Julevangeliet i Gaza

Vid den tiden utfärdade premiärminister Benjamin Netanyahu en förordning om att hela världen skulle fördöma Hamas terrordåd och stötta staten Israel i att förgöra Hamas, hur många oskyldiga civila: män, kvinnor och barn, som än skulle behöva dödas. 

   Det var inte den första attacken mot Palestinier, och den hölls när Joe Biden var president i USA. 

   Palestinier fördrevs från sina hem, uppmanade att söka skydd. 

   Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Dauds hus, begav sig från Gaza stad på Gazaremsan ner till Khan Younis, i södra Gaza, för att söka skydd tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
   

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin dotter, den förstfödda. 

   Hon lindade henne och lade henne bland krossade stenar under en presenning i plast, eftersom det inte fanns plats för dem i något av UNRWAs (united nations relief and works agency for palestine refugees in the near east) tält. 
   

Runt om i världen låg människor i sina sängar och surfade på sociala medier om natten. 

   Då stod Guds ängel framför dem och Guds härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. 

   Men ängeln sade till dem: 

   ”Var inte rädda. 

   Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. 

   Idag har en frälsare fötts åt er i Khan Younis, hon är Guds utvalda, liksom alla andra barn. 

   Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i ett flyktingläger i Gaza.” 

Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som talade om Gud:
   ”Ära åt Gud som är kärlek, som lever i det lilla barnet på flykt och som bryter upp era hjärtan så att Gud kan leva genom er i världen och vi äntligen kan få fred åt alla.”
   

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade människorna till varandra: 

   ”Låt oss söka på Gaza och se vad som har hänt och som Gud har låtit oss veta.” 

   De skyndade sig att googla och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg under presenningen. 

   När de hade sett det berättade de för alla som ville höra vad som sagts till dem om detta barn. 

   Alla som hörde det häpnade över vad människorna sade. 

Maria, som inte hade tillgång till varken internet, mat eller rent vatten, visste inte vad som sades om dem, allt hon kände var förtvivlan och rädsla för vad som skulle hända hennes barn. 
   

Och människorna visste att det här måste få ett slut! 

   Och de tackade Gud för vad de fått se och höra och lovade att aldrig mer blunda för det som sker i världen eller vilken roll vi alla spelar i det och se: de började agera för fred i världen, för frihet för människor som lever i förtryck, för ett slut på folkmord, inte bara i Gaza utan på alla de platser i världen där det pågår. 

   För medmänsklighet och samarbete också i sina egna samhällen, för rättvisa och upprättelse, för ett slut på svält, fattigdom och utanförskap. 

   För en bättre värld för alla! 
 
För om vi lyssnar till julevangeliet varje år, utan att låta det förvandla oss på djupet så vi förstår att det inte är en enskild berättelse om ETT litet värnlöst barn som Gud föddes in i, utan en om hur alla barn föds till oss alla. 

   Muslimska barn, judiska barn, kristna barn och så vidare, runt om i hela världen, och att vi alla har ett ansvar att skydda dem.

   Då spelar det ingen roll att Jesus föddes för att visa oss på ett annat sätt att leva med varandra. 

   Jesus försökte lära oss att inte göra skillnad på människor och att värna de minsta! 

   Om vi väljer att fira jul för att Jesus föddes, är det dags att vi också lyssnar på honom och agerar! 

Bilden är från en kyrka i Betlehem där man inte firar julen i år.

Vardagsmystiker

När jag startade den här bloggen hade jag en helt annan tanke om vad det innebär att vara vardagsmystiker. 
   Jag upplevde att det handlade om att leva närvarande med det gudomliga i min vardag. 

   Om att se en mening i det som händer i livet. 

Men det var nog på en helt annan nivå än hur jag upplever livet nu. 

   Jag samtalar med människor om kall och att vara i tjänst. 

   Och det handlar inte om i en världslig kyrka, det handlar om att vara i djupare processer.

   Vilja större saker. 

Och ändå, vara mitt i det lilla, det vardagliga. 

   Som kanske inte är så litet alls. 

   Som kanske i själva verket är det stora alltet.

   Eftersom allt hänger ihop. 

Jag upplever inte att det är en väg man väljer. 

   Jag upplever inte att det är något jag kan välja bort. 

   Det är. 

Det är en dörr jag öppnat för att det är den jag är. 

   För att det är den jag alltid varit. 

   Gör det livet enklare? 

   Definitivt inte! 

Men det gör livet mer levande! 

   Och jag vill inte leva på något annat sätt. 

Det är en rörelse inåt och en utåt. 

   Det är att ta in allt, känna på djupet.

   Stanna i ångesten och sorgen, känna kärleken som river.

   Känna livskraften som vill agera.

   Men också att uppleva en distans, att betrakta, se mönster.

   

Och processerna i livet flätas samman.

   Frågor som behandlas i olika forum korsas med andra.

   Orelaterade ämnen befruktar varandra. 

   För allt hör ihop.

Det stora och det lilla.

   Konflikter i världen, brutalt dödande av barn för att vissa vuxna inte kan hitta vettigare sätt att leva tillsammans. 

   Förtryck, utrotning av djur och människor. 

   Så många samtal om det gudomligt feminina, om moderskap, att världen behöver mer moderskap. 

   Och såklart de egna avgrundsdjupen att besöka.

Att våga stå stadigt i det jag vet med hjärtat! 

   

Och det gudomliga förändras.

   Det växer och krymper.

   Finns i det stora alltet och i det lilla alltet och allt som inte görs med hjärtat känns närvarolöst. 

Förståeligt, men närvarolöst.

Och det enda vettiga verkar vara att blåsa in så mycket närvaro och kärlek som det går i allt och alla. 

   Låt oss uppleva det här livet på djupet och leva det med all kärlek vi kan förmå! 

ChatGPT och det gudomligt feminina

Nu har jag pratat med tillräckligt många intressanta och kloka människor som haft intressant utbyte av ChatGPT så nu ville jag testa. 

   Eftersom jag just nu gör en liten djupdykning i både det här med det gudomligt feminina och det gudomligt maskulina fick jag ett infall att fråga om det. 

   

Min första fråga blev: Hur skulle världen se ut om vi tillbad en feminin gudomlighet bara?

ChatGPT gav mig några möjliga alternativ:

1. En central gudomlighet med feminina attribut skulle förmodligen ge upphov till en kultur som värderar omsorg om varandra och om vår planet som högsta prioritet. Detta skulle kunna resultera i ett större fokus på ekologisk hållbarhet och social rättvisa. 2. Enbart dyrkan av den feminina gudomligheten kan omvärdera traditionella könsroller och jämställdhet mellan könen skulle förmodligen vara en viktig aspekt av samhället. 3. Ett fokus på den feminina gudomligheten kan leda till en djupare förståelse och respekt för naturens cykliska natur, inklusive födelse, tillväxt, förfall och återfödelse. 4. En feminin gudomlighet skulle förmodligen betona intuitionsbaserad och kreativ andlighet, vilket kan påverka konst, musik och andra kulturella uttryckssätt. 5. Samtidigt som enbart dyrkan av den feminina gudomligheten skulle ha många positiva aspekter, kan det också skapa utmaningar och konflikter, särskilt i de samhällen där det finns en djupt rotad tradition av att dyrka maskulina gudar. Självklart blev nästa fråga då: Hur skulle världen se ut om vi tillbad en maskulin gudomlighet bara?

ChatGPT gav mig ytterligare några möjliga alternativ: 1. Enbart dyrkan av en maskulin gudomlighet skulle förmodligen leda till en kultur där auktoritet, styrka och beslutsamhet värderas högt. Detta kan påverka politiska, sociala och ekonomiska strukturer. 2. Det kan resultera i en kultur som värderar ordning, struktur och hierarki. Beslutsfattande kan vara mer centraliserat och baserat på tydliga hierarkier. 3. Fokus kan ligga på att ta initiativ, skapa och förändra. Samhället skulle förmodligen vara inriktat på att nå mål och uppnå framsteg. 4. Enbart dyrkan av en maskulin gudomlighet skulle kunna förstärka traditionella könsroller och eventuellt leda till en mindre inkluderande syn på könsidentitet och uttryck. 5. En överdriven betoning på maskulin gudomlighet kan öka risken för konflikter och konkurrens, särskilt om det finns olika tolkningar eller konkurrerande uppfattningar av den maskulina gudomligheten. 6. I en kultur som enbart tillber en maskulin gudomlighet kan feminina egenskaper som empati, samarbete och omsorg riskera att förbises eller undervärderas. Och några saker stod ut för mig.

En tillbedjan av en feminin gudomlighet skulle kunna leda till en ökad omsorg om varandra och vår planet, mer jämställdhet, en större respekt för de naturliga cyklerna i livet och en mer intuitionsbaserad och kreativ andlighet.

Och med den enda risken att det kan bli konflikt i samhällen med en djupt rotad tradition av att dyrka maskulina gudar.

Där man bara tillbad en maskulin gudomlighet skulle man kunna få en kultur med mer auktoritet, styrka och beslutsamhet, ordning, struktur och hierarkier, att nå mål och uppnå framsteg.

Men också förstärka traditionella könsroller, öka konflikter och minska intresset för empati, samarbete och omsorg.

Jag vet ju vilket samhälle jag hellre skulle vilja leva i!

Men så var jag ju också tvungen att titta på hur världen skulle se ut om vi tillbad både en maskulin och en feminin gudomlighet?

Då gav mig ChatGPT följande möjligheter:

1. Dyrkan av både en maskulin och en feminin gudomlighet skulle förmodligen betona vikten av att integrera och balansera olika aspekter av mänsklig natur. Detta skulle kunna leda till en strävan efter harmoni mellan motsatta krafter och egenskaper. 2. Samhället skulle troligtvis värdera och respektera olika perspektiv, egenskaper och sätt att vara. Det skulle finnas en medvetenhet om att både maskulina och feminina kvaliteter är komplementära och viktiga för en balanserad och sund existens. 3. Dyrkan av både maskulin och feminin gudomlighet skulle sannolikt uppmuntra till en syn på könsidentitet och uttryck som inkluderande och jämlikt. Det skulle förmodligen främja jämställdhet mellan könen. 4. Båda gudomligheterna skulle troligtvis uppmuntra till kreativitet, förändring och anpassning. Detta kan bidra till en dynamisk och adaptiv kultur. 5. Det skulle förmodligen finnas en bred variation av tolkningar och trosuppfattningar relaterade till de maskulina och feminina gudomligheterna. Denna mångfald skulle återspegla olika kulturella och individuella perspektiv. 6. Den feminina gudomligheten skulle förmodligen betona helande, omsorg och närhet, medan den maskulina gudomligheten kunde betona skydd, kraft och handlingskraft. Och här skulle vi kanske få den bästa balansen, där alla goda krafter kunde samverka.

Men för att vi ska kunna nå dit, tror jag det är som min lärare Maya Luna sagt någon gång, något sånt här:

Om man har ett ben som inte använts på många år, så kan man inte bara börja gå balanserat på båda benen, det ena kommer att vara vältränat och det andra jättesvagt och man kommer halta fram.

Man måste börja med att använda det ben man inte använt tidigare mycket mer för att träna upp det så att man sen kan gå balanserat med båda. 

Vi behöver ösa på med empatin, omsorgen, jämlikheten, relationen till de naturliga cyklerna och intuitionen mycket, mycket mer.

   Och, det förutsätter dessutom att det gudomligt maskulina är en god gudomlig maskulinitet och inte den förvrängning jag tror vi ofta upplevt hittills! 

   Det handlar alltså inte om kvinnor och män, det handlar om det gudomligt feminina och det gudomligt maskulina! 

   Jag tror att en relation till en god feminin gudomlighet kan öppna upp för en god maskulin gudomlighet att ta plats här hos oss också. 

   Och att det i sin tur kan få inspirera oss människor i att vara fullständiga människor, inspirerade av både det gudomligt maskulina och det gudomligt feminina! 

Giftpilar

Jag fick ett argt och otrevligt mail för ett par dagar sen och det sänkte mig. 

   Det spelar inte så stor roll vad det handlade om eller vem det var ifrån, men det satte igång något i mig. 

   Det gjorde mig otroligt trött och gjorde att jag kände mig så tung i kroppen. 

   Jag har velat gråta, men har inte riktigt kunnat. 

   Nästan känt mig som förlamad. 

Jag kände att jag inte ville sitta själv med det, så jag gick ut på tomten och där träffade jag en granne som jag kunde prata lite med. 

   Hon kom med så fin stöttning och kloka reflektioner och påminde mig om att jag har rätt att känna mig trygg. 

   Att det är okej att sätta gränser för att skydda sig själv. 

I ett annat sammanhang beskrev jag det som att jag upplevde det som att jag fick en giftpil skjuten i kroppen.

   Och någon undrade om det inte var så att jag kanske fått flera såna giftpilar skjutna mot mig tidigare, men att det är först nu jag uppmärksammar det. 

   Jag hade berättat att jag efter att ha känt mig ganska ensam i många år, nu märker hur jag börjat slappna av på ett annat sätt här i mitt nya boende. 

   Här där jag har trevliga människor omkring mig som jag kan be om hjälp, som frågar hur min dag varit, som jag och min son umgås med så väldigt naturligt och självklart. 

Och hur jag noterade härom veckan att jag liksom känner en ny mjukhet i kroppen.

   En öppenhet och en sårbarhet som inte känns skör utan bara mjuk och varm. 

   Och kanske är det då så att den här giftpilen blev en så tydlig kontrast och att något som förmodligen varit mer normaliserat tidigare, inte längre är det. 

Men tyngden i kroppen har legat kvar.

   Kroppen har behövt något mer. 

   Och i en meditation igår guidades jag att tänka på en plats där jag känner mig trygg och gå dit, att vila i en trygg hand, i Moder Jords famn. 

   

Och jag gick i tanken till samma plats dit jag alltid går. 

   Till skogen vid havet på Ingarö.

   Och jag hade åkt dit igår morse för att vara vid havet och jag hade tänkt på att gå in i skogen, men inte orkat. 

Men kroppen längtade, så idag åkte jag dit och gick tills jag hittade rätt plats under en stor tall.

   Och jag la mig ner på marken, la mig under trädets grenar, bredvid den stadiga stammen.

   På jord, löv och barr och kände skogens multnande dofter och den friska höstluften. 

Fåglar kvittrade och asplöv darrade.

   Vågor svepte mot strandens stenar och en spindel sneddade över min jackärm. 

   En mås flög över trädens grenar. 

Och jag insåg i bilen på vägen dit att den här känslan i kroppen, att det var som att giftet från pilen spred sig, men jag försökte inte stoppa det. 

   Tvärt om behövde jag få uppleva hur varje cell i kroppen liksom reagerade på det och signalerade fara och sa stopp. 

   Det var som att kroppen behövde väckas upp och att det har tagit ett par dygn.

Att jag liksom behövt vänta in kroppen och låta den ha sin process.

   Att nu när den känner sig tryggare, så är den redo att mobilisera sitt försvar på ett nytt sätt. 

   Nu känner den sig trygg nog att lyssna in sina behov och börja sätta de gränser som behövs. 

Och tala om för mig vad den behöver, som när den behöver få ligga på självaste marken för att känna stödet från Moder Jord! 

   Och jag låg där tills jag kände mig redo att resa mig upp, när något oroligt stillats i min kropp och jag kände mig påfylld av jordens energi.  

   Och jag gick därifrån lite lättare.  

   Ett steg på vägen, i en process som nog kommer fortsätta! 

   

Vara i tjänst

 Jag är i Göteborg och på Bokmässan! 

   Det är första gången för mig och jag står i Lassbo förlags monter. 

   Igår var första dagen och jag fick prata lite om min bok och möta många spännande människor att samtala med. 

Jag har ju haft vissa trösklar att ta mig över i relationen till kyrkan har jag insett. 

   I arbetet med min bok Helig vrede - Ett evangelium, upptäckte jag den rädsla som fanns i mig kopplad till att tycka och tro fel.

   Jag upptäckte hur mycket det tog emot att prata om det gudomligt feminina, Gudinnan. 

   Hur det kändes så otroligt tabu, som något annat. 

Sen har jag ju djupdykt i det och för varje steg jag tagit framåt har jag släppt lite av den här rädslan. 

Igår på mässan mötte jag flera företrädare för Svenska kyrkan och pratade bla med en kyrkoherde, en biskop och en fd ärkebiskop. 

   Jag fick en fråga om jag inte skulle ta en tjänst i kyrkan igen, och svarade att jag inte alls utesluter det, men att det ju kräver en miljö som liksom jag vill utforska det gudomligt feminina, men också mycket annat.

   När jag senare stod och lyssnade till ett föredrag slog det mig att jag ju fortfarande ser det som att jag är i tjänst. 

Min "chef" har ju alltid varit Gud, det gudomliga, och min kallelse har alltid rört sig in och ut ur kyrkan. 

   För mig har det aldrig egentligen handlat om att min kallelse är specifikt till kyrkan.

   Kyrkan är för mig en mötesplats och en arena där man kan arbeta, men det är inte där min tro bor.

Kyrkan är skapad av människor och formad av många mänskliga krafter genom årtusenden.

   Och visst kan den rymma det gudomliga, framförallt i de människor som kommer dit.

   Men för mig kan kyrkan också på många sätt vara ett hinder, formad av ego och maktmissbruk.

   

En kvinna skrev till mig efter att ha läst min bok och berättade om sin uppväxt i kyrkan.

   Hur hon lämnat sin tro då den var kopplad till så mycket skuld och skam och förtryck och beskrev en Gud som inte alls kändes kärleksfull.

   När hon läste min bok fick hon en annan bild av vem Gud kan vara som kändes mer sann i henne och som öppnade upp för en relation till Gud igen! 

Många jag möter beskriver liknande saker. 

   Kanske kommer mitt kall leda mig in i kyrkan igen i framtiden, jag vet inte. 

   Jag har lärt mig att inte låsa fast mig i föreställningar, för det kan ändras imorgon. 

   Men även utanför kyrkan lever jag ett liv i tjänst! 

På väg till Göteborg tog jag en omväg förbi Omberg som sägs vara Sveriges hjärtchakra. 

   Där tog jag mig upp till drottning Ommas fornborg och tittade ut över Vättern och sen stannade jag till vid Alvastra klosterruin. 

Att höra till

Det är ett år sedan jag lämnade radhuset och Norrtälje och flyttade ut i sommarstugan på Ingarö. 

   Ett kliv rakt ut i intet kändes det som.

   Samtidigt som det var ett kliv hemåt, till något väldigt välbekant, en plats jag alltid älskat. 

Om en dryg vecka är det dags för nästa steg, in i ett nytt slags liv.

   Till en lägenhet i ett hus fullt av andra barnfamiljer.

   Till ett liv mer i gemenskap. 

Det kan inte vara en slump att jag på tre olika ställen har sett samma två begrepp komma upp i relation till varandra på senaste tiden. 

   Alla har varit olika varianter av vad Brené Brown tillslut sa rakt ut i ett videoklipp jag såg. 

   Att "belonging" faktiskt är motsatsen till "fitting in".

   Att kunna vara sig själv med andra är att "belong", höra till.

   Medan att hela tiden försöka "fit in" är att behöva vara någon annan för att få vara med. 

Och åh vad jag längtat efter att få höra till! 

   Få känna mig hemma i ett sammanhang där jag kan vara allt som jag är.

   Och vad jag ägnat mycket tid och kraft i livet åt att försöka passa in.

   

I fler och fler sammanhang märker jag att jag faktiskt börjar känna mig mer hemma nu. 

   För att jag blivit tydligare med vem jag är och vad jag tror på, tror jag.

   Men också för att jag slutat försöka passa in genom att vara någon jag inte är. 

   Slutat anpassa mig så mycket. 

Jag gav mig ut på en magisk resa i sommar och kom hem och undrade om jag skulle kunna fortsätta vara i det magiska. 

   Och nu några veckor senare så kan jag nog konstatera att jo, livet är bra magiskt. 

   Men det kräver att jag ser det och är öppen för det. 

Det kräver att jag är i kontakt och uppmärksam. 

   Eller kräver och kräver, det kanske det inte alls kräver, men det är i alla fall det jag märkt låter mig fortsätta att uppleva magin. 

   

När jag är i kontakt med mig själv, mitt inre och min kropp, vad jag känner och behöver. 

   Och tillåter mig att tycka att det är viktigt!

   Att det jag känner och behöver är viktigt och värt att lyssna till! 

När jag är i kontakt och kommunikation med allt levande omkring mig.

   Uppmärksam på hur alltet kommunicerar med mig. 

   Tydlig med vad jag vill och behöver. 

Då finns möjligheterna där om jag tittar. 

   Om jag följer impulsen.

   Om jag tror att det är möjligt. 

Och när jag vågar lita till att allt har sin tid. 

   Att inte stressa för att jag inte vet, innan jag kan veta. 

   Och att komma ihåg att oftast går det väldigt snabbt från "ingen aning" till "nu vet jag"!

Som när jag hittade den här nya lägenheten. 

   Jag försöker liksom lyssna av, känna in, var jag upplever att jag ska vara och det har varit här, i stugan. 

   Och jag har sagt att jag vet att det kan ändras när som helst, men för nu är det så. 

Och så kom det helt plötsligt ett skifte. 

   En dag blev det bara tydligt att jag inte skulle vara här längre och jag visste att jag skulle leta efter något annat. 

   Att något annat borde kunna vara möjligt. 

Trots att jag fått höra att det är omöjligt att få lån utan fast inkomst och med a-kassa.

   Så jag sökte på Hemnet på Värmdö och från billigast och där var den. 

   En lägenhet som fortfarande krävde ett lån, men som ändå skulle hamna på en rimlig kostnad.

Så min pappa erbjöd sig att stå med på lånet och vi åkte till banken. 

   Och jag berättade om mig och om min bok och om vad jag gjort tidigare och om mina planer. 

   Och tillslut sa bankkvinnan "Du får lånet och du får stå på det själv, jag tror på dig!". 

Och jag höll på att börja gråta för det var så överväldigande och bekräftande! 

   Efter ett par år där det känts som om de etablerade systemen bara misstrott och nedvärderat.

   När det känts som om det inte finns någon plats för mig, som den jag är. 

   Att jag måste förändra mig och gå emot det som känns rätt för mig, för att kunna skapa mig en plats i det här samhället. 

Men jag har envist stått kvar och starkare och starkare känt att jag gör rätt, att jag är rätt. 

   Att jag får bevisen i människor jag möter, i samtal och kontakter.

   Och i hur jag känner mig och mår. 

   

I min relation till naturen omkring mig.

   I min relation till det gudomliga som både växer och blir större, men också mindre på något konstigt sätt. 

   Jag upplever en större närvaro av "något" i mitt liv, men det är en annan slags gudomlighet. 

   En gudomlighet som inte är intresserad av min syndabekännelse.

   Som inte finns utanför mig.

Utanför mig finns mycket dock, som jag är i relation till, som jag kommunicerar med. 

   Mycket mer än tidigare. 

   Och i allt det finns det gudomliga, lika mycket som i mig! 

   Både paradoxalt och väldigt enkelt på något sätt. 

   

Och där hör jag till.

   Här hör jag till. 

   Som en tråd i en stor väv, sammanflätad med alla andra trådar. 

The Mother Wound

Det här med The Mother Wound! 
   Modersåret!
   Jag har funderat mer på vad det egentligen handlar om. 

Vi kan ju ha våra egna personliga erfarenheter av våra mödrar, men jag tror det är större än så. 

   Jag har ofta tänkt på det när min son varit liten, att det är väldigt ensamt att vara mamma (säkert pappa också, men det har jag ju ingen egen erfarenhet av).

   "It takes a village", brukar man säga, men vi lever ju inte så. 

Och är det då så konstigt om det känns som att modersrollen är så totalt omöjlig!

   Som att vi kommer att misslyckas oavsett hur mycket och vad vi än gör. 

   Och att vi också kan ha lite orealistiska förväntningar på vad vår egen mor borde ha varit och gjort.

Jag tror detta modersår går tillbaka i många, många generationer och även finns på något slags arketypiskt plan i vårt samhälle. 

   För det handlar inte om enskilda människor, det handlar om system, strukturer och kulturer. 

   Och det handlar inte bara om människor som har en livmoder eller är mammor för den delen.

Vad handlar moderskap om? 

   Att ta hand om.

   Att vara den där kärleksfulla famnen att få omslutas av, som de flesta av oss nog längtar efter.

Att mötas av den där bekräftande blicken.

   Att känna att man är älskad ovillkorligen och sedd som den man verkligen är.

   Att få spegla sig i den modersblicken. 

   

Att bära och föda fram. 

   Och jag menar inte bara barn på ett kroppsligt och vaginalt sätt. 

   Jag tror moderskap handlar om att föda fram på vilket sätt det än går, att föda fram idéer, skapa, göra liv. 

Ha en kunskap om de naturliga cyklerna och veta att allt har sin tid. 

   Att lita till intuitionen och flödet, naturens gång.

   Att vara grundad ända ner i Moder jord. 

   Hur många av oss känner att vi är det? 

   Eller ens vet hur vi skulle göra det?

Jag har mött så många mödrar på den här resan. 

   Och vi har samtalat om moderskap.

   Vi har delat, lyssnat, speglat och blivit sedda. 

Och inte bara de levande. 

   Jag har besökt de ogifta mödrarna som begravdes på Cross Bones Graveyard. 

   Sett oräkneliga avbildningar av Moder Maria. 

   Den ouppnåeliga jungfrumodern som krönts med en krona för att hon var så enastående. 

Jag tror att detta modersår till viss del kan läkas i den egna kroppen. 

   Att det finns något som heter Womb healing som kan ge tillbaka kontakten och öppna upp för kraften som finns där inne. 

   Att det finns många andra sätt att arbeta med de sår man kan finna hos sig själv. 

   Men jag tror också att vi behöver låta detta helande röra sig ut i våra samhällen. 

Att vi behöver lära oss att vara mödrar för varandra. 

   Och då menar jag inte att behandla varandra som om vi var små barn. 

   Utan att se på varandra med kärlek, sätta tydliga gränser, omfamna när det behövs och vårda.

 

Ser jag mig om i vårt samhälle och i vår värld, så behöver vi fler mödrar! 

   Både manliga och kvinnliga! 

   Människor som värnar och omfamnar och vårdar vår värld och allt i den! 

   Och som låter den här heliga vreden jag tycker så mycket om, flamma upp när den behövs.

   För att markera, visa på riktning och sätta stopp när något bara känns fel.

Jag tror också att modersåret kommer av att vi tappat bort Gud Modern. 

   Inom de abrahamitiska religionerna är det skaparen Fadern vi har att göra med. 

   Det är främst den manliga bilden av Gud vi samlats kring. 

Men det är också en gudsbild som visat på en straffande Gud och en belönande Gud. 

   En Gud som är en härförare och som står på någons sida i striden istället för att kräva ett slut på den. 

   En Gud som lärt människan att härska över djuren och naturen istället för att leva i samklang med den. 

Och vi kan se vad det har gjort med vår värld!

   Vad det fortfarande gör med vår värld. 

   Och vi förfasas över krig och svält och miljöförstöring och gängskjutningar och allt våld mot kvinnor. 

Och jag tror vi behöver börja se att allting hänger ihop. 

   Att de grundläggande systemen och kulturerna vi skapat ger allt det här. 

   Och att det måste till omfattande och grundläggande förändringar för att få till en nödvändig förändring. 

Jag sitter nu på tåget som tar mig genom Tyskland och upp till Danmark för vidare färd till Stockholm och jag har precis sett en film från Sofiainstitutet som jag fick skickad till mig av en vän. 

   En film om Valan och hur hon och hennes betydelse har manövrerats ut ur vårt samhälle.

   Valan som ibland kallats för Völva och setts som en spåkvinna, men här beskrivs hur hon förmodligen var något helt annat och så mycket mer.

Hur hon var en ledare och "hon som beskyddar" här uppe i norden, som var underställd en moderskraft som man hyllade, inte en Gudinna utan en Moderskraft.

   Därför talas det också om jordens krafter.  

   Genom att titta på kartor och leta i kyrkans olika källor, har de på Sofiainstitutet kunnat hitta tillbaka till alla dessa ortsnamn och platser som har benämningar kopplade till Val och Vala och andra ord som kan kopplas till dessa Valor. 

   Dessa namn har sen skrivits om, framför allt när kristendomens Faders-Gud kom in och ännu mer när katolicismens Maria-fokusering rensades bort, och då har alla dessa kopplingar vi haft till Valan och Moderskulten försvunnit. 

Ja, är det inte lustigt! 

   Här åker jag till Glastonbury för att fördjupa mig i det gudomligt feminina och på resan hem presenteras jag den forskning som nu görs om den Moderskult som funnits här hos oss och som verkar ha varit väldigt spridd. 

   Ja, det är väl inte så konstigt kanske, uppenbarligen är jag tydligt ledd av något som nu vill ge mig en vidare riktning framåt. 

   Tack! 

 

Red light district

Jamen såklart vill universum liksom knyta ihop cirkeln för mig på denna Gudinnans resa. 

   Den började ju på ett hotell som tidigare varit en bordell och sen hamnade jag på Cross Bones Graveyard där förmodligen prostituerade begravts. 

   Nu är jag i Haag och när jag kommit fram, tagit en dusch och klätt om gav jag mig ut och hittade ett litet bord vid kanalen där jag åt en god middag. 

Sen tänkte jag promenera runt lite på måfå och går såklart rakt mot ett av stadens Red Light Districts. 

   Jag ser en gata med lampor och lite mer folk, men när jag kommer närmare ser jag att det bara är män. 

   Min hjärna kopplar äntligen ihop de röda lamporna, männen och att jag är i Nederländerna och jag går förbi gatan. 

Men så tänker jag att om jag nu är på den resa jag är på kan jag ju inte bara gå förbi, så jag går runt kvarteret och kommer till gatan från andra hållet. 

   Jag går den sakta rakt igenom, i skyltfönstren står och sitter kvinnor i underkläder, på gatan går män. 

   Vissa kvinnor får jag ögonkontakt med och vi ler lite mjukt till varandra. 

Jag går gatan igenom och sen vidare bort mot kanalen igen. 

   Tar in vad jag sett och vad jag känner. 

   Jag pratade med någon på denna resa om just det här med legaliserad prostitution, som menade att det ju är både säkrare och tryggare för kvinnorna. 

Och ja, det är det ju. 

   Men det händer något med mig när jag går där och det är kvinnor i skyltfönster vars kroppar det kommer att betalas för att få använda sexuellt. 

   Och männen är unga och gamla, alla olika sorter. 

   

Jag vill veta mer och googlar när jag kommer tillbaka till mitt rum.

   Läser att det finns två red light områden i staden, detta ses som lite "down market" jämfört med det andra. 

   Och åter igen tänker jag att problemet är systematiskt och inte enskilt.

Det handlar inte om de enskilda kvinnorna som säljer sina kroppar och jag vet såklart att även män gör det.

   Eller om de män som köper dem eller kvinnorna, för visst finns det kvinnor som köper sex också. 

   Men på denna gata såg det ut som det nog oftast gör, män köper kvinnor! 

Män köper kvinnors kroppar liksom de gjort i alla tider. 

   Världens äldsta yrke brukar man väl kalla det. 

   Män köper kvinnor. 

Och det hade väl varit galet att tro att jag bara skulle få en trevlig dag med en solig färjetur över havet, med Lilla sjöjungfrun på bio på färjan och en trevlig middag. 

   Såklart behöver det in fler ingredienser för resan är inte över än. 

   Så nu sitter jag i sängen på mitt hotellrum ett par kvarter ifrån de röda lampornas gata och undrar vad jag ska göra av det då. 

Ja, det visar sig! 

   Det brukar det göra. 

Men en tanke kom till mig, om de röda lamporna och kvinnorna i de röda templen som jag skriver om i min bok. 

   De menstruerande kvinnorna som sågs som heliga och som utförde en slags spirituell samhällstjänst där de renade andra från synd.

   Och de kvinnor som kallades hora, vilket enligt Seren och Azra Bertrand som jag citerar i min bok "är en titel på andlig sexuell kraft, som viskar tillbaka till en tid då det feminina vördades som 'Creatrix'.".

   Ja, och så började min mens idag. 

Det här får nog snurra några varv till i mig tror jag.