fredag 5 november 2021

Det arga inlägget

Min vanligaste traumarespons är fawn. 
   Ni vet som i fight, flight, freeze eller fawn. 
   Jag vet inte hur man bäst översätter det till svenska, men i nån modell såg jag det översatt till foga. 
   Att man fogar sig. 
  
Det här är ju inlärda beteenden, som inte behöver komma från särskilt dramatiska trauman.
   Alla har vi varit med om dem, trauman med stort T eller litet. 
   Sår som satt sig, rädslor, pågående situationer som krävt att vi utvecklat beteenden för att orka med. 

De senaste månaderna har jag fördjupat mig i förståelsen för vad trauman gör i människors liv. 
   Men också i de superkrafter som utvecklats i hanterandet av dem. 
   Hur den som lever med otrygga föräldrar blir superduktig på att läsa av människors humör och behov, och på att möta dem innan de själva ens vet om dem. 
   Hur svåra uppväxtförhållanden kan göra människor till streetsmarta överlevare. 
   Hur den som lever under fattiga omständigheter kan bli jätteduktig på pengar. 
   Och så vidare. 

Superkrafter som är väldigt användbara när traumat fått belysas och läka. 
   Och användandet av dem blir ett val och inte en omedveten överlevnadsstrategi. 
   När de inte drivs fram tvångsmässigt för att undvika ångest.  

Jag har också fördjupat mig i sacred rage. 
   Tillsammans med över 200 kvinnor från jordens alla hörn har vi utforskat, titrerat och släppt lös de krafter som gömmer sig i våra djup.
   Och det har skiftat min blick, öppnat mina ögon för nya perspektiv.

Om ilskan som nödvändig kraft för att förstå när det är dags att sätta gränser. 
   Om hur jag kan använda den där glöden i mitt inre och inte vara rädd för den. 
   Vara rädd för att den ska slå omkull allt om jag släpper fram den. 

När jag låter den finnas, känner den, bejakar den, lyssnar till den, omvandlas energin. 
   Jag har varit rädd att den är destruktiv, att den vill slå sönder, men det vill den inte alls. 
   Jo, ibland vill den nog slå sönder de murar och gamla stelnade begränsande föreställningar som byggts upp, både i mig och runt mig. 
   Men oftast vill den bara att jag ska stå stadig.
   Inte huka mig.
   Inte förminska mig.
   Inte fundera över varför det egentligen är mitt fel. 
   Inte ursäkta andras dåliga beteenden med att de inte vet bättre. 
   Inte oroa mig så mycket vad andra ska tycka. 
   Inte ...

Jag har en ouppklarad relation. 
   Han konstaterade när vi sågs sista gången för några år sen att "Du är fortfarande arg". 
   Sen dess har jag väntat på att tiden ska bli rätt för att känna försoning. 

Varit övertygad om att när jag mognat eller när jag förstått nåt, så kommer den komma. 
   Då kommer jag känna den och så kommer jag känna frid. 
   Då kommer jag befrias. 

Men så gav jag mig in i resan med sacred rage och insåg att det nog inte alls är vägen. 
   Att det finns en risk med förlåtelse och försoning som upphöjda "fina" mål. 
   Det här att vi är "fina" människor när vi klarar av att förlåta.
   En risk att vi stuvar undan rättmätig ilska för att nå dit, som då riskerar att fräta sönder oss inifrån istället.

När jag fortsatte stå på mig i att inte vilja veta av honom gav han mig ett bibelord:

   "Då kom Petrus fram till honom och sade: 

   Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? 
   Så mycket som sju gånger?

   

Jesus svarade: 

   Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger."
   
Och jag menade att den uppmaningen inte kan komma från den som vill bli förlåten, till den som den önskar ska förlåta. 
   För att det ska vara sunt, kan den uppmaningen bara fångas upp av den som behöver få förlåta för att det faktiskt skulle leda till något gott i den människans liv. 

"Är du inte egentligen arg på dig själv?" 
   Jo, det också. 
   Men allt det här internaliserandet, nej, ibland kan man få vara arg på någon annan också.

Och jag är glad att jag inte slutade vara arg, för jag var inte färdig med ilskan.
   Det är jag fortfarande inte, för jag har inte låtit den finnas helt i mig. 
   Jag har sett den som fel och inte tillåtit mig att se att den inte alls var svaghet utan styrka. 
   Att jag var arg för att mina gränser inte respekterades, för att mina kunskaper inte respekterades, för att jag inte respekterades utan förminskades.

Och där kan både ilska och förståelse och förlåtelse få plats. 
   Det ena behöver varken utesluta det andra eller automatiskt leda till det. 
   Jag förstår att han inte visste bättre, att han inte ville mig något ont, men jag kan fortfarande få vara arg för att något i mig överträddes. 
   För att min ilska väcktes och fanns och finns. 

Vi ser ilska som en negativ känsla, men om man ser den som en positiv energi blir det något helt annat. 
   På min utmattnings-rehab-kurs fick vi lära oss att känslor finns till för att förbereda oss för att handla. 
   Ja, ilskan har talat om att jag behöver handla, sätta en gräns, stå upp för mig själv, stå upp för någon annan, stå upp för rättvisa och jämlikhet, stå upp för Moder Jord eller något annat.
   Men jag har lärt mig av att lyssna till den.
   Vi lär oss av med att lita till våra känslor och instinkter, vi lär oss att inte lägga oss i.
   
Gruppen som arbetar med sacred rage under ledning av Maya Luna, har hos mig fördjupat en förståelse för de mönster jag redan visste fanns. 
   Att vi har kulturella skillnader, men också mellan könen.
   Att det oftare är kvinnor som får lära sig att hålla tillbaka, inte bete sig illa, inte skämma ut sig, inte vara hysteriska, "du är så känslig", inte vara så otrevliga, inte vara fula.
   För visst ses ofta en arg kvinna som ful, om hon nu inte blir argt sexig. 
   Sexiga får vi ju gärna vara, tända mannen med vår ilskna glöd, förutsatt att vi sen hjälper honom att släcka sitt begär. 

Hur vi gråter istället, och som jag gråtit. 
   Hur sorgen är så mycket mer tillåten, så våra tårar får släcka ilskans glöd.
   "Under ilskan, finns det inte en sorg där?" 
   ELLER så är det tvärt om, jag är inte ledsen, jag är jävligt förbannad! 

Och visst är det generaliseringar. 
   Men utifrån så många berättelser jag hört och så många minnen jag själv har som väckts upp under den här tiden, så jo. 
   Visst finns det mönster! 

Och att bryta dem handlar inte bara om att tillåta sig att vara arg och säga "Fuck you!" till idiotiska män. 
   Det handlar också om att stå upp mot strukturella problem, idiotiska kvinnor och det internaliserade självhatet. 
   Omedelbart när känslan i kroppen säger att något är fel. 
   För det känner vi! 
   
Vi är otroligt bra på att prata bort oss själva om att vi inte behöver ta striden.
   Det var säkert inte illa menat, de visste nog inte bättre, de kommer aldrig lyssna på mig om jag blir arg, de kommer tycka jag är galen,  jag kommer inte få vara med om jag är besvärlig. 
   Fuck that! 
  
Vi är intelligenta varelser som har rätt att behandlas med respekt. 
   Att bli sedda för de vi är och bli lyssnade till. 
   Och nej, man får inte skylla sig själv för att man tror gott om människor och är tillitsfull.
  
När det där vrålet börjar ända nere i livmodern.
   När kraften strömmar ut i kroppen och blicken blir kristallklar. 
   När fötterna rotas långt ner i Moder Jord. 
   När det finns "no more fucks to give"!

Då, tror jag att det kommer frigöra både kvinnor och män. 
   Då tror jag att vi kommer stå stadiga i vår kraft, allihop.
   Då kommer vi att möta varandras blickar och inse att det inte finns en motsättning här. 

Den heliga ilskan som väckts, för det finns en orsak till att det kallas sacred rage. 
   Den är helig, den är gudomlig, den är en kärlekens kraft, en livskraft.
   Det är inte en separerande kraft, den är enande. 
   För den rensar bort allt det som håller isär, det som ligger mellan och skaver. 
   Den handlar om att stå upp för det som är livet, för det som är levande och det som vill livet. 
   Det är som att finna en bortglömd kraftkälla som hela tiden funnits där.  
   
Jag har varit rädd för att ilskan skulle ta mig bort från mig, men det är tvärt om. 
   Jag är så mycket mer närvarande när jag tillåter mig att känna det jag känner. 
   När jag tillåter mig att vara sann, att vara i det som är sant.   


All of You
av Maya Luna

You. 
Yes You.

All of you. 

Your chaos and your madness
Your foolish nonsense
Your fearless magic
You are welcome here

Your passion and your eros
Your red fever dreams
Your resistance
Your doubt
Your power, wild and uncontained
You, yes, you

Your fist of rage
Your bottomless grief
Your heart break bursting out at the seams 
Spilling out in messy floods of Inconvenient feelings
You. 
Yes, you.

Your oceans of confusion
Your terror running deep
Your river of longing
Your precious illusions
Even if it makes you look foolish
Even if it makes you go mad
All of you is welcome here 

Your brain tangled with neurons
Firing wild impulses 
From the dark forest of your unconscious
You are Welcome Here

The twisted vines and purple fog of melancholy in your heart
Your bloody messy crazy love
Your fears
Your Desires, wet with unrequited lust
Pushing and stretching to be expressed

The lies you told yourself
Your deepest regrets 
The mess of never getting it exactly as you had planned
You. Yes. You.

Your awkward stumbles 
Your shakey knees 
Your hunger for some meaning
You are welcome Here

Your flaming hatred
Your tender broken faith
Your need for control
You are welcome here.

Your untainted innocence 
Your will to rise again
The pain you try to hide .
You are welcome
Here. 

I want every part of me touched and seen
I want to be as big as the universe and
As tiny as an insect
I want every contradiction 
Every disproportionate feeling
Every chaotic thought to be met
Right Here. 

I want to writhe and howl and groan with the deep root of Life
I want to be held with such soft sweetness that
This fragile ache finally opens and lets go.

 I want to be known as a depraved and holy animal
As consciousness, as infinite 
As flesh and bone and skin 
I want to roll on the ground and slither
I want to scream

I want to kiss where my feet have been 
I want to cry and need and feel
Right. Here. 

I want to explode and hold
This ancient pulsing groan of ocean that lives in me
Right Here.

Meet me here 
Where the paint touches the canvas
Where the past is dead and dangling
Where the future is a vacant space
Right Here 

Where this unfolding moment is the refuge of the heart
Right Here
Come with me
You are welcome here

fredag 1 oktober 2021

Sluta cirkeln

I år är det 20 år sen jag brände ut mig första gången.  
   Kanske går det helt enkelt i 20-årscykler för mig, för nu har jag ju varit där igen. 
   Då var omständigheterna runt omkring helt annorlunda, men när jag ser tillbaka och även kan titta på min situation nu lite i backspegeln, så tror jag att det egentligen är samma orsaker.

Det finns många yttre faktorer som påverkat på olika sätt båda gångerna. 
   Arbetssituationer som inte varit fungerande, relationer som tagit energi, flytt, småbarn, ensamhet... 
   Men egentligen tror jag att det är något annat som pågått.   


För 20 år sedan ledde vägen nedåt i mörkret mig ut i ett stort skifte.
   Jag tog ett tydligt steg i livet från IT-branschen och började läsa till präst. 
   Något jag alltid vetat att jag skulle, men först då var det dags. 
   Under den stilla tiden i sjukskrivningen skalade jag bort allt, för att sedan sakta lägga till sak för sak. 
   I medvetenhet, kännandes efter.
   
Och tydligast är det väl vad en utbrändhet blir för mig. 
   Ett tvärstopp när jag tappat kontakten. 
   En möjlighet att hitta närvaron igen. 
   Att hitta tillbaka till mig själv och min väg. 

Inte något som drabbar mig.
   Jag har ju redan drabbat mig, det är ju därför jag är där. 
   Utan en gudomlig nåd som sveper in i mitt liv och tvingar mig att stanna upp. 
   En gåva. 


Som tvingar mig att erkänna hur olidligt jag känner att det är, livet jag byggt mig.
   Inte på grund av det som finns i det.
   Utan för att jag inte är helt sann. 

Då bytte jag ut det mesta i livet.
   Det behöver jag inte nu. 
   Det här är på en annan nivå. 
   En finslipning.
   Justering av fokuset. 

Ett sättande av fokus, gränser och en inre omkalibrering. 
   Inte i vart jag ska, utan i vem jag är. 
   Varför jag är här. 

Varför jag lever mitt liv. 
   Varför jag har de gåvor jag har och haft de erfarenheter jag haft. 
   Vad jag har att ge. 
   Jag samlar mina olika pusselbitar och fogar ihop dem.


Drar i de trådar jag finner och ser hur de alla är kopplade i ett gigantiskt nät. 
   Hur allt hänger ihop och skapar mening.
   Hur jag ingår i ett större nät, hur inget av det jag trott att jag bara gör på min lilla kammare är avskilt.
   Egentligen. 

I en bok finner jag ett ord som Jesus förmodligen använde om Gud, på arameiska. 
   Abwoon, the great Birther. 
   Jag drar i tråden och googlar vidare och finner ännu en översättning av Herrens bön från Arameiska. 


I min översättning till svenska från engelska, blir det ungefär:

Å Födare! Fader-Moder av Kosmos, du skapar allt som rör sig i ljuset. 

Fokusera ditt ljus inom oss - gör det användbart: 

som strålarna från en fyr visar vägen. 


Skapa ditt välde av enhet nu - genom våra eldiga hjärtan och villiga händer. 

Din enda önskan agerar då med vår, som i allt ljus, så i alla former. 

Bevilja vad vi behöver varje dag i bröd och insikt: 

uppehälle för det växande livets kall. 


Lossa strängarna av misstag som binder oss, 

som vi släpper de trådar vi håller av andras skuld. 

Låt oss inte gå in i glömska utan rädda oss från omogenhet.


Från dig är all härskande vilja född, kraften och livet att göra, 

sången som förskönar allt, från tidevarv till tidevarv det förnyas. 


Sannerligen - kraft till dessa uttalanden - 

må de vara källan från vilken alla mina handlingar växer. 

Förseglad i tillit och tro. 

Amen


(abwoon.org)


Så jag föds på nytt, av den stora Födaren, Framfödaren eller vilket ord som nu går att använda på svenska. 
   För varje gång föds jag lite renare, mer avskalad, närmare mig själv. 
   För varje gång vågar jag vara och stråla lite mer av det som är min kärna.  
   Det där inre gudomliga ljuset som bor i vår själ. 

Från flera olika håll har frågan kommit till mig under sommaren. 
   "Vad vill du att ditt liv ska handla om?" 
   Och jag känner, djupare och djupare att jag är i den stora Födarens tjänst.
   Abwoon! 
   
Att livet handlar om att hjälpa till att föda fram det som behövs i människors liv. 
   Det som är sant, ända in i själen. 
   Göra ljuset användbart. 
   
Och att fortsätta låta mig själv födas fram.
   Om och om igen. 
   För varje varv jag tar upptäcker jag att det finns oändligt mycket mer. 

   
Ner i mörkret, se skuggorna, bjuda in dem.
   Integreras.
   Hur närheten till mörkret gör att ljuset strålar så mycket starkare. 
   Det är inte som att mörkret i oss inte finns bara för att vi försöker undvika att se det. 

Nej, i mörkret finns också kraft.
   Nycklar till vår förlorade kraft. 
   Var vi läcker.
   Vad som behöver riktas om.
   Krafter som behöver användas.

Att i helig vrede stå upp för allt som är sant.
   Allt som är liv.
   Att inte vara rädd för kraften i ilskan utan låta den kanaliseras i kreativitet! 

   
Det är en födsloprocess med sina olika faser. 
   Och det är skört att vara nyfödd. 
   När jag nu kliver ut i arbetslivet igen, är det med nystartsenergi och lite försiktighet. 
   Men det är också med en djupare förståelse av vem jag är, var mina gränser går och vad jag behöver. 

Jag vill inte hålla tillbaka mer. 
   Jag vill inte försöka klämma in mig i formar som inte fungerar för mig. 
   Jag vill vara sann. 
   Och låta andra vara sanna. 

Det blev en målningarnas resa, den här sjukskrivningen. 
   Det första jag gjorde var att måla mig själv sägande stopp, sätta gränser.
   Sen behövde jag inse att jag är älskad, värd att älskas och sedd, så jag målade en sån kärlek. 
   Sen insåg jag att jag behövde ta fram gudinnan i mig själv, se gudinnan i mig, så då målade jag det. 
   Sen behövde jag integrera modern i mig, så jag målade när min son föddes, när jag föddes som mamma.
   Sen insåg jag att jag behövde måla den stora skaparen, Födaren, vilket såklart är den stora vulvan! 
   Sen fick jag kontakt med den heliga vreden och insåg att utan att också låta min ilska få plats, är jag inte levande, så då målade jag det, den kreativa kraften det ger. 
   Och jag använde samma foto som till den första målningen, lät inte ilskan stanna vid att sätta gränser utan lät den skapa liv. 
   Och så målade jag barnet, mitt barn, men nog också mitt eget inre barn. 
   Den barnsliga glädjen, nyfikenheten och närvaron, som jag behöver påminna mig om. 
   Den som i lekfullhet tar mig vidare ut i livet, ut i de oändliga möjligheterna.



söndag 6 juni 2021

Vem är Gud?

När jag ber i den djupaste natten.
   När jag riktar mig mot Gud med mina frågor, min längtan.
   Då märker jag att bönen liksom kröks.
   Vem riktar jag den till egentligen? 
   Vem når den?


Närvaron tvivlar jag inte på. 
   Jag känner den, ser den. 
   Men är det den min bön riktas till. 
   Är det Gud?
   Inte mer än jag, inser jag när jag kliver djupare in i det där vetandet bortom.    

Är Gud någon? 
   Någon annan? 
   Med ett eget medvetande? 
   Ett väsen? 
   Något definierat och avskilt?

   
Hur skulle Gud kunna vara det? 
   Det känns totalt omöjligt.
   Men vem ber jag då till?
   Och vem är det som svarar mig? 
   För svar får jag ju! 
   
Definitivt inte en Herre! 
   Snarare en vän.
   Någon nära, inte distanserad. 
   Så nära, så nära. 
   

Jag ser hur det böjer sig.
   Kröker sig.
   När jag följer bönen och letar djupast inom mig efter det som känns sant. 
   Ber jag inte djupast till mig själv?
   Är jag inte djupast en del av själva alltet?
   Är jag inte djupast bara en del av Gud? 
   Den som ber och den som tar emot bönen?
   Min bön och andras.
   
En manifesterad del av Gud.
   Skapad till Guds avbild. 

Eller med Etty Hillesums ord:
   Egentligen är mitt liv ett oavbrutet lyssnande till rösten i mitt inre, i andra, i Gud.
   Och om jag säger att jag lyssnar till den rösten är det egentligen en Gud som lyssnar i mig.
   Det väsentligaste och djupaste i mig som lyssnar på det väsentligaste och djupaste i den andre. 
   Gud till Gud. 


Måste jag sluta vara präst om jag inte kan säga Herre om Gud? 
   Funderar jag där i natten. 

Så möter jag honom.
   Gud Fadern. 
   Allt han utstrålar är kärlek och värme. 

"Minns du?" frågar han. 
   "Att det var du och jag! 
   Där från början.
   Allra första början."

Och jag minns. 
   Innan jag lärde känna Jesus. 
   Innan jag upplevde Anden.
   Innan jag mötte Ljusgudinnan. 
   Innan jag mötte Gud Modern. 
   Då fanns han där. 
   I den långt ifrån naiva barnatron. 

Han bjöd in mig i kyrkan, till sitt hus. 
   Där jag fick vara den jag är. 
   Där jag fick sparka av mig skorna och dra upp benen i kyrkbänken. 
  
Med honom fick jag vara ledsen och trött och glad och sprudlande. 
   Han såg och mötte allt. 
   Allt var en öppen famn. 


Men så glömde jag.
   Gick in i en patriarkal struktur där jag inte alls kände igen den manlige Guden. 
   Han var inte den jag lärt känna. 
   Och det gick inte ihop.

Det blev fyrkantigt och exkluderande. 
   Regelstyrt och ängsligt. 
   Tal om nåd, men den levande nåden då?

Och jag känner igen mig i Marguerite Poretes ord:
   ”Detta är i sanning den mindre heliga Kyrkan”, säger Kärlek, ”som är styrd av Förnuft, och inte den stora heliga Kyrkan, som är styrd av oss”.
   

Så jag vände mig mot den kvinnliga Guden.
   Där jag fann kärleken. 
   Där jag fick spegla mig i en gudomlighet som lyfte mig. 
   Som bekräftade mig.
   Fick bada i en mjukhet och styrka. 
   Och en trotsig längtan att ta plats. 

Att komma bort från den ensidiga gudomligheten som missar alla kvinnliga erfarenheter. 
   Som när jag bar och födde mitt barn. 
   Om jag kan skapa liv i mig, hur kan Skaparen inte vara kvinnlig? 
  
Befriande och frustrerande. 
   För det gick återigen inte ihop. 
   Varken i mig eller kyrkan. 
   En inre konflikt som är outhärdlig. 

   
Så kom han då, Gud Fadern.
   För att läka det brustna i mig.
   Hela det som är ett, men fallit isär. 
   
För mellan det manliga och det kvinnliga finns ingen motsättning. 
   Uppdelningen finns egentligen inte.
   Det är egentligen en enhet.
   Det är bara vi som behövt dela upp det. 
   För att förstå. 
   Och sen har det förvanskats! 
   Förvridits.

Men det räcker ändå inte. 


Och så läser jag om Gene keys av Richard Rudd och stöter på meningen: 
   "Gud kan bara besöka dig när du inte är där."
   Och börjar fnittra. 
   
För samma mening har dykt upp på flera platser nu.
   Och den leder mig så tydligt bortom allt det här. 
   Visst kan jag söka balans.
   Borde jag söka balans.
   Men det är fortfarande inte tillräckligt. 


Tillräckligt blir det först när jag inser att Guds närvaro är bortom mitt ego. 
   När jag totalt blir Gud och inte längre är jag. 
   Inte längre är ett enskilt jag. 
 
När jag släpper taget om mina föreställningar om vem Gud är och vad Gud vill.
   Om vad som är rätt eller fel sätt att vara och göra. 
   När jag landar i ett befriande "Jag vet inte".  
   
Jag vet inte. 
   Jag vet ingenting.  
   Ingenting om vägen framåt.
   Vart Guds ledning kommer föra mig.


Och sen då?
   Hur lever man där? 
   Hur vaknar man varje morgon där? 
   Hur planerar man sin vardag där? 
   Hur bollar man småbarnsliv med arbetsliv med relationer med, med, med...
   Hur, hur, hur... ?


Eller spelar inget av det där någon roll egentligen? 
   Är det det som är poängen? 
   Gäller det bara att stanna kvar i det där "Jag vet inte"?
   Alltid?
   Oavsett.

I tillit till att livet vill mig väl.
   Att Gud vill mig väl.
   Att mitt inre leder mig rätt. 
   Om jag bara lyssnar. 
   Om jag bara följer. 


Om Gud är min inre röst.
   Om min bön når mig själv där i mitt inre och jag också är den som svarar. 
   Inte i ett enskilt jag, utan som i alltet. 
   Alltet svarar mig där inne i mig. 
   Där ute i universum. 


Jag gråter över något.  
   Känner mig sorgsen. 
   Tror jag.
   Tills jag inser att jag inte alls är sorgsen. 
   Inte nu. 
   Något tidigare har triggats, en sorg som behövde få gråtas ut. 
   Men egentligen är jag inte sorgsen, jag är ingenting.

   
Och så fort jag inser det så fnittrar jag igen. 
   Vad är sant egentligen?
   Ingenting?  


Jag släpar runt på allt som varit.
   Men vem är jag då? 
   Utan allt det där.
   Innanför, bortom. 

Frågan kanske inte är vem Gud är, utan vem jag är. 


måndag 24 maj 2021

Utropet

När jag igår körde mot Stockholm för att hämta min son, kändes pingstdagens ord från apostlagärningarna (2:16-20) underligt passande. 
   Detta är vad som har sagts genom profeten Joel: 
   Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. 
   Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha drömmar. 
   Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande, och de skall profetera. 
   Jag skall låta sällsamma ting visa sig uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod och eld och moln av rök. 
   Solen skall vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och strålande.


Jag åkte på motorvägen, solen sken när jag åkte hemifrån, men framför mig var det mörkt på himlen. 
   Så var det som att den öppnade sig och regnet vräkte ner.
   Åska och blixtar, hagel som smattrade mot bilen.
   Vita drivor omkring mig och jag som är hyfsat ny bilförare försökte ligga stadigt i spåren efter bilarna före. 
   
Vi kröp fram i några kilometer och så, lika snabbt som det kom, var det över. 
   Himlen sprack upp och solen kom fram igen. 
   Naturens krafter. 
   Hur lätt är det inte att förundras över livets storhet när man får ta del av dem. 
   

Härom dagen kom en text av Nikos Kazantzakis till mig. 
   Den var på engelska, men jag kände en längtan att översätta den. 

Blåsande genom himmel och jord, 
och i våra hjärtan och alla levandes hjärtan, 
är ett gigantiskt andetag - ett stort Utrop - som vi kallar Gud. 

Det planterade livet önskade fortsätta sin orörliga sömn bredvid stagnerat vatten, 
men Utropet slängde sig upp inom det och skakade våldsamt dess rötter: 
”Bort, släpp taget om jorden, gå!” 
Hade trädet kunnat tänka och bedöma, skulle det ha ropat: 
”Jag vill inte. 
Vad är det du uppmanar mig att göra? 
Du begär det omöjliga!” 
Men Utropet, utan förbarmande, fortsatte skaka dess rötter och ropa: 
”Bort, släpp taget om jorden, gå!” 
Det ropade såhär i tusentals eoner; och se! 
som ett resultat av längtan och kamp, 
strömmade livet ur det orörliga trädet och var befriat.

Djur dök upp - maskar - skapandes sig hem i vatten och lera. 
”Vi mår bra”, sa de. 
”Vi har frid och säkerhet; vi rör oss inte ur fläcken!” 
Men det fruktansvärda Utropet hamrade sig självt utan förbarmande in i deras länder. 
”Lämna leran, stå upp, föd fram era bättre!” 
”Vi vill inte! 
Vi kan inte!” 
”Ni kan inte, men jag kan. 
Stå upp!” 

Och se! efter tusentals eoner, framträdde människor, 
darrande på sina fortfarande porösa ben.
Människor är kentaurer; deras hovar planteras på jorden, 
men deras kroppar från bröstet till huvudet bearbetas och plågas av det skoningslösa Utropet.   
De har stridit, åter igen i tusentals eoner, 
för att dra sig själva, som ett svärd, ut ur sin djuriska slida. 
De strider också - det här är deras nya kamp - 
för att dra sig själva ut ur sin mänskliga slida. 
Människan ropar i förtvivlan: 
”Vart kan jag gå: Jag har nått toppen, bortom är avgrunden”. 
Och Utropet svarar: 
”Jag är bortom. 
Stå upp!”


För drygt 2000 år sedan satt ett gäng lärjungar samlade en pingstdag.
   Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. (Agp 2:2) 
   Över Jerusalem hördes dånet och människor samlades. 
   Förvånade hörde de alla sina olika språk talas. 
   Förvånade fick de uppleva människors förmågor till under. 
   Fick de uppleva sånt de trodde var omöjligt.  

Också Hilma af Klint fick för över 100 år sedan, till sig ord om människans möjligheter.
   Jo, dotter, om detta som du inte ännu har fullt förstått - du skall bliva ett bud om en ny korsets lära, om renhetens, förädlingens väg dit upp till ljusets rike. 
   Du skall tala om det mest med kraft men också med ord - du skall lära i din ännu inte stora krets denna lära som förvandlar vad ni nu nämner överjordiskt, övermänskligt till något naturligt, enkelt, ty vet dotter; överjordiskt måste mycket nämnas då det jämförs med jorden i dess nuvarande skick; övermänskligt mången kraft då den mäts mot vad mänskligheten nu förmår. 
   Men dagar kommer och det förr än ni anar då den kraft som slumrar inom denna mänsklighet skall växa ut och bli det vartill den var ämnad - då alla dessa krafter som slumrar inom dess bröst skall växa ut till sin fulla utveckling och då skall ni se att mycket av det som ni nu kallar övermänsklig kraft helt enkelt blir den högsta mänskliga i Guds tjänst. 


Många är människorna som profeterar runt om i vår värld. 
   Många är de som har syner och drömmar som kan inspirera oss.
   På alla möjliga språk talas det om en ny värld. 
   Om nya sätt att leva och vara. 
   Om nya sätt att arbeta och fördela det som finns.
   Om nya sätt att ta hand om vår jord. 
   Om nya sätt att vara medmänniskor och leva tillsammans, inifrån och ut. 

Jag är helt övertygad om att vi redan har det i oss. 
   Inga andra sista dagar behöver komma. 
   Vi har det i oss att låta anden föra oss framåt, uppåt. 
   Att fortsätta utvecklas som mänsklighet. 
   Att inte stanna i rädslan och bekvämligheten. 
   Att lyssna inåt och finna svaren.
   Att lyssna in vår egen sanning och låta kärlekens och ljusets kraft slänga sig upp inom oss och ut ur oss. 


Vägen

Tror du jag väljer den här vägen för att den är enklare?     För att den är roligare?     För att den ger mig mer glädje i livet?  Tror du i...