Ännu en avkragning

Jag har en vän som heter Sofia! 

   Hon är diakon, numera en avkragad diakon. 

   Och vi har tyckt att det är lite intressant att vi har avkragats månaderna efter varandra.

Sofia avkragades för att hon valde att låta vuxendöpa sig i ett annat samfund. 

   Alltså döpa sig igen. 

   Hennes orsaker var djupt personliga. 

   

Efter flera år med svår sjukdom har hon ganska så mirakulöst, trots att sjukvården avfärdat henne som obehandlingsbar, hittat vägar framåt på andra sätt och börjat må mycket bättre. 

   Från att ha varit säker på att hon var på väg att dö, vände det och hon har fått livet tillbaka!

   Sofia skriver själv om det i sitt yttrande till Domkapitlet: 

Jag hade provat många olika behandlingar 

och hade helt gett upp hoppet på att läkning var möjligt. 

Så när jag helt släppt taget om livet, jag var redo att dö -  skedde ett mirakel. 

Jag kom i maj 2020 i kontakt med en kvinna som arbetar med att ge laserbehandling, 

också kallat frekvensterapi. 

Det är kort sagt en behandlingsform som stimulerar kroppens egen självläkande förmåga. 

En förmåga min kropp helt förlorat pga den kraftiga inflammation 

som slagit ut hela systemet.

Hon skriver vidare: 

Där och då - den 28 maj 2020 - fick jag en andra chans. 

Jag skulle beskriva det som ett under. 

Även sjukvården betecknar det som ett mirakel. 

Sen den dagen har jag återerövrat livet. 

Lärt mig gå, prata, cykla, läsa, skriva med mera.

För Sofia blev ett andra dop en markering av en nystart, hon skriver själv till Domkapitlet: 

Jag lever ett andra liv i denna kropp. 

Det är så tydligt och starkt för mig att den jag "var" innan finns inte längre. 

Därför kändes det självklart att på påskdagen i år döpas, 

som en symbolhandling att jag är ny. 

Och min relation till Gud är ny. 

"Och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. 

Så länge jag lever här i min kropp, lever jag alltså genom tron på Guds Son, 

han som har älskat mig och gett sitt liv för mig."

Galaterbervet 2:22

Dopet skedde också i en kyrka som hennes barn hittat till, dit hon följt med dem och där hon trivs.

   Domkapitlets motivering är ju såklart att vi i Svenska kyrkan bara tillåter ett dop och jag har några funderingar utifrån deras motivering till avkragningen!
   De skriver: 

Dopet är ett sakrament, 

vilket betyder att det är en helig handling instiftad av Jesus Kristus. 

Dopet har en betydelse för hela livsvägen: 

varje dag får den som döpts leva i sitt dop och gå genom död till liv, från ofrihet till frihet. 

Genom dopet har människan fått Guds nåd, 

en nåd som bär henne hela livet och genom döden. 

Dopet kan senare bekräftas i församlingens gemenskap, 

vid konfirmation och annan gudstjänst där dopet aktualiseras.

Är det verkligen genom dopet vi får tillgång till nåden? 

   Varför skulle en nådefull Gud behöva ett dop för att ge oss nåd? 

   Och på vilket sätt hjälper mig dopet från ofrihet till frihet och från död till liv, varje dag dessutom?   

   De fortsätter: 

Dopet är en engångshandling, 

vid vilken Gud treenig tar upp människan i sin gemenskap 

och för henne in i sin kyrka och församling. 

Den som är döpt får således, enligt 19 kap 3 § kyrkoordningen, inte döpas igen. 

Genom dopet har människan fått Guds nåd, 

en nåd som bär henne hela livet och genom döden.

Finns det belägg i Bibeln för varför man inte får döpas igen? 

   Är det på något sätt problematiskt att få Guds nåd igen, om man nu får den i dopet? 

   Kan det bli bekymmersamt för att samma person skrivs in flera gånger i Livets bok? ;-)

   Vidare: 

Dopet är en del av Svenska kyrkans lära. 

Den som är vigd till tjänst har i sina vigningslöften lovat att följa vår kyrkas ordning. 

Ytterst gäller lojaliteten Kristus. 

Diakonen ansvarar inför biskop och domkapitel för hur hon förvaltar sitt uppdrag. 

Kyrkans vigda tjänare måste i allt söka kyrkans enhet 

och värna kyrkans tro, bekännelse och lära. 

Om någon som har ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst låtit döpa om sig 

har Domkapitlet att pröva frågan 

om den fortsatta behörigheten att utöva uppdraget inom kyrkans vigningstjänst.

På vilket sätt har en diakon som låtit döpa sig igen brustit i sin lojalitet mot Kristus? 

   På vilket sätt är Kristus inblandad i det här? 

   Biskop och domkapitel kan jag förstå behöver pröva eftersom det nu är deras uppdrag, men Kristus?   

   För mig är nog Kristus inte det minsta intresserad av dessa formalia utan är mer av ett vitt kärleksljus som möter henne i dopet.

Jag undrar också, kyrkans vigda tjänare ska i allt söka kyrkans enhet, menar de då bara Svenska kyrkans eller den större kristna kyrkans? 

   Eftersom flera andra samfund tillåter omdop, så är det väl att bejaka kyrkans enhet att inte bara begränsa sig till Svenska kyrkans lära (även om hon håller sig till den om hon skulle ha en tjänst i Svenska kyrkan). 

   Eller? 

   Har vi kanske tappat bort något i vårt enskilda definierande av våra samfund och missat att det viktigaste kanske är den större kristna familjen, eller kanske ännu hellre, den större mänskliga familjen!

De skriver också att Domkapitlet har ett uppdrag att pröva frågan om någon som har ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst låtit döpa om sig.

   Finns det alltså fall där det är okej, på vilka grunder skulle det i så fall vara? 

   Det skulle jag gärna vilja höra mer om.

Min vän fick beskedet från Domkapitlet via brev. 

   Detta sen hon fått ett mail om att de ville ha ett yttrande från henne om anklagelsen. 

   Hon blev inte kallad till ett möte vare sig under utredningen eller när beslut hade fattats. 

 

Jag fick i alla fall ha ett utredande samtal, träffa domkapitlets ledamöter och träffa biskopen när han gav mig mitt besked. 

   Sedan dess har ingen från kyrkan hört av sig till henne, ingen biskop eller kyrkoherde eller tidigare kollega och när hon träffat andra representanter för kyrkan så har de vänt bort blicken.

   Ursäkta, men vad är det här för kyrka?!

Jag funderar över de upplevelser vi har av det gudomliga. 

   Vi har till exempel valt att göra två av dem till sakrament i vår kyrka, dopet och nattvarden. 

   Så passande att vi avkragats för brott mot ett var! 

Mysterier kallar vi dem ibland, de här upplevelserna som vi inte fullt kan förstå oss på. 

   Där Gud verkar på något sätt och vi gör vårt bästa för att förstå och sätta ord på det. 

   Ibland på sätt som sätter dem innanför staket och förbjuder oss att uppleva dem för mycket.

Ibland hör jag att vi inte borde ta nattvard för ofta för att det förminskar upplevelsen av den. 

   Jag tror det var vanligare förr, men finns fortfarande. 

   Det har jag aldrig upplevt. 

   För mig är det lite som att säga att vi inte borde kramas för ofta för att det kan förminska upplevelsen av en kram. 

   Eh, nä. 

Jag kan förstå att man vill betona att det bara behövs ett dop! 

   Att det räcker för ett helt liv. 

   Men att därför säga att man inte får döpas igen, och framför allt att det är något som leder till att man inte längre kan vara i vigd tjänst i kyrkan. 

   Ja, det känns väl ganska fyrkantigt.

Om en människa som varit nära döden och nu upplever att hon fått liv igen känner sig kallad att få uppleva ett dop, en ritual, en ceremoni där vi betonar en slags pånyttfödelse, en ritual med ett före och ett efter som förändrar ens liv, varför ska det vara förbjudet? 

Sofia skrev själv till mig: 

   "Han (Jesus) vuxendöpte sig som en symbol för att han klev in i sin kallelse. 

   Jag känner likadant." 

Vilka är vi att ta ifrån människor viktiga händelser i deras liv kopplade till det gudomliga? 

   Vad tar det ifrån någon annan? 

   Vilken skada gör det?

Jag höll på att bli nöddöpt som barn då jag föddes med hjärtfel och var väldigt sjuk. 

   När sjukhuspersonalen frågade om de skulle tillkalla prästen för ett nöddop, sa min troende mamma att det inte behövdes, hon var säker på att Gud var med mig i alla fall! 

   Prästen som de träffade senare bekräftade dem i det och tyckte att de gjorde rätt som fokuserade på den livräddande sjukvården och sa att de skulle spara dopet till när jag var frisk och de kunde njuta av stunden, vilket blev flera månader senare.

För mig har mitt dop aldrig varit viktigt. 

   Jag vet ju inte om jag hade upplevt livet annorlunda om jag inte varit döpt, men jag har svårt att tänka mig en Gud som skulle tycka att en ritual var nödvändig för varken nåd eller tillhörighet. 

   Att något kan hända i dopet är jag inte alls främmande för. 

   

Jag tror som sagt våra ritualer är viktiga. 

   Dels för vad vi lägger i dem och vad vi inbjuder att närvara i dem. 

   Gud verkar genom oss på många olika sätt och om längtan finns och om en gudomlig beröring sker, hur kan en kyrka vilja begränsa det och låta det leda till avkragning? 

Och framför allt, helt utan någon som helst mänsklig kontakt och omsorg med en människa som under flera år varit svårt sjuk och upplevt sig nära döden! 

   Och dessutom skriver till dem om det! 

Hon har också några frågor i sitt yttrande som hon inte får något svar på. 

   Hela processen tar en månad, 

   16/5 får hon besked om anmälan i ett mail från domkapitlet, den 15/6 tar de beslut. 

   Allt hon får är ett opersonligt och känslolöst standardbrev med hänvisningar till kyrkoordningen.

När blir en kyrka något som möjliggör en närmare relation till det gudomliga och när blir den något som begränsar den?