Om synden

Det finns några evangelier som inte har tagits med i Bibeln. 
   De visar till viss del på en annan teologi än de evangelier som valdes att vara med. 

   Meggan Watterson skriver i sin bok Maria Magdalena, Den begravda sanningen, En saknad pusselbit som återställer balansen mellan feminint och maskulint:

År 367 kungjorde biskop Athanasios av Alexandria att munkarna skulle förstöra alla de texter som inte angivits som kanoniska. 

Men som tur var fanns det många överlöpare bland munkarna (de där kopterna som jag skulle kunna kyssa) som inte lydde påbudet. 

Heliga rebeller. 

De var kloka och företagsamma munkar som ville bevara de evangelier som beskrev en mycket annorlunda Jesus än den som höll på att ta form inom den kyrkliga hierarkin. 

I stället för att bränna och förstöra de gamla texterna lade dessa mystiska munkar dem i urnor som de grävde ner i öknen eller gömde djupt inne i en grotta.

Ett av dessa evangelier var Maria Magdalenas evangelium! 

   De 6 första kapitlen i boken saknas, men sen, redan i början av kapitel 7 kommer dessa rader om synden:  

 

  Petrus sa till honom: Du som kan förklara allt, säg oss också detta: vad är det som är syndigt i världen.

Frälsaren svarade: Synd existerar inte. 

Ni skapar det som är syndigt när ni begår det som är likt otrohetens natur, vilket kallas synden.

Meggan Watterson skriver om de här raderna i sin bok:

Synd är inget som är medfött hos människan - vi föds inte till syndare. (...) 

Synd är något som vi skapar inom oss när vi missförstår sanningen om vilka vi är, när vi glömmer att vi inte bara är människor, att vi inte bara är det här egot med alla dess ständiga behov och begär. 

Vi är inte bara den här kroppen, utan också en själ som bebor den under vårt liv på jorden. 

Synd är glömska, och botemedlet är att helt enkelt minnas den motsägelsefulla sanningen att vi är både själ och ego.

Jag tittar i Den svenska kyrkohandboken. 

   Redan i inledningen kommer "Syndabekännelse och bön om förlåtelse", den första inleds: 

   "Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag har syndat med tankar, ord och gärningar. 

   Jag har inte älskat dig över allting, inte min nästa som mig själv. 

   Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig. 

   Därför ber jag om hjälp att se och bryta med mina synder. 

   Förlåt mig för Jesu Kristi skull." 

Eller vad sägs om: 

   "Rena mig, så blir jag ren, hela mig, så blir jag hel ...". 

   Eller: 

   "Det är mot dig (Gud) jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon. 

   Vänd bort ditt ansikte från mina synder och befria mig från min skuld. 

   Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och gör mig på nytt frimodig och stark." 

   (Ja, tills jag kommer till nästa gudstjänst och får höra att jag är syndig igen.) 

Eller min favorit (såklart inte) som jag inte förstår hur den kan få finnas med fortfarande: 

   "Jag fattig, syndig människa bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag, som är född med synd, på många sätt har brutit emot dig. (...) 

   Jag är värd att förkastas från ditt ansikte, om du skulle döma mig som mina synder har förtjänat."

Och jag undrar, vilken människosyn visar det här på? 

   Och vilken gudsbild visar det på då vi ju är skapade till Guds avbild? 

   Ja, det förklarar man förstås med att Adam och Eva åt av frukten i paradiset och då bjöd in synden i sina liv. 

   Våra liv. 

   Vi är syndiga från födseln, smutsiga och trasiga och behöver lagas och tvättas rena, fastän vi kommer bli smutsiga snabbt igen, så vi behöver bli förlåtna och renade, för att sen smutsas ner igen, eller om vi ens blev helt rena ...

För mig är inte det här en teologi som stärker oss att bli våra bästa jag, det är en teologi som bryter ner oss. 

   Som får oss att fokusera på det vi gör fel istället för det vi gör som är gott. 

   Det vi fokuserar på får vi mer av.

"Frälsaren svarade: 

   Synd existerar inte. 

   Ni skapar det som är syndigt ..." 

Vi människor har skapat det som är syndigt. 

   Istället för att se oss om mänskliga, som människor som gör så gott vi kan och där vi nyfiket kan titta på det som händer som inte blir bra, för att se varför det blev som det blev och hur vi kan göra för att se till att det inte händer igen, så säger vi "SYNDIGT, be om förlåtelse till Gud och gör inte om det!" 

   Och det här gäller ju inte bara de konkreta sakerna, det gäller ju också den mer allmänna bortvändheten och det vi knappt förstår att vi är del av men ändå ska be om förlåtelse för. 

   

Min upplevelse är att det här hindrar oss från att utvecklas som människor. 

   Vi fastnar i en loop där det inte finns något intresse för att förstå vad som händer. 

   Vad i det vi är del av som är strukturellt, kulturellt, var vi behöver arbeta för en förändring i vårt samhälle istället för att be om förlåtelse och fortsätta våra liv som vanligt.

Vetskapen om nåden, att jag är älskad som jag är, utan att behöva prestera eller blir bättre, tror jag är jätteviktig. 

   Den ska ligga som en grund i våra liv, vi ska säga det om och om igen. 

   Luther reagerade mot att kyrkan tog betalt för förlåtelsen i avlatsbreven. 

   Och så tog vi ett steg bort från köpslåendet kring vår själ. 

   Jag önskar att vi skulle ta nästa steg nu och sluta lägga på människor en upplevelse av att vara syndig när vi helt enkelt är mänskliga.

Jag tänker på den ensamstående flerbarnsmamman som kämpar för att få ihop livet för sina barn, som ska sitta där i kyrkbänken och få höra, och inte bara det, få säga själv: 

   "Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig." 

   Så ber hon om förlåtelse och får den och sen går gudstjänsten vidare. 

Vad kan tänkas ligga kvar i en slutkörd människa som ständigt känner skuld över att hon gör för lite? 

   Någon jag samtalade med kallade det för psykologisk misshandel. 

   Att det är det kyrkan ägnar sig åt. 

   Sparkar på den som ligger och säger sen, "fast du är ju förlåten för det förstås, så det är ingen fara".

Att ha moment i en gudstjänst där den som bär på en tyngd den behöver få lägga av sig kan göra det, är en sak, men om kyrkan först är den som lägger på människan tyngden så blir det ju lite snurrigt. 

   Jag har hört flera präster säga att de bara använder Överlåtelsebönen i gudstjänsten där det är möjligt, för att slippa det här.

Tänk om vi istället vågade sitta med det som inte känns bra i det vi gjort eller är del av, för att verkligen förstå varför det inte känns bra i oss. 

   Skapa sammanhang där vi i trygghet kan möta det i oss som inte känns bra, i djup vetskap att vi är okej ändå. 

   Om vi förstod att känslan av skuld kommer med information och inte är något som ska tvättas bort och så är allt bra, för vi är inte smutsiga! 

   Känslan av skuld kommunicerar med oss om något viktigt, den säger inte heller att vi inte är hela människor. 

Snarare tror jag vi behöver öva oss i att kärleksfullt bevittna vår skuld, liksom alla andra känslor som väcks i oss, för att se vad de vill säga oss och hur vi sen bäst kan agera för att svara på dem. 

   För att det här är vilka vi är, i de liv vi lever och vi är helt okej som vi är i vår helhet, som vi är. 

   Och ju mer vi lär känna oss själva och ju mer vi blir uppmärksamma på vad som händer inom oss, desto sannare och mer levande tror jag vi kan leva tillsammans. 

   Som själar och egon, mänskliga och gudomliga!