De vita röcklinen

Det var ett bra tag sen jag insåg att jag är allergisk mot ordet Herre.  

   Och jag började fundera på om jag ens skulle kunna hålla en gudstjänst om jag var tvungen att säga det ordet om och om igen. 

Sen fick jag känslan att om jag skulle behöva sätta på mig ett vitt röcklin, skulle jag vilja gå ut och jorda ner det innan jag gick in och ställde mig framför församlingen! 

Vi hänger på oss de vita kläderna för att visa på renhet.

   Vi som ska stå där och förmedla förlåtelsen för synderna. 

   Så blir du lite renare också! 

   Inte för att jag är det egentligen, men det gömmer jag under min vita fina särk. 

   

För att sudda bort personlighet, så personlighet inte står i vägen för församlingens möte med det gudomliga. 

   Som om inte mötet sker genom oss människor.

   För att vi är människor. 

   Vad är annars inkarnationen? 

Jag minns när jag läste till präst och vi började öva på att ha gudstjänster och på att ta på oss de liturgiska kläderna. 

   Jag minns hur vi funderade på var vi kvinnor skulle ha händerna vilandes framför oss. 

   Satte vi dem för högt hamnade de på brösten och det går ju inte att ens låtsas om att det finns bröst där under, ännu mindre dra uppmärksamhet till dem.  

   Satte vi dem längre ner på magen så var ju problemet att det såg ut som om vi var gravida. 

   Som om vi höll om en gravidmage. 

   Och det gick ju inte heller för sig. 

   Männen kunde ju ha händerna var som helst för deras kroppar behöver vi ju inte förhålla oss till. 

   

Och vi pratar om den vita dopklänningen och den vita konfirmandkåpan och hur vi hela tiden har utrymme att växa vidare i vår tro i den här vita stora klänningen.

   Och jag vill helst bara slita av den. 

   Och låta oss växa ut i världen istället. 

   Växa ut i all vår mänsklighet och all vår jordiskhet. 

Gud blev människa, säger vi, för att uppleva vår mänsklighet. 

   Varför gör vi vårt bästa att fly från den inom kyrkan? 

   Varför är Gud där uppe och inte här nere? 

   

I en kyrka jag jobbade i fanns det vackraste altaret med rosor i ring i stenskivan. 

   En gång om året fick vi se det, på långfredagen. 

   Övrig tid låg det flera lager av vita dukar över, perfekt symmetriska ljusstakar och vaser med blommor. 

   Perfekt ordning som om det är det som speglar himmelriket. 

Och vi människor brottas med att dölja vår mänsklighet. 

   Stänga inne den.

   Skämmas för den.

   Råkade jag hosta och störa någon? 

   Min kropp vill röra på sig, men jag måste hålla den stilla för att inte verka konstig. 

   

Och så nattvarden. 

   Varför måste vi äta pappersbröd doppat i illasmakande vin?

   Ska vi smaka det gudomliga, dela mötet med det gudomliga, kan det väl få vara njutningsfullt! 

Fast njutning är ju lite farligt förstås. 

   Att ge kroppen vad den önskar är ju lite farligt. 

   Tänk om kroppen förleder oss? 

Så, varför lämnar jag inte bara kyrkan? 

   

För att det är min kyrka också! 

   För att Gud kallar mig.

   För att Jesus går vid min sida.

   För att Kristus lever genom mig. 

För att det inte är mitt fel att kyrkan valt vägar genom historien som enligt mig, fört den bort från det Jesus gjorde och var. 

   För att jag inte var den som valde det. 

   För att jag också vuxit upp i den kultur som sett allt det här som naturligt. 

   Självklart. 

   

Men nu kliar det i kroppen.

   Nu är det så mycket som skaver. 

   Och ju mer jag låter det skava, desto värre blir det. 

   Och ju mer jag fördjupar mig och ju mer jag lär mig och ju mer jag låter leva i mig, desto tokigare verkar det. 

Jag har skrivit tidigare att jag följer Maya Luna, och det arbete hon gör med att blottlägga våra samhällens dysfunktionalitet är omvälvande. 

   Hur många lager som ligger över lager och när jag tror att jag vänt på en sten och insett något, så ser jag lika snabbt hur detta något knappt är halvvägs. 

   Vi kan slänga oss med ord som patriarkat och feminism, men jag tror vi behöver gå djupare än så. 

   Vi behöver se de djupare strukturer som vi alla simmar runt i. 

   

Det finns ett kvinnohat som i vissa fall leder till fysiskt våld mot kvinnor, som gör att våldtäkt är ett så vanligt använt vapen, som gör att lönerna i kvinnodominerade yrken generellt är lägre, som gör att män ska vara macho och inte så känslosamma, som ständigt skammar ickeperfekta kroppar, som stänger ner BB-avdelningar, som, som, som...

Och det finns ett internaliserat kvinnohat i oss kvinnor. 

   Där vi fortsätter att uppfostra oss själva och varandra i kontroll, i anpassning, i att skydda och höja upp det manliga. 

   I att förminska vår kraft. 

Vi säger i kyrkan att Gud såklart inte är en man. 

   Ändå kan vi inte i vår handbok välja vilken benämning på Gud vi vill använda. 

   Jag kan inte välja bort Herre.

Jag har ibland uppmuntrat församlingen att prova att be Vår Moder istället.

   Och så många kommentarer har handlat om att det blev en helt annan bön. 

   Att det är en helt annan upplevelse. 

   Att be till Modern! 

   Såklart!

   Ord gör något med oss. 

   

Hur vi ställer ljusstakarna på altaret gör något med oss.

   Hur vi gömmer vår mänsklighet i ett skinande vitt litet tält gör något med oss.

   Hur vi i samhället behandlar gravida och födande kvinnor gör något med oss. 

   Hur vi behandlar äldre gör något med oss. 

   Hur vi behandlar djur gör något med oss. 

   Hur vi behandlar fattiga gör något med oss. 

   Hur vi behandlar människor i fängelse gör något med oss. 

   Hur vi behandlar människor som flyr från krig gör något med oss. 

Och vad det gör med oss tror jag också får konsekvenser för miljön, för vår jord. 

   För det hänger ihop. 

   Om vi köper tanken om att vi människor är satta på jorden att dominera naturen (också i oss människor), så är det detta vi får. 

   Vi får miljökatastrofer och krig. 

   Och vi får ett ekonomiskt system som inte ser till mänskliga eller naturliga värden utan till makten.

I natt kunde jag inte sova. 

   Det fanns en oro i kroppen.

   Och jag låg och kände in den och det var inte en oro över något inför morgondagen.

   Något som behövde göras eller som jag glömt, något jag skämdes för eller oroade mig över. 

   Det var egentligen inte en oro utan en känsla av att det var något som pågick. 

Och vid halv ett vaknade sonen till så jag gick in till honom och la honom ner i sängen igen och satt med honom tills han somnade om.

   Och sen tittade jag ut genom fönstret och såg skådespelet, norrskenet.  

   Vi hade tittat tillsammans tidigare på kvällen och sett litegrann.

   Men nu! 

Dessa gröna vågor som böljade fram över hela himlen. 

   Inte bara i norr, utan över hela himlen som jag kunde se från mitt fönster. 

   Och jag skrattade högt över naturens kraft.

   Och jag tackade för att jag fick uppleva det. 

   Och jag la mig i sängen igen och lät det skölja över mig.

Och jag kan inte släppa det. 

   Upplevelsen av det.

   Och jag vill uppleva mer och jag vill tänka mindre. 

   Jag vill ha färre intellektualiseringar och mer förkroppsliganden. 

   Jag vill ha mer av inkarnation. 

   På riktigt! 

Jag läser David Bedricks bok You can't judge a Body by it's cover och slås av intelligensen som finns i våra kroppar! 

   Och hur kärleksfullt vi kan locka fram den. 

   Men mer om det i ett annat blogginlägg. 

   

Har jag förresten berättat att jag skriver på en bok? 

   Helig vrede - Ett evangelium är titeln. 

   Det här är ett spår i den, tillsammans med andra. 

   Vart de kommer leda vet jag inte än.

   Men jag följer tacksamt med på den spännande resan! 

   Resan mot befrielsen! 

   

Min resa

Jag är i slutet på en fas och början på en ny.
   Igår var min sista dag som anställd.

   Och jag insåg att jag på senare tid har sammanfattat. 

   Främst vad jag lärt mig under det här senaste dryga året sen jag blev sjukskriven - för det är mycket! 

Det första som hände var att jag hittade en online-kurs i målning. 

   Bold Color Bootcamp med Charla Maarschalk.

   Jag har alltid älskat mycket färg så det passade mig som hand i handsken. 

   Jag har också varit nyfiken på att måla ansikten, men inte upplevt att jag kunnat.

   Och här fanns det tydligt förklarat, steg för steg. 

Det fanns många orsaker som samverkade till att jag blev utmattad.

   Men det som puttade mig över kanten var grova sexbrev från en intagen. 

   Och breven bara fortsatte att komma. 

   Och jag upplevde mig ensam i hanterandet av dem. 

Nu har den situationen helt förlorat sin laddning, liksom breven, och jag inser att det också hänger ihop med resan jag gjort. 

   För det satte fingret på något, på flera saker faktiskt. 

   Och i backspegeln kan jag se att det är just dem jag ägnat tid åt att ta mig an. 

Mitt första försök att måla "bold/djärvt" blev ett självporträtt. 

   Jag ville måla energin av att säga Stopp! 

   Inte arg, mer bestämd.

   (Jag hade inte kommit till ilskan då än.)

   Stopp till män som tränger sig på ovälkommet.

   Men också Stopp, som i att sätta gränser mot hur jag upplevde mig hanterad i så många sammanhang. 

Jag fascinerades av kommentarerna jag fick när jag visade upp den pågående målningen på sociala medier.

   "Så har jag aldrig sett dig."

   "Du ser så arg ut, du som alltid är så glad." 

   Ja, precis! 

   

Jag lärde mig om reaktioner på trauma och insåg att min främsta är fawn. 

   Vi är många "duktiga flickor" som är mästare på den.

   Vi har lärt oss sen vi var små hur vår kultur vill ha oss.

   Hur vi skyddar oss själva.

   Hur vi anpassar oss för att inte vara till besvär. 

  

Och jag fördjupade mig i förståelsen av trauman och vad de gör med oss. 

   Hur trauman inte behöver vara livshotande för att påverka hela det fortsatta livet. 

   Jag såg och lyssnade till Gabor Maté i The Wisdom of Trauma och hans ord "Trauma is not what happens to you, it is what happens inside you" klargjorde mycket. 

Jag upptäckte Embodiment Unlimited via en digital konferens de hade som spände över flera dagar med många olika föredragshållare och Mark Walsh i spetsen, Trauma's Everyday Impact. 

   Jag gick sen två digitala kurser via dem.

   Moving Beyond Trauma med Ilan Stefani och Trauma is Your Superpower. 

   För det handlar inte bara om att läka, det handlar om att se de superkrafter som vi utvecklar i hanterandet av trauman. 

   Det handlar om att få ta det vidare. 

Och jag började kartlägga mina superkrafter!  

   Krafter som gör mig väldigt duktig på vissa saker! 

   Men jag insåg också skillnaden mellan superkrafter som används frivilligt och medvetet, och när de används omedvetet, som de gjorts i så många år. 

Och där ligger en avgörande skillnad. 

   Samma agerande kan få totalt olika resultat i mitt liv beroende på om det används medvetet för att hantera en situation eller är ett omedvetet sätt att skydda mig! 

   Och de lämnar helt olika eftersmak i mig. 

   

Jag insåg att en djup orsak till min utmattning också var att jag inte kände mig sann. 

   Att jag inte levde min sanning.

   Att jag höll tillbaka min kraft för att inte ta för stor plats, att jag anpassade mig, kompromissade, var rädd för vad andra skulle tycka. 

   Till nytta för ingen. 

Parallellt med en utmattnings-rehabilitering på Ladvik som fokuserade på KBT, mindfulness och basal kroppskännedom, deltog jag också i en coachinggrupp med andra kvinnor, Byou.

   Sofia Singemo höll i coachningen och erbjöd sedan också en fortsättning i en coachingkurs som jag hoppade på, Bcoach. 

   

Jag lockades av de essenser hon hittat som grundläggande för vårt välmående och som vi utgick ifrån. 

   Trygghet - utan den kan vi inte läka eller vara sant kreativa. 

   Sanning - lever jag inte sant utifrån mitt inre kommer det aldrig bli bra. 

   Mod - har jag modet att stå upp för mig själv och det jag tror på?

   Kärlek och tacksamhet - hur står det egentligen till med kärleken till mig själv? 

   Förändring - är jag öppen för förändring, på riktigt och förstår jag hur stor förändring som kan ske? 

   

Så blev tolkningen av essenserna för mig och hur jag levt med dem under den här tiden. 

   Och jag insåg att här finns goda verktyg för arbetet jag gjorde på fängelset och med människor i alla sammanhang. 

Jag minns inte hur jag stötte på Maya Luna, men hon har blivit en livsomvälvande guide in i den heliga vreden och förståelsen av det heligt feminina.

   Jag deltog i hennes digitala kurs Sacred Rage: A Reclamation for Women. 

   Och jag började måla vreden jag kände i mitt djup. 

   Den jag stängt in för att den känts potentiellt livsförstörande. 

   När den i själva verket är grunden till så mycket kreativ livskraft. 

Hur mycket kraft stänger vi kvinnor inte inne, som sen får fräta sönder oss inifrån?

Parallellt med allt läste jag böcker! 

   Johannes av Korsets Själens dunkla natt. 

   Magdalene Mysteries - The Left-Hand Path of the Feminine Christ av Seren och Azra Bertrand och The Great Cosmic Mother - Rediscovering the Religion of the Earth av Monica Sjöö och Barbara Mor. 

För allt hänger ju såklart ihop. 

   Den själens dunkla natt jag gick igenom som också lärde mig att älska mörkret. 

   Att det finns så mycket kunskap där! 

   Vi har sånt fokus på ljuset, in med ljus, lys upp, förvisa mörkret. 

   Det har också varit min väg. 

Men nu provade jag en ny väg rakt ner i mörket där jag bekantade mig med det. 

   Mitt eget, de skuggsidor jag kan upptäcka.

   Men också det feminina, det borttryckta, det kroppsliga, det mänskliga, det blodiga, det köttsliga. 

Och jag menar inte det ljuvt feminina, mjuka, ljusrosa, välanpassade. 

   Jag menar det kraftfullt feminina! 

   Med en kraft så stark att den förtryckts i årtusenden. 

Hur ska vi kunna förväntas ta hand om vår jord, värna klimatet, sluta utrota djur och bränna ner djungler, när vi inte ens kan hantera kvinnlig ilska, mens, smärta och död. 

   När vi inte kan hantera livet med alla dess sidor. 

Och så kyrkan. 

   Är det konstigt om granskogsfolket inte vill komma till kyrkan för att möta det gudomliga när kyrkan varit den som avvisat all gudomlig närvaro utanför kyrkan?

   Det sitter såklart i vårt kollektiva kroppsminne! 

   När vi fortfarande tror att VI ska lära DEM något om Gud och Kristus. 

   När det förmodligen är tvärt om, de som kan lära oss något om hur Kristus verkar överallt i naturen, i den konstanta rörelsen av död och uppståndelse, närvaron, heligheten. 

Den feminina kraften i upplevandet av det gudomliga, där det inte spelar någon roll om det stämmer överens med kyrkofäders skrifter eller inboxande dogmer.

Så jag började en ny kurs med Maya Luna, Holy Fire, an Immersion in Deep Feminine Mystery, den pågår fortfarande. 

   Och jag lyssnade till en gruppdiskussion online om Personality Disorders & Abuse in Spiritual Communities.

   Och jag kände igen så förfärande mycket. 

   Och jag deltog i en tredagarskonferens om Feel the fear and share it anyway med kvinnor från Embodiment Unlimited om hur vi kan stärka kvinnor att ta mer plats. 

Och jag har börjat en 10 månaders Certification training in Process-oriented Facilitation digitalt vid Santa Fe Institute for Shame-Based Studies med David Bedrick.

   Och jag läser hans senaste bok You Can't Judge a Body by its Cover - 17 Women's Stories of Hunger, Body Shame, and Redemption. 

   Jag började följa honom i sociala medier och slogs av hans ödmjuka, kärleksfulla och totalt omvälvande sätt att arbeta med människor.  

   Och jag insåg att jag vill lära mig det! 

   För hur omvälvande är inte det här sättet att se på kroppens intelligens?

"My research has shown that resistance to dieting is a healthy response 

to the shaming that is baked into what drives people to try to lose weight.

Because people naturally resist shame and self-hatred, 

they subconsciously undermine diets motivated by these feelings.

At the very least, our diet resistance is a "screw you" to garden-variety external 

and internalized shaming, exacerbated by sexism, racism, classism, trauma, and abuse. 

Our hunger sends us dispatches from who we really are - 

our deepest needs, wants, and desires - 

because even though we think we can ignore, silence, and push them aside, 

however submerged our authentic self is, it remains a powerhouse.

We can channel these forces for our own good, 

or we can continue to be punished by punishing ourselves."

   

Och det jag lärt mig hittills under det här dryga året är att ta mer ansvar för mig och mitt och sluta skämmas så mycket.

   Också att lägga ansvaret där det hör hemma. 

   Är det inte mitt så ger jag tillbaka det. 

   Att jag har något att ge som är värdefullt! 

   Att det inte är jag som är knäpp, det är systemet som är skevt! 

   Men att det är mitt ansvar att kliva ur det och att försöka förändra det.

   Att sluta anpassa sönder mig! 

   Att se mer kärleksfullt på mig själv och det jag gör. 

   Att min kropp bär på så mycket kunskap och klokhet som jag behöver lyssna till! 

   Och så mycket mer! 

   

Har du läst om något här som du känner att du vill arbeta med hos dig själv?

   Tveka inte att höra av dig! 

   Jag börjar med själslig coachning som kan ske digitalt. 

   Jag har också börjat måla själsliga porträtt där jag målar dig med den energi du behöver i ditt liv, utifrån ett längre samtal vi har. 

   På min hemsida kan du läsa och se mer av det jag gör. 

   För nu vill jag börja göra igen!