måndag 22 februari 2021

Prövningar

Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Hon hade en egyptisk slavflicka som hette Hagar, och en dag sade Saraj till Abram: ”Herren har gjort mig ofruktsam. Gå till min slavflicka, kanske kan jag få barn genom henne.” Abram samtyckte, och så tog Saraj, Abrams hustru, sin egyptiska slavflicka Hagar och gav henne åt sin man. Abram hade då bott tio år i Kanaan. Abram låg med Hagar, och hon blev havande. Men när hon märkte att hon väntade barn började hon se ner på sin matmor. Då sade Saraj till Abram: ”Denna skymf är ditt fel! Jag lade själv min slavflicka i din famn, men när hon märkte att hon väntade barn började hon se ner på mig. Herren må döma mellan mig och dig!” Abram svarade Saraj: ”Du bestämmer själv över din slavflicka — gör vad du vill med henne!” Saraj bestraffade henne, men då rymde hon. Herrens ängel fann henne vid en källa i öknen, källan på vägen till Shur. ”Hagar”, sade han, ”Sarajs slavflicka, varifrån kommer du och vart är du på väg?” Hon svarade: ”Jag har rymt från min matmor Saraj.” Då sade han till henne: ”Vänd tillbaka till din matmor och underkasta dig henne.” Och Herrens ängel sade: ”Jag skall göra dina ättlingar mycket talrika, så talrika att ingen kan räkna dem.” Herrens ängel sade till henne: ”Du är havande och skall föda en son, och du skall ge honom namnet Ismael, ty Herren har hört din klagan. Mer vildåsna än människa skall han vara, han skall slåss mot alla och alla mot honom. Öster om alla sina bröder skall han bo.” Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: ”Du är Seendets Gud.” Ty hon tänkte: ”Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?” (1 Mos 16:1-13)

En fördel med att arbeta som fängelsepräst, är att jag får ta del av berättelser från liv som är så totalt olika mitt eget. 

   Om uppväxter som jag inte ens kan föreställa mig. 

   På flykt genom en massa länder under flera års tid. 

   I krig där de fått se sina släkthem förstöras och förlorat allt.

   Men också från olika platser här i Sverige, som fortfarande är totalt olika vad jag upplevt. 

   Med gängtillhörighet eller ensamhet på landsbygden. 

   I dysfunktionella familjer eller med en odiagnosticerad problematik som ställt till det. 

   

Och när jag hör de här berättelserna och får höra varför de sitter i fängelse, så är det så mycket lättare att förstå varför det blev som det blev. 

   Inte som en ursäkt. 

   Med rätt förutsättningar borde personen agerat annorlunda, absolut. 

   Men jag kan förstå varför det inte gick nu. 

   Hur det är lätt för mig att tänka att man kunnat göra annorlunda, men för den personen fanns inte de alternativen. 

   

Vi gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har! 

   Det tänker jag ofta på och vilar mot. 

   Men då måste vi också fundera på vilka förutsättningar vi skapar i vårt samhälle. 


  

Jag tänker på Hagar, Saraj och Abram. 

   Som vi kanske känner bättre som Sara och Abraham, namnen de fick när de ingick förbundet med Gud. 

   Det samhälle och den kultur de levde i värderade människor utifrån fruktsamhet. 

   Vilket satte dem alla i situationer som var knepiga att hantera. 

   Och ställer man sig i deras skor och tittar på situationen kan man förmodligen förstå allas deras agerande. 

   

Hur Saraj kände sig tvungen att låta sin man ligga med en annan kvinna.

   Men hur hon sen inte kunde hantera de känslor som drabbade henne när den här kvinnan, en slavkvinna, började se ner på henne. 

   Hur Hagar blev tvungen att ligga med någon annans man, sin husbonde. 

   Som slav, vad hade hon för val. 

   Och hur vetskapen om att hon nu bar hans barn, fick henne att känna ett annat slags värde som hon nog aldrig känt förut. 

   En möjlighet till ett annat slags liv kanske, en annan position. 

   Och hur hon måste känt när hon blev bestraffad för det. 

   

Och så Abram som säkert hade fullt upp med annat.

   Som tyckte att det här problemet var något som kvinnorna kunde hantera själva.

   Varför skulle de blanda in honom, ja förutom i själva… hanterandet då. 

   

Gud såg dem alla i deras situationer. 

   Saraj, Hagar och Abram fick alla vad de behövde till slut. 

   Gud dömde ingen av dem för det som vi människor kan döma dem för. 

   Det intressanta är ju inte att döma till någons fördel.

   Utan att förstå att vi har olika prövningar utifrån våra olika positioner och situationer. 

   Och att våra samhällsstrukturer är med och skapar en del av problematiken. 

   Könsroller, klass, kultur. 

     

Att stå stark i sin tro betyder otroligt olika saker för olika människor.

   Och de prövningar vi möter i livet är lika olika. 

   Och jag tror att vi lätt glömmer bort det. 

   Vi är så fast i våra egna perspektiv. 

   Förstår inte att för någon annan så är det inte alls självklart att agera som vi tycker att man borde. 

   


Jag minns ett möte med en ung man ute i världen för en massa år sen. 

   Jag reste runt med min dåvarande pojkvän och vi hamnade på ett hotell där den här killen jobbade. 

   En dag satt vi på stranden och pratade med honom. 

   Av någon konstig anledning kom vi in på kvinnlig omskärelse. 

   ”Det är jättebra för kvinnan” sa han. 

   Och jag började skruva på mig. 

   Menar vi verkligen samma sak. 

   Vi ritade faktiskt en bild, och jo, han menade att skära bort och sy ihop. 

   Och jag frågade lite försiktigt hur det kunde vara bra för kvinnan. 

   ”Jo, hon njuter mer av kramar då.” 

   

Vi pratade vidare och jag förstod att allt han visste var sånt han fått berättat för sig av sina farbröder och andra äldre män. 

   Han trodde helt och fullt på det och var totalt oskyldig, ville ingen kvinna illa alls. 

   Han beskrev hur han träffat en tjej på universitetet där han pluggade. 

   Där de satt helt åtskilda i föreläsningssalarna, män och kvinnor. 

   De hade hållit handen i korridoren. 

   Och hans ögon strålade när han förälskat berättade om det stora. 


Och jag insåg att för att kunna få honom att ändra åsikt i frågan om kvinnlig omskärelse, så behövde man börja från början. 

   Det gick inte att säga att ”Du är ju dum i huvudet, det fattar du väl att det inte funkar så”. 

   För han kunde omöjligt förstå det. 

   Och det var inte hans fel. 

   För har man aldrig ens fått en annan bild av något, så finns det bara en sanning. 

   

Allt handlar om perspektiv och livserfarenheter. 

   Och jag kan undra ibland vad vi har för förståelse för varandras situationer? 

   Hur villiga vi är att vara nyfikna på varandra och varandras förutsättningar? 

   Men också. 

   Hur tar vi ansvar för oss själva och vår position i allt det här? 

   Vad har jag för ansvar att ta reda på mer? 

   Att inte bara acceptera den sanning jag matats med. 

   De strukturer jag slussats in i. 

   Hur hjälps vi åt att skapa bättre förutsättningar att möta de prövningar vi kan hamna i? 

   

Och kanske är den verkliga prövningen 

att ägna oss lite mindre åt att reta oss på andras dåliga omdöme 

och lite mer åt att utveckla vårt eget goda. 



fredag 19 februari 2021

Växa till Gud

Ni fastar under bråk och gräl och skändliga slagsmål. Som ni fastar i dag blir inte er bön hörd i höjden. Är det en sådan fasta jag vill se: en dag då man späker sig, hänger med huvudet som ett strå, ligger i säck och aska? Kallar du det fasta, en dag som behagar Herren? Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen! Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas. Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg. Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han: ”Här är jag.” (Jes 58:4-9)

Jag har oftast fastat genom att ta bort någonting ur min vardag. 
   Alkohol eller Coca cola eller godis eller nåt annat onyttigt. 
   Ibland har jag haft en fastebössa hemma som jag samlat pengar i. 
   Men oftast har jag genom fastan försökt skala bort något som skulle kunna göra det lättare med relationen till Gud och mig själv. 
   Ta bort något som kanske är en distraktion eller något dövande. 
   
Och i stunder har det nog fungerat. 
   Men jag vet inte. 
   Jag pratade med en kollega om arbetet på fängelset, att vi aldrig känner oss så nära Gud som där. 
   För att vi där får ”använda oss” av Gud så konkret. 
   För att vi hamnar i situationer där vi behöver ledning uppifrån, ber om den och får den. 
   För att människor där behöver få höra om och uppleva att Gud är närvarande, på riktigt. 

Och såklart behöver man inte vara på ett fängelse för att uppleva det. 
   Men för mig blir det extra tydligt där, där allt liksom blir som ett koncentrat av livet. 
   För där finns ingen tillgänglig flykt, inget sätt att döva något.
   Där finns inte lyxen i att fundera på om jag ska välja bort alkohol under fastan, eller kanske sociala medier. 
   De är fast och där får jag möta dem. 
   Och det gör något med mig. 
   Det väcker något till liv i mig. 
   
Jag stötte på ett citat av Mäster Eckhart härom dagen. 
   Han levde på slutet av 1200-talet och början av 1300-talet i Tyskland och var en munk, filosof, teolog och mystiker. 
   Han skrev: 
   Guds avkomma finns inom oss:
   päronkärnor växer till päronträd;
   hasselnötter till hasselbuskar;
   och Guds avkommor växer till Gud. 
   
Jag tror att växa till Gud inte främst handlar om att på sin egen kammare förstå mer av sig själv eller Gud. 
   Jag tror det är att göra precis det som står i den här texten. 
   Att lossa orättfärdiga bojor, slita sönder okets rep, befria de förtryckta, krossa alla ok. 
   Dela vårt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, klä de nakna, inte vända de egna ryggen! 
   
Det är i mötet med någon annan som Gud främst tar plats, i relationen, i mig och den andra. 
   Där kan Gud beröra den jag möter och utan att jag förstår hur det går till, så har Gud genom den personen berört mig också. 
   Det är den dubbla rörelsen, när jag vänder mig utåt så ökar liksom Gud i mitt inre. 
   Inte tvärt om. 
   Det är inte genom att ladda upp sig med Gud i det inre som man sen har så mycket att det flödar över på andra. 
   Det är tvärt om! 
   När jag lever ut Gud i det yttre, då växer Gud i mig.
   
Och det är inte alltid så lätt att göra det här själv och det är därför jag tänker att vi har vår kyrka. 
   För genom den kan vi tillsammans få vara Guds händer i världen.
   I mötet med våra medmänniskor. 
   Och där kan Gud också få möta oss genom dem vi möter. 
   
Jag mötte Gud i en kvinna som kom till församlingshemmet för nån vecka sen och tackade för den hjälp vi ger. 
   Fastän jag knappt är där fick jag ta emot hennes tack, fastän jag aldrig träffat henne tidigare. 
   Fastän det främst är en av våra diakoner som funnits där för henne, tackade hon hela vår kyrka. 
   Och genom henne strömmade Gud mot mig. 
   Såg Gud mig och log mot mig. 


Vi kan tvista om vad som är rätt sätt att vara kyrka, att vara kristen, men egentligen är det ganska enkelt. 
   Jesus har berättat för oss precis vad vi ska göra! 
   Älska din nästa! 
   Bara gör det!   

Vägen

Tror du jag väljer den här vägen för att den är enklare?     För att den är roligare?     För att den ger mig mer glädje i livet?  Tror du i...