I år är det 20 år sen jag brände ut mig första gången.
Kanske går det helt enkelt i 20-årscykler för mig, för nu har jag ju varit där igen.
Då var omständigheterna runt omkring helt annorlunda, men när jag ser tillbaka och även kan titta på min situation nu lite i backspegeln, så tror jag att det egentligen är samma orsaker.
Det finns många yttre faktorer som påverkat på olika sätt båda gångerna.
Arbetssituationer som inte varit fungerande, relationer som tagit energi, flytt, småbarn, ensamhet...
Men egentligen tror jag att det är något annat som pågått.
För 20 år sedan ledde vägen nedåt i mörkret mig ut i ett stort skifte.
Jag tog ett tydligt steg i livet från IT-branschen och började läsa till präst.
Något jag alltid vetat att jag skulle, men först då var det dags.
Under den stilla tiden i sjukskrivningen skalade jag bort allt, för att sedan sakta lägga till sak för sak.
I medvetenhet, kännandes efter.
Och tydligast är det väl vad en utbrändhet blir för mig.
Ett tvärstopp när jag tappat kontakten.
En möjlighet att hitta närvaron igen.
Att hitta tillbaka till mig själv och min väg.
Inte något som drabbar mig.
Jag har ju redan drabbat mig, det är ju därför jag är där.
Utan en gudomlig nåd som sveper in i mitt liv och tvingar mig att stanna upp.
En gåva.
Som tvingar mig att erkänna hur olidligt jag känner att det är, livet jag byggt mig.
Inte på grund av det som finns i det.
Utan för att jag inte är helt sann.
Då bytte jag ut det mesta i livet.
Det behöver jag inte nu.
Det här är på en annan nivå.
En finslipning.
Justering av fokuset.
Ett sättande av fokus, gränser och en inre omkalibrering.
Inte i vart jag ska, utan i vem jag är.
Varför jag är här.
Varför jag lever mitt liv.
Varför jag har de gåvor jag har och haft de erfarenheter jag haft.
Vad jag har att ge.
Jag samlar mina olika pusselbitar och fogar ihop dem.
Drar i de trådar jag finner och ser hur de alla är kopplade i ett gigantiskt nät.
Hur allt hänger ihop och skapar mening.
Hur jag ingår i ett större nät, hur inget av det jag trott att jag bara gör på min lilla kammare är avskilt.
Egentligen.
I en bok finner jag ett ord som Jesus förmodligen använde om Gud, på arameiska.
Abwoon, the great Birther.
Jag drar i tråden och googlar vidare och finner ännu en översättning av Herrens bön från Arameiska.
I min översättning till svenska från engelska, blir det ungefär:
Å Födare! Fader-Moder av Kosmos, du skapar allt som rör sig i ljuset.
Fokusera ditt ljus inom oss - gör det användbart:
som strålarna från en fyr visar vägen.
Skapa ditt välde av enhet nu - genom våra eldiga hjärtan och villiga händer.
Din enda önskan agerar då med vår, som i allt ljus, så i alla former.
Bevilja vad vi behöver varje dag i bröd och insikt:
uppehälle för det växande livets kall.
Lossa strängarna av misstag som binder oss,
som vi släpper de trådar vi håller av andras skuld.
Låt oss inte gå in i glömska utan rädda oss från omogenhet.
Från dig är all härskande vilja född, kraften och livet att göra,
sången som förskönar allt, från tidevarv till tidevarv det förnyas.
Sannerligen - kraft till dessa uttalanden -
må de vara källan från vilken alla mina handlingar växer.
Förseglad i tillit och tro.
Amen
Så jag föds på nytt, av den stora Födaren, Framfödaren eller vilket ord som nu går att använda på svenska.
För varje gång föds jag lite renare, mer avskalad, närmare mig själv.
För varje gång vågar jag vara och stråla lite mer av det som är min kärna.
Det där inre gudomliga ljuset som bor i vår själ.
Från flera olika håll har frågan kommit till mig under sommaren.
"Vad vill du att ditt liv ska handla om?"
Och jag känner, djupare och djupare att jag är i den stora Födarens tjänst.
Abwoon!
Att livet handlar om att hjälpa till att föda fram det som behövs i människors liv.
Det som är sant, ända in i själen.
Göra ljuset användbart.
Och att fortsätta låta mig själv födas fram.
Om och om igen.
För varje varv jag tar upptäcker jag att det finns oändligt mycket mer.
Ner i mörkret, se skuggorna, bjuda in dem.
Integreras.
Hur närheten till mörkret gör att ljuset strålar så mycket starkare.
Det är inte som att mörkret i oss inte finns bara för att vi försöker undvika att se det.
Nej, i mörkret finns också kraft.
Nycklar till vår förlorade kraft.
Var vi läcker.
Vad som behöver riktas om.
Krafter som behöver användas.
Att i helig vrede stå upp för allt som är sant.
Allt som är liv.
Att inte vara rädd för kraften i ilskan utan låta den kanaliseras i kreativitet!
Det är en födsloprocess med sina olika faser.
Och det är skört att vara nyfödd.
När jag nu kliver ut i arbetslivet igen, är det med nystartsenergi och lite försiktighet.
Men det är också med en djupare förståelse av vem jag är, var mina gränser går och vad jag behöver.
Jag vill inte hålla tillbaka mer.
Jag vill inte försöka klämma in mig i formar som inte fungerar för mig.
Jag vill vara sann.
Och låta andra vara sanna.
Det blev en målningarnas resa, den här sjukskrivningen.
Det första jag gjorde var att måla mig själv sägande stopp, sätta gränser.
Sen behövde jag inse att jag är älskad, värd att älskas och sedd, så jag målade en sån kärlek.
Sen insåg jag att jag behövde ta fram gudinnan i mig själv, se gudinnan i mig, så då målade jag det.
Sen behövde jag integrera modern i mig, så jag målade när min son föddes, när jag föddes som mamma.
Sen insåg jag att jag behövde måla den stora skaparen, Födaren, vilket såklart är den stora vulvan!
Sen fick jag kontakt med den heliga vreden och insåg att utan att också låta min ilska få plats, är jag inte levande, så då målade jag det, den kreativa kraften det ger.
Och jag använde samma foto som till den första målningen, lät inte ilskan stanna vid att sätta gränser utan lät den skapa liv.
Och så målade jag barnet, mitt barn, men nog också mitt eget inre barn.
Den barnsliga glädjen, nyfikenheten och närvaron, som jag behöver påminna mig om.
Den som i lekfullhet tar mig vidare ut i livet, ut i de oändliga möjligheterna.
.jpeg)