The Mother Wound

Det här med The Mother Wound! 
   Modersåret!
   Jag har funderat mer på vad det egentligen handlar om. 

Vi kan ju ha våra egna personliga erfarenheter av våra mödrar, men jag tror det är större än så. 

   Jag har ofta tänkt på det när min son varit liten, att det är väldigt ensamt att vara mamma (säkert pappa också, men det har jag ju ingen egen erfarenhet av).

   "It takes a village", brukar man säga, men vi lever ju inte så. 

Och är det då så konstigt om det känns som att modersrollen är så totalt omöjlig!

   Som att vi kommer att misslyckas oavsett hur mycket och vad vi än gör. 

   Och att vi också kan ha lite orealistiska förväntningar på vad vår egen mor borde ha varit och gjort.

Jag tror detta modersår går tillbaka i många, många generationer och även finns på något slags arketypiskt plan i vårt samhälle. 

   För det handlar inte om enskilda människor, det handlar om system, strukturer och kulturer. 

   Och det handlar inte bara om människor som har en livmoder eller är mammor för den delen.

Vad handlar moderskap om? 

   Att ta hand om.

   Att vara den där kärleksfulla famnen att få omslutas av, som de flesta av oss nog längtar efter.

Att mötas av den där bekräftande blicken.

   Att känna att man är älskad ovillkorligen och sedd som den man verkligen är.

   Att få spegla sig i den modersblicken. 

   

Att bära och föda fram. 

   Och jag menar inte bara barn på ett kroppsligt och vaginalt sätt. 

   Jag tror moderskap handlar om att föda fram på vilket sätt det än går, att föda fram idéer, skapa, göra liv. 

Ha en kunskap om de naturliga cyklerna och veta att allt har sin tid. 

   Att lita till intuitionen och flödet, naturens gång.

   Att vara grundad ända ner i Moder jord. 

   Hur många av oss känner att vi är det? 

   Eller ens vet hur vi skulle göra det?

Jag har mött så många mödrar på den här resan. 

   Och vi har samtalat om moderskap.

   Vi har delat, lyssnat, speglat och blivit sedda. 

Och inte bara de levande. 

   Jag har besökt de ogifta mödrarna som begravdes på Cross Bones Graveyard. 

   Sett oräkneliga avbildningar av Moder Maria. 

   Den ouppnåeliga jungfrumodern som krönts med en krona för att hon var så enastående. 

Jag tror att detta modersår till viss del kan läkas i den egna kroppen. 

   Att det finns något som heter Womb healing som kan ge tillbaka kontakten och öppna upp för kraften som finns där inne. 

   Att det finns många andra sätt att arbeta med de sår man kan finna hos sig själv. 

   Men jag tror också att vi behöver låta detta helande röra sig ut i våra samhällen. 

Att vi behöver lära oss att vara mödrar för varandra. 

   Och då menar jag inte att behandla varandra som om vi var små barn. 

   Utan att se på varandra med kärlek, sätta tydliga gränser, omfamna när det behövs och vårda.

 

Ser jag mig om i vårt samhälle och i vår värld, så behöver vi fler mödrar! 

   Både manliga och kvinnliga! 

   Människor som värnar och omfamnar och vårdar vår värld och allt i den! 

   Och som låter den här heliga vreden jag tycker så mycket om, flamma upp när den behövs.

   För att markera, visa på riktning och sätta stopp när något bara känns fel.

Jag tror också att modersåret kommer av att vi tappat bort Gud Modern. 

   Inom de abrahamitiska religionerna är det skaparen Fadern vi har att göra med. 

   Det är främst den manliga bilden av Gud vi samlats kring. 

Men det är också en gudsbild som visat på en straffande Gud och en belönande Gud. 

   En Gud som är en härförare och som står på någons sida i striden istället för att kräva ett slut på den. 

   En Gud som lärt människan att härska över djuren och naturen istället för att leva i samklang med den. 

Och vi kan se vad det har gjort med vår värld!

   Vad det fortfarande gör med vår värld. 

   Och vi förfasas över krig och svält och miljöförstöring och gängskjutningar och allt våld mot kvinnor. 

Och jag tror vi behöver börja se att allting hänger ihop. 

   Att de grundläggande systemen och kulturerna vi skapat ger allt det här. 

   Och att det måste till omfattande och grundläggande förändringar för att få till en nödvändig förändring. 

Jag sitter nu på tåget som tar mig genom Tyskland och upp till Danmark för vidare färd till Stockholm och jag har precis sett en film från Sofiainstitutet som jag fick skickad till mig av en vän. 

   En film om Valan och hur hon och hennes betydelse har manövrerats ut ur vårt samhälle.

   Valan som ibland kallats för Völva och setts som en spåkvinna, men här beskrivs hur hon förmodligen var något helt annat och så mycket mer.

Hur hon var en ledare och "hon som beskyddar" här uppe i norden, som var underställd en moderskraft som man hyllade, inte en Gudinna utan en Moderskraft.

   Därför talas det också om jordens krafter.  

   Genom att titta på kartor och leta i kyrkans olika källor, har de på Sofiainstitutet kunnat hitta tillbaka till alla dessa ortsnamn och platser som har benämningar kopplade till Val och Vala och andra ord som kan kopplas till dessa Valor. 

   Dessa namn har sen skrivits om, framför allt när kristendomens Faders-Gud kom in och ännu mer när katolicismens Maria-fokusering rensades bort, och då har alla dessa kopplingar vi haft till Valan och Moderskulten försvunnit. 

Ja, är det inte lustigt! 

   Här åker jag till Glastonbury för att fördjupa mig i det gudomligt feminina och på resan hem presenteras jag den forskning som nu görs om den Moderskult som funnits här hos oss och som verkar ha varit väldigt spridd. 

   Ja, det är väl inte så konstigt kanske, uppenbarligen är jag tydligt ledd av något som nu vill ge mig en vidare riktning framåt. 

   Tack!