En fördel med att arbeta som fängelsepräst, är att jag får ta del av berättelser från liv som är så totalt olika mitt eget.
Om uppväxter som jag inte ens kan föreställa mig.
På flykt genom en massa länder under flera års tid.
I krig där de fått se sina släkthem förstöras och förlorat allt.
Men också från olika platser här i Sverige, som fortfarande är totalt olika vad jag upplevt.
Med gängtillhörighet eller ensamhet på landsbygden.
I dysfunktionella familjer eller med en odiagnosticerad problematik som ställt till det.
Och när jag hör de här berättelserna och får höra varför de sitter i fängelse, så är det så mycket lättare att förstå varför det blev som det blev.
Inte som en ursäkt.
Med rätt förutsättningar borde personen agerat annorlunda, absolut.
Men jag kan förstå varför det inte gick nu.
Hur det är lätt för mig att tänka att man kunnat göra annorlunda, men för den personen fanns inte de alternativen.
Vi gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har!
Det tänker jag ofta på och vilar mot.
Men då måste vi också fundera på vilka förutsättningar vi skapar i vårt samhälle.
Jag tänker på Hagar, Saraj och Abram.
Som vi kanske känner bättre som Sara och Abraham, namnen de fick när de ingick förbundet med Gud.
Det samhälle och den kultur de levde i värderade människor utifrån fruktsamhet.
Vilket satte dem alla i situationer som var knepiga att hantera.
Och ställer man sig i deras skor och tittar på situationen kan man förmodligen förstå allas deras agerande.
Hur Saraj kände sig tvungen att låta sin man ligga med en annan kvinna.
Men hur hon sen inte kunde hantera de känslor som drabbade henne när den här kvinnan, en slavkvinna, började se ner på henne.
Hur Hagar blev tvungen att ligga med någon annans man, sin husbonde.
Som slav, vad hade hon för val.
Och hur vetskapen om att hon nu bar hans barn, fick henne att känna ett annat slags värde som hon nog aldrig känt förut.
En möjlighet till ett annat slags liv kanske, en annan position.
Och hur hon måste känt när hon blev bestraffad för det.
Och så Abram som säkert hade fullt upp med annat.
Som tyckte att det här problemet var något som kvinnorna kunde hantera själva.
Varför skulle de blanda in honom, ja förutom i själva… hanterandet då.
Gud såg dem alla i deras situationer.
Saraj, Hagar och Abram fick alla vad de behövde till slut.
Gud dömde ingen av dem för det som vi människor kan döma dem för.
Det intressanta är ju inte att döma till någons fördel.
Utan att förstå att vi har olika prövningar utifrån våra olika positioner och situationer.
Och att våra samhällsstrukturer är med och skapar en del av problematiken.
Könsroller, klass, kultur.
Att stå stark i sin tro betyder otroligt olika saker för olika människor.
Och de prövningar vi möter i livet är lika olika.
Och jag tror att vi lätt glömmer bort det.
Vi är så fast i våra egna perspektiv.
Förstår inte att för någon annan så är det inte alls självklart att agera som vi tycker att man borde.
Jag minns ett möte med en ung man ute i världen för en massa år sen.
Jag reste runt med min dåvarande pojkvän och vi hamnade på ett hotell där den här killen jobbade.
En dag satt vi på stranden och pratade med honom.
Av någon konstig anledning kom vi in på kvinnlig omskärelse.
”Det är jättebra för kvinnan” sa han.
Och jag började skruva på mig.
Menar vi verkligen samma sak.
Vi ritade faktiskt en bild, och jo, han menade att skära bort och sy ihop.
Och jag frågade lite försiktigt hur det kunde vara bra för kvinnan.
”Jo, hon njuter mer av kramar då.”
Vi pratade vidare och jag förstod att allt han visste var sånt han fått berättat för sig av sina farbröder och andra äldre män.
Han trodde helt och fullt på det och var totalt oskyldig, ville ingen kvinna illa alls.
Han beskrev hur han träffat en tjej på universitetet där han pluggade.
Där de satt helt åtskilda i föreläsningssalarna, män och kvinnor.
De hade hållit handen i korridoren.
Och hans ögon strålade när han förälskat berättade om det stora.
Och jag insåg att för att kunna få honom att ändra åsikt i frågan om kvinnlig omskärelse, så behövde man börja från början.
Det gick inte att säga att ”Du är ju dum i huvudet, det fattar du väl att det inte funkar så”.
För han kunde omöjligt förstå det.
Och det var inte hans fel.
För har man aldrig ens fått en annan bild av något, så finns det bara en sanning.
Allt handlar om perspektiv och livserfarenheter.
Och jag kan undra ibland vad vi har för förståelse för varandras situationer?
Hur villiga vi är att vara nyfikna på varandra och varandras förutsättningar?
Men också.
Hur tar vi ansvar för oss själva och vår position i allt det här?
Vad har jag för ansvar att ta reda på mer?
Att inte bara acceptera den sanning jag matats med.
De strukturer jag slussats in i.
Hur hjälps vi åt att skapa bättre förutsättningar att möta de prövningar vi kan hamna i?
Och kanske är den verkliga prövningen
att ägna oss lite mindre åt att reta oss på andras dåliga omdöme
och lite mer åt att utveckla vårt eget goda.
.jpeg)