Tack för möjligheten att få förklara hur jag tänker och menar med inlägget. Det är en del i det fördjupande arbete jag gjort de senaste åren som också resulterade i min bok Helig vrede – Ett evangelium som kom ut i januari 2023.
Jag har länge saknat en balans i hur vi i kyrkan uttrycker oss kring det gudomliga, men också i vad som får ta plats i vår kyrka och hur vi förhåller oss till manligt och kvinnligt, kropp, själ, intellekt och ande. Arbetet med boken blev en djupdykning i mina egna erfarenheter, men också i en del av den nya forskning som finns kring ”herstory”, kvinnohistoria.
Vi är en luthersk kyrka som föddes ur en önskan att reformera den katolska kyrkan, att både ”återge något dess ursprungliga form” och ”förnya”. För mig är grundhållningen att komma så nära det Jesus talade om och visade på som vi bara kan. Och hur vi gör det i vår samtid, så att evangeliet når fram och är relevant i vår tid, med de existentiella utmaningar vi står inför idag.
En präst jag kände upplevde ordet ”relevant” som farligt, för honom innebar det att vi anpassar budskapet. Men jag tänker tvärt om att det är livsviktigt, för det innebär inte att vi anpassar budskapet, men däremot formen vi förmedlar det i och hur vi lever det i vår egen tid. Vi har varit en folkkyrka som omfamnat alla människor inom våra gränser, men vi har inte alltid mött alla människor i de behov som funnits och finns.
Kyrkan har formats genom åren och budskapen har anpassats till rådande styre. Att vara en statskyrka ger en större plattform att verka på, men påverkar också innehållet och tillvägagångssätten. Kulturer och traditioner cementeras och kan ibland bli viktigare än vad som faktiskt var den ursprungliga meningen.
Jag har velat skala av det och leta mig tillbaka till det jag upplever är källan, men också finna det som känns mer sant för mig, det jag saknat. Det jag upplever påverkar inte bara mig i mitt liv, utan väldigt många människor i vårt samhälle och i vår värld. Vi lever i en tid där många människor har en stor andlig och själslig längtan, men kyrkan klarar inte alltid av att svara an på den. Min önskan är att vi ska bli bättre på det!
Jag skriver i texten om min egen upplevelse av att vara gravid och föda barn och hur konstigt det kändes att vi oftast benämner Skaparen med Han. Jag är inte ensam om den upplevelsen, eller längtan efter mer av det gudomligt feminina, något som också kan ses i kommentarerna till mitt inlägg! Vi pratar ofta om att Gud inte är en Han, men upprördheten som kan uppstå när man endast säger Hon om Gud, tycker jag talar sitt tydliga språk. Så klart spelar våra ord roll. Att Gud fått vara manlig i tusentals år gör något med vår upplevelse av det gudomliga och av oss själva som män och kvinnor. Gudinnan och det gudomligt feminina blir någonting annat! Något som ställs utanför vår kyrkas vokabulär.
För mig blev det här extra tydligt när jag jobbade som fängelsepräst med kvinnor på Anstalten Färingsö. När jag hörde deras berättelser om män som slagit dem, sålt deras kroppar. De var kvinnor som ofta hade vuxit upp med frånvarande, missbrukande och/eller våldsamma fäder. Att då komma och prata om Gud Fadern som en kärleksfull föräldragestalt var för avlägset. Jag ville inte heller låta den manliga guden vara den som avgjorde deras eventuella synd och skuld och gav dem förlåtelse. Jag ville att de skulle få spegla sig i en upprättande gudomlighet som visade dem att de också har det gudomliga i sig. Att de inte är underställda det manliga eller behöver få det manligas bekräftelse, förlåtelse eller upprättelse.
Ser vi oss om i vårt samhälle och i vår värld upplever jag också hur denna obalans, där det gudomligt feminina helt manövrerats ut, bidrar till stort lidande på många plan. Hur vårt patriarkala samhälle fostrat en människosyn som skadar både män, kvinnor och vår jord. Vi kan se det i den krigshets som finns i världen, hur vi accepterar så många system trots att de uppenbarligen inte fungerar för oss, och hur vi verkar oförmögna att se lösningar bortom dem.
Och här ser jag en fantastisk möjlighet för kyrkan att bidra med en annan syn på människan och skapelsen, en upprättande syn som talar till det gudomliga i alla människor, som visar hur vi alla behövs och är en livgivande del i helheten. Och som inte skapar separation, varken från varandra eller inom varje enskild individ.
Det finns tyvärr en historia inom kyrkan av att nedvärdera det som har med kroppen att göra, det som har med mörkret att göra, det som har med sexualiteten att gör och så vidare och det har ofta kopplats till kvinnan. Jag tror vi behöver göra upp med detta arv och våga bejaka vår fulla mänsklighet.
För mig är inkarnationen också en så grundläggande del av kristendomen, att det är i mötet mellan det gudomliga och det mänskliga, i mötet mellan kropp och själ, som livet sker. Det är där Gud vill vara, och visa oss alla att det gudomliga bor i våra kroppar, inte bara i något abstrakt himmelrike någon annanstans. Det är genom att leva våra mänskliga liv, i våra kroppar, i djup kontakt med våra själar och vår ande, det gudomliga i oss, som vi tillsammans kan avtäcka det himmelrike som jag tror Jesus pratade om, det som finns inom oss.
Det är en teologi som gör oss alla till medskapare av det liv vi lever, som gör oss alla till de levande stenar som bygger både vår kyrka och våra samhällen. Det är en teologi som gör oss till hela människor där vi inte behöver lämna delar av oss själva utanför.
För mig är Kristendomen också en levande religion. Det är i alla fall vad jag önskar att den skulle vara. En religion som inte lever och ser de gudomliga skeendena enbart i det förflutna, utan nu, idag, här! Och i takt med att vi förstår mer, lär oss mer, upptäcker mer, så behöver vi tillåta den naturliga rörelsen framåt och använda oss av allt det.
Jag har läst många böcker de senaste åren som lyft fram det gudomligt feminina. Många böcker talar till exempel om Maria Magdalenas betydelse, men de går också tillbaka i tiden mycket längre och skriver om det tillbedjande som fanns långt innan, av det gudomligt feminina, kopplat till Moder jord och förståelsen för naturens cykler. En bok som inspirerade mig mycket var The Great Cosmic Mother, Rediscovering the Religion of the Earth av Monica Sjöö och Barbara Mor. En fantastisk bok som går tillbaka till begynnelsen och Moderna muséet hade också nyligen en stor utställning av Monica Sjöös kraftfulla konst.
Den främsta frågan i anmälan upplever jag vara den om Mariorna. Den bok jag hämtat kunskapen om att Maria inte bara var ett förnamn på Jesu tid utan också kunde vara en prästinnetitel, är Magdalene Mysteries, The Left-Hand Path of the Feminine Christ, av Seren och Azra Bertrand. På sidan 171 skriver de tex om hur Maria var ett prästinnenamn, en titel och att Mar/Ma var namnet på den gudomliga Modern i många kulturer i det forntida mellanöstern. Och hur det är mycket möjligt att dessa Marior var prästinnor i en gudinnetradition. Jesus och hans mamma Maria bodde ju också i Egypten efter att han föddes och kan mycket väl ha kommit i kontakt med dessa traditioner. Huruvida Jesus mamma Maria faktiskt var en av dessa prästinnor har jag ingen aning om och det är inte heller något jag hävdar. Jag öppnar bara upp för möjligheten att dessa Marior hade en djupare kunskap om det gudomligt feminina.
Det andra exemplet från min text som lyfts fram i anmälan är om hur kvinnorna satt i röda tält och genomförde en slags kollektiv reningsrit genom sin menstruation och det kommer också från samma bok, sidorna 34 och 35. För mig är det en otroligt spännande koppling, som i stället för att se menstruationen som något fult och äckligt, visar på hur det finns en helighet i våra månatliga cykler. Författarna skriver också väldigt intressant om ”sin-eaters”, som i en rituell måltid renade människor från synd långt innan Jesus instiftade nattvarden. För mig förminskar dessa kopplingar inte alls nattvarden, utan tvärt om sätter den i ett mycket större sammanhang och visar på en djupare mänsklig insikt om behovet av dessa ritualer.
Min upplevelse är att intresset för det gudomligt feminina bara växer och jag tror att kyrkan skulle tjäna på att själv ha en öppenhet för detta och ligga i framkant och bejaka den längtan och nyfikenhet som finns hos många. Min önskan med boken var att visa på att vi inte behöver slänga ut Jesus och Gud Fadern bara för att vi öppnar upp för Gud Modern. Vi behöver inte välja antingen eller, de behöver inte ställas emot varandra, men för att finna en balans behöver det få finnas ett utrymme också för utforskandet av det gudomligt feminina!
Mitt syfte med boken och med mitt inlägg på Facebook var också att öppna upp för att nyfiket undersöka, i stället för att säga ”för så har vi alltid gjort”. Att uppmuntra till att våga ifrågasätta det som inte ”känns” rätt. Att lita till att vi också har kunskap i våra själar och kroppar kring vad som är gudomligt och sant, att lyssna till vår djupare längtan. Vi behöver inte vända oss till bekännelseskrifter, kyrkomöten och kyrkofäder för att läsa vad de en gång i tiden sagt är sant. Vi behöver inte heller en präst som talar om det för oss. Vi behöver kyrkliga gemenskaper där vi tillsammans kan utforska och leva det som är evangelium.
.jpeg)