Det arga inlägget

Min vanligaste traumarespons är fawn. 

   Ni vet som i fight, flight, freeze eller fawn. 

   Jag vet inte hur man bäst översätter det till svenska, men i nån modell såg jag det översatt till foga. 

   Att man fogar sig. 

  

Det här är ju inlärda beteenden, som inte behöver komma från särskilt dramatiska trauman.

   Alla har vi varit med om dem, trauman med stort T eller litet. 

   Sår som satt sig, rädslor, pågående situationer som krävt att vi utvecklat beteenden för att orka med. 

De senaste månaderna har jag fördjupat mig i förståelsen för vad trauman gör i människors liv. 

   Men också i de superkrafter som utvecklats i hanterandet av dem. 

   Hur den som lever med otrygga föräldrar blir superduktig på att läsa av människors humör och behov, och på att möta dem innan de själva ens vet om dem. 

   Hur svåra uppväxtförhållanden kan göra människor till streetsmarta överlevare. 

   Hur den som lever under fattiga omständigheter kan bli jätteduktig på pengar. 

   Och så vidare. 

Superkrafter som är väldigt användbara när traumat fått belysas och läka. 

   Och användandet av dem blir ett val och inte en omedveten överlevnadsstrategi. 

   När de inte drivs fram tvångsmässigt för att undvika ångest.  

Jag har också fördjupat mig i sacred rage. 

   Tillsammans med över 200 kvinnor från jordens alla hörn har vi utforskat, titrerat och släppt lös de krafter som gömmer sig i våra djup.

   Och det har skiftat min blick, öppnat mina ögon för nya perspektiv.

Om ilskan som nödvändig kraft för att förstå när det är dags att sätta gränser. 

   Om hur jag kan använda den där glöden i mitt inre och inte vara rädd för den. 

   Vara rädd för att den ska slå omkull allt om jag släpper fram den. 

När jag låter den finnas, känner den, bejakar den, lyssnar till den, omvandlas energin. 

   Jag har varit rädd att den är destruktiv, att den vill slå sönder, men det vill den inte alls. 

   Jo, ibland vill den nog slå sönder de murar och gamla stelnade begränsande föreställningar som byggts upp, både i mig och runt mig. 

   Men oftast vill den bara att jag ska stå stadig.

   Inte huka mig.

   Inte förminska mig.

   Inte fundera över varför det egentligen är mitt fel. 

   Inte ursäkta andras dåliga beteenden med att de inte vet bättre. 

   Inte oroa mig så mycket vad andra ska tycka. 

   Inte ...

Jag har en ouppklarad relation. 

   Han konstaterade när vi sågs sista gången för några år sen att "Du är fortfarande arg". 

   Sen dess har jag väntat på att tiden ska bli rätt för att känna försoning. 

Varit övertygad om att när jag mognat eller när jag förstått nåt, så kommer den komma. 

   Då kommer jag känna den och så kommer jag känna frid. 

   Då kommer jag befrias. 

Men så gav jag mig in i resan med sacred rage och insåg att det nog inte alls är vägen. 

   Att det finns en risk med förlåtelse och försoning som upphöjda "fina" mål. 

   Det här att vi är "fina" människor när vi klarar av att förlåta.

   En risk att vi stuvar undan rättmätig ilska för att nå dit, som då riskerar att fräta sönder oss inifrån istället.

När jag fortsatte stå på mig i att inte vilja veta av honom gav han mig ett bibelord:

   "Då kom Petrus fram till honom och sade: 

   Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? 

   Så mycket som sju gånger?

   

Jesus svarade: 

   Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger."

   

Och jag menade att den uppmaningen inte kan komma från den som vill bli förlåten, till den som den önskar ska förlåta. 

   För att det ska vara sunt, kan den uppmaningen bara fångas upp av den som behöver få förlåta för att det faktiskt skulle leda till något gott i den människans liv. 

"Är du inte egentligen arg på dig själv?" 

   Jo, det också. 

   Men allt det här internaliserandet, nej, ibland kan man få vara arg på någon annan också.

Och jag är glad att jag inte slutade vara arg, för jag var inte färdig med ilskan.

   Det är jag fortfarande inte, för jag har inte låtit den finnas helt i mig. 

   Jag har sett den som fel och inte tillåtit mig att se att den inte alls var svaghet utan styrka. 

   Att jag var arg för att mina gränser inte respekterades, för att mina kunskaper inte respekterades, för att jag inte respekterades utan förminskades.

Och där kan både ilska och förståelse och förlåtelse få plats. 

   Det ena behöver varken utesluta det andra eller automatiskt leda till det. 

   Jag förstår att han inte visste bättre, att han inte ville mig något ont, men jag kan fortfarande få vara arg för att något i mig överträddes. 

   För att min ilska väcktes och fanns och finns. 

Vi ser ilska som en negativ känsla, men om man ser den som en positiv energi blir det något helt annat. 

   På min utmattnings-rehab-kurs fick vi lära oss att känslor finns till för att förbereda oss för att handla. 

   Ja, ilskan har talat om att jag behöver handla, sätta en gräns, stå upp för mig själv, stå upp för någon annan, stå upp för rättvisa och jämlikhet, stå upp för Moder Jord eller något annat.

   Men jag har lärt mig av att lyssna till den.

   Vi lär oss av med att lita till våra känslor och instinkter, vi lär oss att inte lägga oss i.

   

Gruppen som arbetar med sacred rage under ledning av Maya Luna, har hos mig fördjupat en förståelse för de mönster jag redan visste fanns. 

   Att vi har kulturella skillnader, men också mellan könen.

   Att det oftare är kvinnor som får lära sig att hålla tillbaka, inte bete sig illa, inte skämma ut sig, inte vara hysteriska, "du är så känslig", inte vara så otrevliga, inte vara fula.

   För visst ses ofta en arg kvinna som ful, om hon nu inte blir argt sexig. 

   Sexiga får vi ju gärna vara, tända mannen med vår ilskna glöd, förutsatt att vi sen hjälper honom att släcka sitt begär. 

Hur vi gråter istället, och som jag gråtit. 

   Hur sorgen är så mycket mer tillåten, så våra tårar får släcka ilskans glöd.

   "Under ilskan, finns det inte en sorg där?" 

   ELLER så är det tvärt om, jag är inte ledsen, jag är jävligt förbannad! 

Och visst är det generaliseringar. 

   Men utifrån så många berättelser jag hört och så många minnen jag själv har som väckts upp under den här tiden, så jo. 

   Visst finns det mönster! 

Och att bryta dem handlar inte bara om att tillåta sig att vara arg och säga "Fuck you!" till idiotiska män. 

   Det handlar också om att stå upp mot strukturella problem, idiotiska kvinnor och det internaliserade självhatet. 

   Omedelbart när känslan i kroppen säger att något är fel. 

   För det känner vi! 

   

Vi är otroligt bra på att prata bort oss själva om att vi inte behöver ta striden.

   Det var säkert inte illa menat, de visste nog inte bättre, de kommer aldrig lyssna på mig om jag blir arg, de kommer tycka jag är galen,  jag kommer inte få vara med om jag är besvärlig. 

   Fuck that! 

  

Vi är intelligenta varelser som har rätt att behandlas med respekt. 

   Att bli sedda för de vi är och bli lyssnade till. 

   Och nej, man får inte skylla sig själv för att man tror gott om människor och är tillitsfull.

  

När det där vrålet börjar ända nere i livmodern.

   När kraften strömmar ut i kroppen och blicken blir kristallklar. 

   När fötterna rotas långt ner i Moder Jord. 

   När det finns "no more fucks to give"!

Då, tror jag att det kommer frigöra både kvinnor och män. 

   Då tror jag att vi kommer stå stadiga i vår kraft, allihop.

   Då kommer vi att möta varandras blickar och inse att det inte finns en motsättning här. 

Den heliga ilskan som väckts, för det finns en orsak till att det kallas sacred rage. 

   Den är helig, den är gudomlig, den är en kärlekens kraft, en livskraft.

   Det är inte en separerande kraft, den är enande. 

   För den rensar bort allt det som håller isär, det som ligger mellan och skaver. 

   Den handlar om att stå upp för det som är livet, för det som är levande och det som vill livet. 

   Det är som att finna en bortglömd kraftkälla som hela tiden funnits där.  

   

Jag har varit rädd för att ilskan skulle ta mig bort från mig, men det är tvärt om. 

   Jag är så mycket mer närvarande när jag tillåter mig att känna det jag känner. 

   När jag tillåter mig att vara sann, att vara i det som är sant.   

All of You
av Maya Luna

You. 
Yes You.

All of you. 

Your chaos and your madness
Your foolish nonsense
Your fearless magic
You are welcome here

Your passion and your eros
Your red fever dreams
Your resistance
Your doubt
Your power, wild and uncontained
You, yes, you

Your fist of rage
Your bottomless grief
Your heart break bursting out at the seams 
Spilling out in messy floods of Inconvenient feelings
You. 
Yes, you.

Your oceans of confusion
Your terror running deep
Your river of longing
Your precious illusions
Even if it makes you look foolish
Even if it makes you go mad
All of you is welcome here 

Your brain tangled with neurons

Firing wild impulses 
From the dark forest of your unconscious
You are Welcome Here

The twisted vines and purple fog of melancholy in your heart
Your bloody messy crazy love
Your fears
Your Desires, wet with unrequited lust
Pushing and stretching to be expressed

The lies you told yourself
Your deepest regrets 
The mess of never getting it exactly as you had planned
You. Yes. You.

Your awkward stumbles 
Your shakey knees 
Your hunger for some meaning
You are welcome Here

Your flaming hatred
Your tender broken faith
Your need for control
You are welcome here.

Your untainted innocence 
Your will to rise again
The pain you try to hide .
You are welcome
Here. 

I want every part of me touched and seen
I want to be as big as the universe and
As tiny as an insect
I want every contradiction 
Every disproportionate feeling
Every chaotic thought to be met
Right Here. 

I want to writhe and howl and groan with the deep root of Life
I want to be held with such soft sweetness that
This fragile ache finally opens and lets go.

 I want to be known as a depraved and holy animal
As consciousness, as infinite 
As flesh and bone and skin 
I want to roll on the ground and slither
I want to scream

I want to kiss where my feet have been 
I want to cry and need and feel
Right. Here. 

I want to explode and hold
This ancient pulsing groan of ocean that lives in me
Right Here.

Meet me here 
Where the paint touches the canvas
Where the past is dead and dangling
Where the future is a vacant space
Right Here 

Where this unfolding moment is the refuge of the heart
Right Here
Come with me
You are welcome here

All of you på Spotify