina olika språk talas. 

   Förvånade fick de uppleva människors förmågor till under. 

   Fick de uppleva sånt de trodde var omöjligt.  

Också Hilma af Klint fick för över 100 år sedan, till sig ord om människans möjligheter.

   Jo, dotter, om detta som du inte ännu har fullt förstått - du skall bliva ett bud om en ny korsets lära, om renhetens, förädlingens väg dit upp till ljusets rike. 

   Du skall tala om det mest med kraft men också med ord - du skall lära i din ännu inte stora krets denna lära som förvandlar vad ni nu nämner överjordiskt, övermänskligt till något naturligt, enkelt, ty vet dotter; överjordiskt måste mycket nämnas då det jämförs med jorden i dess nuvarande skick; övermänskligt mången kraft då den mäts mot vad mänskligheten nu förmår. 

   Men dagar kommer och det förr än ni anar då den kraft som slumrar inom denna mänsklighet skall växa ut och bli det vartill den var ämnad - då alla dessa krafter som slumrar inom dess bröst skall växa ut till sin fulla utveckling och då skall ni se att mycket av det som ni nu kallar övermänsklig kraft helt enkelt blir den högsta mänskliga i Guds tjänst. 

Många är människorna som profeterar runt om i vår värld. 

   Många är de som har syner och drömmar som kan inspirera oss.

   På alla möjliga språk talas det om en ny värld. 

   Om nya sätt att leva och vara. 

   Om nya sätt att arbeta och fördela det som finns.

   Om nya sätt att ta hand om vår jord. 

   Om nya sätt att vara medmänniskor och leva tillsammans, inifrån och ut. 

Jag är helt övertygad om att vi redan har det i oss. 

   Inga andra sista dagar behöver komma. 

   Vi har det i oss att låta anden föra oss framåt, uppåt. 

   Att fortsätta utvecklas som mänsklighet. 

   Att inte stanna i rädslan och bekvämligheten. 

   Att lyssna inåt och finna svaren.

   Att lyssna in vår egen sanning och låta kärlekens och ljusets kraft slänga sig upp inom oss och ut ur oss.