onsdag 30 december 2020

Själens dunkla natt

Det är i badet det händer. 
   Så ofta är det där idéer bara dyker upp. 
   Innan jag fick barn badade jag varje morgon. 
   Nu...
   Får jag passa på när jag har några barnfria dagar. 

Jag har inte lyckats lägga in bilder i min andra blogg Caminonigen på ett tag. 
   Sökt lösningar, men inte lyckats. 
   Så slog det mig att det kanske helt enkelt är ett tecken på att jag borde starta en ny blogg.
   Starta något nytt.
   Att jag vandrat med Caminon sen 2013, men att det nu är dags för något annat. 

Jag läste där i badet. 
   I Johannes av Korsets bok Själens dunkla natt.
   Det är en önskad julklappsbok som jag påmindes om i arbetet på fängelset. 
   Jag använde begreppet för att förklara något för en intagen och så insåg jag att jag ville veta mer om det. 

Och det slog an något i mig. 
   Jag kände igen något.
   Det svarade på en fråga jag inte ens visste att jag hade ställt. 

Om känslan av tomhet.
   Avsaknaden av.
   Känslan av att det inte bara är trötthet utan en djupare önskan om att komma vidare. 
   En uppgivenhet som egentligen inte känns sann. 
   Som egentligen är en frustration.
   
Och hur jag de senaste månaderna blivit så trött på mig själv. 
   Det ständiga sökandet efter det som verkligen berör och skapar verklig mening. 
   Som ändå mest ger en ganska kortvarig njutning. 
   Och sen då?
   
Hur jag mest ser mina skuggsidor.
   Där jag brister.
   Det fula i mig. 
   Varför jag inte bara kan nöja mig. 
   Hur jag ser egot triumfera.
   Undrar om det ens är lönt att försöka. 

Samtidigt som jag vet något annat.
   Att väntan inte är förgäves. 
   Avslut och nystart.
   Nytt år och en ny tid. 
   Vid vintersolståndet brände jag upp det jag ville släppa taget om. 
   Och mina önskningar för tiden som kommer fick stiga med röken. 

I Själens dunkla natt läser jag om hur Gud verkar på människan som elden gör på träet.
   Elden börjar med att torka ut veden, som tårar pressas fuktigheten ur den. 
   Veden blir svart, mörk och ful, de mörka egenskaperna som strider mot elden drivs ut och blir synliga. 
   Sen börjar elden hetta upp och antända veden utifrån för att slutligen brinna ända inne i dess kärna och förvandla den till ett med sig själv. 

Den enda lösningen verkar vara att bara vara.
   Sluta försöka. 
   Sluta värdera.
   Acceptera. 
   Och låta elden göra sitt jobb.


Jag älskar mystikerna.
   Deras sätt att se Gud i vardagen.
   Att göra vackert det som för andra kan vara fult.
   Att se mening och djup i det som sker eller inte sker.

Jag behöver mer av dem i mitt liv. 
   Och jag behöver skriva mer och jag behöver läsa mer. 
   Så min tanke är denna.
   Att istället för utgångspunkten med livet som en pilgrimsvandring, så tänker jag titta på hur mystikerna kan relatera till det som är mitt liv. 
   Så att jag kanske också kan finna lite mer av Gud där. 
   Och kanske kan du det också. 


Natt, mer än gryningsstunden
blev du mig kär! Natt, som var följesvennen!
Natt som höll ljuvt förbunden
den älskade med Vännen,
förvandlande den älskade till Vännen! 
Johannes av Korset
   

Draken

Något jag funderat över i många år nu, har aktualiserats med det utredande samtalet jag hade med personer utsedda av domkapitlet här i vecka...