The Mother Wound

Det här med The Mother Wound! 
   Modersåret!
   Jag har funderat mer på vad det egentligen handlar om. 

Vi kan ju ha våra egna personliga erfarenheter av våra mödrar, men jag tror det är större än så. 

   Jag har ofta tänkt på det när min son varit liten, att det är väldigt ensamt att vara mamma (säkert pappa också, men det har jag ju ingen egen erfarenhet av).

   "It takes a village", brukar man säga, men vi lever ju inte så. 

Och är det då så konstigt om det känns som att modersrollen är så totalt omöjlig!

   Som att vi kommer att misslyckas oavsett hur mycket och vad vi än gör. 

   Och att vi också kan ha lite orealistiska förväntningar på vad vår egen mor borde ha varit och gjort.

Jag tror detta modersår går tillbaka i många, många generationer och även finns på något slags arketypiskt plan i vårt samhälle. 

   För det handlar inte om enskilda människor, det handlar om system, strukturer och kulturer. 

   Och det handlar inte bara om människor som har en livmoder eller är mammor för den delen.

Vad handlar moderskap om? 

   Att ta hand om.

   Att vara den där kärleksfulla famnen att få omslutas av, som de flesta av oss nog längtar efter.

Att mötas av den där bekräftande blicken.

   Att känna att man är älskad ovillkorligen och sedd som den man verkligen är.

   Att få spegla sig i den modersblicken. 

   

Att bära och föda fram. 

   Och jag menar inte bara barn på ett kroppsligt och vaginalt sätt. 

   Jag tror moderskap handlar om att föda fram på vilket sätt det än går, att föda fram idéer, skapa, göra liv. 

Ha en kunskap om de naturliga cyklerna och veta att allt har sin tid. 

   Att lita till intuitionen och flödet, naturens gång.

   Att vara grundad ända ner i Moder jord. 

   Hur många av oss känner att vi är det? 

   Eller ens vet hur vi skulle göra det?

Jag har mött så många mödrar på den här resan. 

   Och vi har samtalat om moderskap.

   Vi har delat, lyssnat, speglat och blivit sedda. 

Och inte bara de levande. 

   Jag har besökt de ogifta mödrarna som begravdes på Cross Bones Graveyard. 

   Sett oräkneliga avbildningar av Moder Maria. 

   Den ouppnåeliga jungfrumodern som krönts med en krona för att hon var så enastående. 

Jag tror att detta modersår till viss del kan läkas i den egna kroppen. 

   Att det finns något som heter Womb healing som kan ge tillbaka kontakten och öppna upp för kraften som finns där inne. 

   Att det finns många andra sätt att arbeta med de sår man kan finna hos sig själv. 

   Men jag tror också att vi behöver låta detta helande röra sig ut i våra samhällen. 

Att vi behöver lära oss att vara mödrar för varandra. 

   Och då menar jag inte att behandla varandra som om vi var små barn. 

   Utan att se på varandra med kärlek, sätta tydliga gränser, omfamna när det behövs och vårda.

 

Ser jag mig om i vårt samhälle och i vår värld, så behöver vi fler mödrar! 

   Både manliga och kvinnliga! 

   Människor som värnar och omfamnar och vårdar vår värld och allt i den! 

   Och som låter den här heliga vreden jag tycker så mycket om, flamma upp när den behövs.

   För att markera, visa på riktning och sätta stopp när något bara känns fel.

Jag tror också att modersåret kommer av att vi tappat bort Gud Modern. 

   Inom de abrahamitiska religionerna är det skaparen Fadern vi har att göra med. 

   Det är främst den manliga bilden av Gud vi samlats kring. 

Men det är också en gudsbild som visat på en straffande Gud och en belönande Gud. 

   En Gud som är en härförare och som står på någons sida i striden istället för att kräva ett slut på den. 

   En Gud som lärt människan att härska över djuren och naturen istället för att leva i samklang med den. 

Och vi kan se vad det har gjort med vår värld!

   Vad det fortfarande gör med vår värld. 

   Och vi förfasas över krig och svält och miljöförstöring och gängskjutningar och allt våld mot kvinnor. 

Och jag tror vi behöver börja se att allting hänger ihop. 

   Att de grundläggande systemen och kulturerna vi skapat ger allt det här. 

   Och att det måste till omfattande och grundläggande förändringar för att få till en nödvändig förändring. 

Jag sitter nu på tåget som tar mig genom Tyskland och upp till Danmark för vidare färd till Stockholm och jag har precis sett en film från Sofiainstitutet som jag fick skickad till mig av en vän. 

   En film om Valan och hur hon och hennes betydelse har manövrerats ut ur vårt samhälle.

   Valan som ibland kallats för Völva och setts som en spåkvinna, men här beskrivs hur hon förmodligen var något helt annat och så mycket mer.

Hur hon var en ledare och "hon som beskyddar" här uppe i norden, som var underställd en moderskraft som man hyllade, inte en Gudinna utan en Moderskraft.

   Därför talas det också om jordens krafter.  

   Genom att titta på kartor och leta i kyrkans olika källor, har de på Sofiainstitutet kunnat hitta tillbaka till alla dessa ortsnamn och platser som har benämningar kopplade till Val och Vala och andra ord som kan kopplas till dessa Valor. 

   Dessa namn har sen skrivits om, framför allt när kristendomens Faders-Gud kom in och ännu mer när katolicismens Maria-fokusering rensades bort, och då har alla dessa kopplingar vi haft till Valan och Moderskulten försvunnit. 

Ja, är det inte lustigt! 

   Här åker jag till Glastonbury för att fördjupa mig i det gudomligt feminina och på resan hem presenteras jag den forskning som nu görs om den Moderskult som funnits här hos oss och som verkar ha varit väldigt spridd. 

   Ja, det är väl inte så konstigt kanske, uppenbarligen är jag tydligt ledd av något som nu vill ge mig en vidare riktning framåt. 

   Tack! 

 

Red light district

Jamen såklart vill universum liksom knyta ihop cirkeln för mig på denna Gudinnans resa. 

   Den började ju på ett hotell som tidigare varit en bordell och sen hamnade jag på Cross Bones Graveyard där förmodligen prostituerade begravts. 

   Nu är jag i Haag och när jag kommit fram, tagit en dusch och klätt om gav jag mig ut och hittade ett litet bord vid kanalen där jag åt en god middag. 

Sen tänkte jag promenera runt lite på måfå och går såklart rakt mot ett av stadens Red Light Districts. 

   Jag ser en gata med lampor och lite mer folk, men när jag kommer närmare ser jag att det bara är män. 

   Min hjärna kopplar äntligen ihop de röda lamporna, männen och att jag är i Nederländerna och jag går förbi gatan. 

Men så tänker jag att om jag nu är på den resa jag är på kan jag ju inte bara gå förbi, så jag går runt kvarteret och kommer till gatan från andra hållet. 

   Jag går den sakta rakt igenom, i skyltfönstren står och sitter kvinnor i underkläder, på gatan går män. 

   Vissa kvinnor får jag ögonkontakt med och vi ler lite mjukt till varandra. 

Jag går gatan igenom och sen vidare bort mot kanalen igen. 

   Tar in vad jag sett och vad jag känner. 

   Jag pratade med någon på denna resa om just det här med legaliserad prostitution, som menade att det ju är både säkrare och tryggare för kvinnorna. 

Och ja, det är det ju. 

   Men det händer något med mig när jag går där och det är kvinnor i skyltfönster vars kroppar det kommer att betalas för att få använda sexuellt. 

   Och männen är unga och gamla, alla olika sorter. 

   

Jag vill veta mer och googlar när jag kommer tillbaka till mitt rum.

   Läser att det finns två red light områden i staden, detta ses som lite "down market" jämfört med det andra. 

   Och åter igen tänker jag att problemet är systematiskt och inte enskilt.

Det handlar inte om de enskilda kvinnorna som säljer sina kroppar och jag vet såklart att även män gör det.

   Eller om de män som köper dem eller kvinnorna, för visst finns det kvinnor som köper sex också. 

   Men på denna gata såg det ut som det nog oftast gör, män köper kvinnor! 

Män köper kvinnors kroppar liksom de gjort i alla tider. 

   Världens äldsta yrke brukar man väl kalla det. 

   Män köper kvinnor. 

Och det hade väl varit galet att tro att jag bara skulle få en trevlig dag med en solig färjetur över havet, med Lilla sjöjungfrun på bio på färjan och en trevlig middag. 

   Såklart behöver det in fler ingredienser för resan är inte över än. 

   Så nu sitter jag i sängen på mitt hotellrum ett par kvarter ifrån de röda lampornas gata och undrar vad jag ska göra av det då. 

Ja, det visar sig! 

   Det brukar det göra. 

Men en tanke kom till mig, om de röda lamporna och kvinnorna i de röda templen som jag skriver om i min bok. 

   De menstruerande kvinnorna som sågs som heliga och som utförde en slags spirituell samhällstjänst där de renade andra från synd.

   Och de kvinnor som kallades hora, vilket enligt Seren och Azra Bertrand som jag citerar i min bok "är en titel på andlig sexuell kraft, som viskar tillbaka till en tid då det feminina vördades som 'Creatrix'.".

   Ja, och så började min mens idag. 

Det här får nog snurra några varv till i mig tror jag. 

Avalon

Idag är min sista dag här i Glastonbury och imorgon åker jag till havet!

   Jag funderar på och känner efter lite i hur jag vill beskriva dagarna här. 

   Och det är så mycket och det flätas liksom ihop och resan är ju inte över än, men jag tror något avgörande hände igår. 

Jag var i Goddess house och fick en 2-timmars massage-healing-upplevelse. 

   Under ett inledande samtal zoomade vi in på blockeringar jag skulle vilja lösa upp och områden där jag tror det finns något oläkt som behöver läkas. 

   

Och redan när hon la händerna på mina ben för att börja massagen höll jag på att börja gråta. 

   För att det var en så kärleksfull beröring. 

   För att man som ensamstående mamma inte får så mycket av sånt. 

Jag får en massa kramar av min son, han kryper gärna upp i min famn och pussar på mig, men det här var en annan slags kärleksfull beröring. 

   Den ville bara ge.

   Och allt jag behövde göra var att ta emot. 

Och efter att hon masserat mina ben och fötter, ryggen, axlarna och armarna, fokuserade vi på basen, grunden, livmodern, magen, solarplexus och basen av halsen. 

   För att förlösa allt som sitter fast där av rädslor och begränsningar, för att frigöra den feminina kraften och låta den komma till tals. 

   Och det var som att en vulkan i mig fick sitt utbrott och jag grät och hyperventilerade och blev så varm som att jag kokade. 

Och sen ebbade det ut och hon gungade mig sakta, gungade mig i Avalons helande famn.

   Och det var the mother wound vi helade, det som sträcker sig tillbaka genom generationer. 

   Och allt var så mjukt och kärleksfullt.

   Och jag bara berättade allt som kom, sorger i mig, stunder när jag känt mig förtvivlad och inte sedd och hon såg mig. 

Hon såg allt och omfamnade allt. 

   Och ute ösregnade det och jag tillbringade resten av dagen i min säng med känslosamma filmer och grät och grät och grät.

   Och somnade vid 21 för att sova oroligt hela natten och jag svettades som bara den och magen ömmade på insidan.

   Snacka om utrensning. 

Igår på förmiddagen innan min behandling hade jag tänkt gå till White spring, men när jag kommit ett par kvarter bara, började det ösregna så mycket att jag blev helt dyngsur och fick vända tillbaka hem. 

   Jag skrattade högt där jag sprang i regnet och sa att "Jaha, då skulle jag väl inte dit idag då!".

   Så när jag vaknade tidigt, tidigt idag så kände jag att idag är nog en bra dag att gå till källan. 

Direkt när jag kom dit såg jag två kvinnor som satt där och pratade. 

   Den ena frågade mig om var jag köpt min kappa som hon bara älskade och sen fortsatte vi prata. 

   Och det slutade med att vi tre slutligen gick och köpte picknickmat, och gav oss ut på upptäcksfärd, ut i naturen ville vi. 

   Jag berättade för dem om min upplevelse igår och den ena av dem sa att nu fick jag två mammor som vandrade med mig så jag fick fortsätta att bli sedd.

   Ja, vad ska man säga.  

Tillslut hittade vi en åker där det odlades majs och med en fantastisk utsikt över the Tor så där satte vi oss och åt och pratade vidare. 

   Jag kände att jag ville ner i jorden så jag la mig med ansiktet ner och armarna ut och andades in jorden och lät hjärtat slå ihop sig med jordens hjärtslag. 

   Vi var en lång stund tillsammans där i tystnad. 

Det här är min Gudinnans resa, mitt sökande efter det gudomligt feminina och jag har insett att det är en resa inåt.

   Ett öppnande för mer av det gudomligt feminina i mig att läka mig.

   Läka de sår som kanske funnits där i generationer.

Att i mig rensa bort de rädslor som håller mig tillbaka som också planterats där genom generationer. 

   Att överlämna sig i tillit, öppna sig för att ledas, för att kommunicera med allt omkring sig. 

   Jag har köpt böcker att läsa, pratat med många intressanta människor som gett mig fler pusselbitar till mitt pussel. 

   Som öppnat upp för mig att se mer.

   Men i slutändan är det i mig som det händer. 

Och kanske är det också så att jag här i Glastonbury, i Avalon, där det sägs att jordens hjärt-chakra finns, faktiskt får hjälp att nå dit in i mig själv. 

   Får hjälp att känna mig trygg och hållen, omfamnad.

   Det är en väldigt mjuk energi här. 

Och det är bortom butikerna och sakerna och kung Arthurs grav och ruinerna. 

   Det är i marken, i naturen.

   Det är en plats att vara på, man behöver inte göra så mycket. 

Jag har trivts väldigt bra i mitt lilla lila hus under de här dagarna! 

   Det var en häftig upplevelse att vandra upp till the Tor och att vinden var så kraftig där.

   Snacka om att få känna av elementen! 

I tornet hittade jag den heliga Anden och förundrades över utsikten! 

   Sen vandrade jag ner och letade upp Chalice well. 

   Där vattnet färgar stenen röd! 

Jag gick i det kalla vattnet och njöt av de vackra blommorna. 

   Inser att det som ger mig mest är det jag kan uppleva fysiskt! 

   Jag vill uppleva, inte bara se eller höra om!