Den 13e

Nej, det är ju inte fredag den 13e än på några dagar. 
   Men idag är det faktiskt 13 år sen jag prästvigdes. 

   

Idag är också dagen då min nya bok Helig vrede - Ett evangelium levereras hem till mig. 

   En bok där jag faktiskt uppmärksammar just talet 13. 

   Det är nämligen så att jag föddes kl 13.42 och just de talen dök under en period, medan jag skrev på boken, upp hela tiden. 

   Och det fick mig ju att tänka att det fanns en orsak till det. 

   Såhär skrev jag om det i boken: 

   

Så till slut kollar jag upp numren. 

   Jag upptäcker att 13 är ett karmiskt nummer och ett meddelande om att jag stöds av den gudomliga feminina energin. 

   Det talar om slutet på gamla cykler och början på nya, om stora förändringar och att jag efter dem kommer att ha en stabil grund för nya möjligheter och andlig växt.

   Att jag är gudomligt ledd i att upptäcka mitt själsuppdrag och att jag har stöd av de uppstigna mästarna. 

   

Att vägen hit inte varit så lätt utan förmodligen haft en del svårigheter. 

   Jo just det. 

   Sedan påminns jag om att de var 13 personer närvarande vid den sista måltiden. 

   Att Judas var den 13:e, som jag ju redan upptäckt också kopplas till den 13:e eonen. 

   Och allt snurrar lite.

Och ännu mer snurrade det när jag igår insåg att boken skulle levereras på min prästvigningsdag. 

   Som också alltså är den 13e. 

   Det går liksom inte att planera sånt här. 

Idag är också första skoldagen för terminen för min 6-åring. 

   Och det är tufft att börja skolan igen efter ett lov, när man tappat rutinerna och fått sova länge på mornarna. 

   Och det här har varit ett ganska tufft lov med mycket sjukdom, tristess och rastlöshet. 

Och jag kan ärligt säga att den största utmaningen i mitt liv hittills varit att vara ensamstående småbarnsmamma. 

   Otroligt lärorikt och givande såklart. 

   Men fy sjutton ibland. 

Att aldrig kunna be den andra föräldern att ta över för att man helt enkelt inte orkar mer, för att alla idéer är slut, för att man får ångest. 

   Det ständigt dåliga samvetet för att man inte klarar av att hantera det bättre. 

   

Och då försöker jag påminna mig om att det här samhället inte är designat för att man ska klara av det! 

   Det är omöjligt! 

   Våra arbetstider är ursprungligen satta utifrån en heltidsarbetande man med en hemmafru som tar hand om resten. 

Systemen är uppbyggda på att man är två som kan hjälpas åt. 

   Vi har avskaffat storfamiljerna och "it takes a village". 

   Vi utgår inte från hur människan fungerar och vad som skulle fungera bäst för kropp och själ. 

Tvärtom skammar vi den som inte lyckas med att nå upp till våra påhittade mål och konstruerade normer. 

   Människan ska anpassas efter kapitalismen och patriarkala former. 

   Krångligare och mer omständigt blir det ständigt när vi försöker trassla oss runt i det.

   Med katastrofala konsekvenser för människor, djur och jorden. 

Så efter att ha lämnat ett gråtande barn i skolan och själv gråtit mig hem i bilen, känner jag mig mest arg just nu. 

   Den där heliga vreden över att jag vill något annat för både honom och mig! 

   Och resten av mänskligheten för den delen.

   Och hur satans svårt det verkar vara att förändra!  

Och hur den behöver samlas och riktas, vreden.

   Inte bara fara runt i mig och skapa oreda. 

   Riktas i handling just för förändring. 

Och det är väl det min bok handlar om till stor del. 

   Om min längtan efter så mycket mer i livet.

   Så mycket mer av liv. 

   Så mycket mindre av ensamhet och instängdhet och anpassning. 

   Om nya cykler och mer av det gudomligt feminina. 

Och kanske är det väldigt passande att boken kommer på min prästvigningsdag. 

   För att den är ett resultat av att jag följer mitt kall, följer Gud/Gudinnan.

   Fortsätter min vandring med Jesus och Kristus. 

Och att den vandringen, både i boken och utanför, rör sig in i det djupt personliga och ut i det stora allmänna. 

   Det enskilda livet och de större strukturerna. 

   I fysiska dimensioner och i andliga. 

För det hänger ju ihop, det är ju det jag upptäckte när jag skrev. 

   När jag en bra bit in började se den röda tråden. 

   I det som först verkade så spretigt. 

   Det hänger ihop och vi är medskapare i det. 

Och nu sitter jag här med boken i handen! 

   Den eldiga och jordiga, arga och kärleksfulla! 

   Och tänker att jag i alla fall gjort vad jag kunnat.

   Och att det ska bli spännande att se vad den här nya tiden kommer med! 

Och snart ska jag hämta sonen i skolan och se hur vi kan fira tillsammans.

   Men mest glad tror jag han blir av lastpallen som böckerna kom på och vad vi eventuellt kan bygga av den!