Rent seende

Jag har gått en kurs nyligen, som heter The Way of the Dragon, med Simone Seol. 

   Japp, gick ju inte att låta bli en kurs med ett sånt namn.

   Hon är en businesscoach och typ etisk marknadsföringsguru. 

I alla fall så gjorde jag en övning där som handlar om rent seende.

   Att försöka skala av tolkningar och förutfattade meningar och se det som är. 

   Till exempel i en bild, istället för att säga att det är ett hjärta som står för kärlek, så ser man två böjda linjer som är spegelvända och möter varandra på två ställen. 

   

Jag gjorde övningen och sen tänkte jag inte mer på det. 

   Men så låg jag i sängen på kvällen och precis innan jag skulle somna så var det som att min hjärna klickade till.

   Och min blick skiftade.

Och jag kunde se situationen jag är i med ett lite mer rent seende. 

   Och jag började skratta! 

   För det är så absurt! 

   

De senaste fyra månaderna har jag ägnat åt att hantera min oro och ångest kring den här processen med domkapitlet. 

   Vid senaste mötet så bordlade de frågan och i morgon är det då dags för dem att äntligen ta beslut. 

   Det har varit en seg dryg månad sen senaste mötet med dem och det ska bli skönt att få ett beslut åt något håll, som jag sen kan besluta hur jag vill gå vidare från. 

   Just nu känns det som om jag suttit i limbo. 

   

Vi vet ju att det kan hända, vi som vigs till tjänst i kyrkan. 

   Att det finns ett domkapitel dit vem som helst kan anmäla oss för vad som helst, det lär vi oss tidigt. 

   Och uppmanas att passa oss för. 

   Så det ingår liksom, skulle man kunna säga, att leva med risken om man nu råkar känna sig kallad av Gud att bli präst. 

   Och så helt plötsligt är jag där. 

   Och det drar ju så klart igång en väldig massa inom en. 

När man sen dessutom har en handläggare hos domkapitlet som inte kan börja sina mail med en hälsningsfras utan är så opersonlig det möjligtvis går att bli.

   Och man nekas att ha med sitt fackliga ombud via länk på samtalet. 

   Och under det väldigt allvarliga samtalet möter representanter för kyrkan som frågar en om sakramentssyn och prästroll och ifrågasätter ens omdöme och som för anteckningar som i enstaka meningar tydligen ska sammanfatta de långa utläggningar man haft.

   Och man sen märker att de inte stämmer särskilt bra överens med det man (tack och lov) spelat in från samtalet.

   Och de inte väntar in ens kommentarer till anteckningarna utan går vidare och tar beslut om att skapa ett ärende utan dem, trots att man fått ett sista datum att komma in med kommentarerna som är långt senare och man därför inte alls är beredd på det.

   Och man sen sitter med 12 domkapitelsledamöter runt ett sammanträdesbord och försöker förklara hur man tänker utifrån ett gärningspåstående de skrivit ihop där det står:

   Genom vad hon gett uttryck för och genom sitt handlande visar Ellen Jakobsson att hon i väsentlig mån avviker från Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse när det gäller synen på nattvarden och prästämbetet. 

   Ellen Jakobsson har också visat brist på omdöme i sitt förhållningssätt till kyrkliga handlingar och tystnadsplikt. 

   Härigenom har Ellen Jakobsson brutit mot sina vigningslöften och i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha.

   Ja, då kan man ju känna sig lite utsatt. 

Detta gärningspåstående är alltså offentligt och skrivs inte som en fråga att utreda utan som ett faktum då domkapitlet ju både är åklagare och domare.

   Som en parentes är jag lite nyfiken på hur man hanterar det i de fall där man "frikänner" personen. 

   Skriver man då uttryckligen ut att "Vi hade fel, NN har INTE i väsentlig mån avvikit från Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse... och NN har alltså INTE brutit mot sina vigningslöften och i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha!" 

Så att stressnivån varit hög under våren är ju inte konstigt.

   Men det som hände den där kvällen var att jag tittade lite på varför jag är här och går igenom det här. 

   Varför jag behövt få magkatarr, en massa kroppsliga stressymtom, fått en panikångestattack i sonens skola och ägnat en massa tid och energi åt att hantera det här. 

   Vad är det egentligen jag har gjort?

    

Jo, jag har skrivit om det gudomligt feminina, om behovet av att också tala om det gudomliga som feminint.

   Jag har skrivit om hur namnet Maria på Jesus tid också kunde vara en prästinnetitel i en Modergudinnas tjänst. 

   Jag har skrivit om hur det fanns sin-eaters och kvinnor som satt i röda tält och genom sin menstruation genomförde reningsriter långt innan Jesus instiftade nattvarden. 

   Jag har försökt väcka en nyfikenhet på att se oss själva i ett större perspektiv, att vidga blicken och inte bara stanna inom den kristna litteraturens trånga staket, då detta staket verkar stänga ute till exempel kunskap om det gudomligt feminina. 

   Jag har varit med och haft en vigsel i en dejtingsåpa där syftet är att människor ska träffa kärleken på djupet utan att distraheras av det ytliga. 

   Jag har erbjudit själslig coachning till människor som velat få hjälp att arbeta lite mer med sig själva. 

   Jamen det måste man ju ändå förstå att det kan ju inte vara okej, här behöver man verkligen ta i med hårhandskarna! 

   Ja, det fick mig att skratta högt! 

Att det lett till djupgående samtal med biskop, stiftsprost och domprost i frågorna, får jag väl ändå se som en komplimang.

Om jag i stället upplevt en omsorg och ett genuint intresse från dessa de tre högsta teologerna i vårt stift, hade jag dock varit lite mer imponerad.

Är det inte lite lustigt att själva förfarandet i den här processen, i sig, visar på feminina brister i vår kyrka som jag velat lyfta fram!

Som avhumaniseringen, lagiskheten, fyrkantigheten och bristen på omsorg och relationsskapande.

Ja, jag tycker det är lite lustigt i alla fall.

En vän sa att det här ju inte är hela kyrkan, och nej, det hoppas jag verkligen.

Men det är kyrkan!

Och just nu är det den enda kyrkan jag möts av!

När vi prästvigs säljer vi vår själ till kyrkan, så känns det.

Vår själ, det vi uttrycker, hur vi lever, "de äger" oss.

Och om kyrkan skulle vara den levande organism, byggd av levande stenar, som vi också benämner den i vår prästvigning, så skulle det kanske inte göra något.

Om den skulle vara byggd kring kärleken, kring tillsammansskapandet, kring viljan att mötas, lyfta upp varandra och tilliten till att Gud verkar genom oss alla.

Om den skulle intressera sig för hur just jag och du upplever det gudomliga och vara öppen för att nyfiket utforska med oss.

Och det här handlar inte om "stackars mig som måste gå igenom det här".

Det handlar om större frågor!

Är det så här vi vill att det ska fungera?

Är det verkligen den här kyrkan vi vill ha?

Hur många människor har lämnat kyrkan eller valt att tystna för att passa in?

Hur mycket har kyrkan förlorat på det?

Hur mycket har kyrkans anseende påverkats negativt av det?

Då det verkar vara en väldigt viktig fråga.

   

 Innan jag prästvigdes pratades det om att vår vigning var som den mellan två parter i ett äktenskap. 

   Att jag som präst och kyrkan vigdes samman och att vi båda var parter i en relation.

   Genom åren har jag börjat inse att denna relation verkligen inte är varken jämlik eller ömsesidig. 

Snarare har jag börjat känna att den liknar en väldigt osund relation med ett ojämnt maktförhållande och utövande av kontroll, där en part använder det för att skrämma till tystnad och lydnad. 

   Jag saknar den kärlek och omsorg som en relation mellan vigda borde ha. 

   Det ställs krav på lojalitet, men visas ingen tillbaka. 

Och när jag sitter där själv hemma, ganska ledsen och trött, undrar jag:

   Var det den här kyrkan jag lovade att älska i nöd och lust? 

   Den som inte verkar bry sig om mig ett minsta dugg.

   

Att jobba i kyrkan borde känns bra.

   Att vi tillsammans vill göra vårt bästa att öppna upp för att det här himmelriket Jesus har sagt finns inom oss, också ska få ta plats utanför oss. 

   Och det är inte något litet enkelt. 

   Det kräver mod och engagemang och tillit.

   Det kräver att man vågar leva med hjärtat öppet och i närvaro. 

   Det kräver att vi tillsammans skapar den miljö där det är möjligt! 

Det går inte att predika något som man inte själv lever. 

   Fråga vilken förälder som helst, kommer barnen göra som man säger eller som man gör? 

Revolution

Tack vara den senaste tidens uppståndelse har jag fått samtala med många nya människor om kyrkan och om tron. 

   Vi har fördjupat oss i vad kyrkan egentligen är och vad den skulle kunna vara.

   Jag har fått höra berättelser om att inte känna sig välkommen och om att ha en glöd som inte tas om hand.

   Om sår som tillfogats av "kyrkan", som ännu inte läkt. 

Och det finns så mycket här som jag försöker få fatt i, som jag vill göra något gott av. 

   Jag vet inte vad det Gudomliga vill med det här annat än mer liv och kärlek! 

   Jag har sagt och skrivit saker om staketen jag har så svårt för, men nu upplever jag dem ännu starkare. 

   Staketen som stänger in och också håller oss från det Gudomliga, fastän det ju inte är meningen. 

Vad hände egentligen med den radikala Jesus idéer, undrar jag? 

   Vi talar om frälsning och himmelriket, men sen känns det som om kyrkan själv givit upp om att det ska vara möjligt att uppnå det på det sätt som Jesus pratat om det. 

   Att det är för svårt och radikalt och vi får helt enkelt nöja oss med en lagom-väg. 

Men varför är vi då kyrka? 

   Om vi inte ens tror att det är möjligt att följa Jesus, varför är vi kyrka? 

   

Vår är en evangelisk-luthersk kyrka, en reformatorisk kyrka.

   I samtalet med domkapitlet påpekade jag det och att det är i spänningsfältet mellan att "återge något dess ursprungliga form" och "förnya" som vi rör oss. 

   Min strävan är att försöka förstå mer av hur kvinnorna och tillbedjan av det gudomligt feminina faktiskt kan ha funnits i Jesus närhet.

   Och hur vi kan möta den stora längtan efter mer av det feminina som finns idag, framförallt hos kvinnor.

   Och de stora behoven som vi ser i våra liv, samhällen och i världen, av mer balans mellan maskulint och feminint.

   Och då finns det väldigt många spännande källor att ta del av idag, många av dem utanför den sfär som kallas "kyrklig". 

Men så läste jag dessa rader som prästen Christer Hugo skrivit, om vad det faktiskt innebär att vara en luthersk kyrka och det klarnar ännu mer för mig. 

   På samma gång vara han (Luther, min anm.) förvånansvärt fri i sitt förhållande till bibelns skrifter. 

   Han var inte fundamentalist. 

   Hela bibeln var inte lika viktig. 

   "Was Christum treibet", vad som driver Kristus – det var hans huvudnyckel vid bibeltolkningen.

Han skriver vidare: 

   Därför finns det heller ingen uppräkning i de lutherska bekännelseskrifterna av vilka böcker som ingår i bibelns heliga skrifter. 

   Både på reformert och romerskt-katolskt gjordes sådana kanonkataloger, men lutheranerna värjde sig för fixeringar. 

   Detta är principiellt viktigt; den lutherska kyrkan räknar med en öppen kanon. 

   En öppen kanon – och därmed en kreativ och befriande användning av bibeln, ett bibelbruk i befrielsens tjänst: Guds uppenbarelse är öppen. 

   Vårt sätt att tänka och tala om Gud och det andliga är inte en gång för alla formulerat, fixt och färdigt. 

   Utan vi både får och måste tänka nytt i ständigt nya tider och nya situationer.

   Ja, såklart verkar Gud genom oss också i dessa tider, in i alla de situationer vi lever i! 

Christer Hugo skriver:

   Luthers sätt att förhålla sig till tron – tron som en personlig tolkning, tro som befrielse från den som stänger in, och inte minst tillämpningen av pronomenet "mig" på de stora frågorna – det här rymmer fortfarande sprängstoff, reformatorisk dynamik.

   Här möter återigen en för lutherskt reformatoriskt tänkande speciell öppenhet. 

   En öppenhet som måste innebära att en kyrka som vill stå i reformationens tradition ständigt måste vara beredd att ompröva, omformulera, tänka om, hitta nya vägar. 

   Eftersom kyrkan inte finns till för sin egen skull, utan för människors.

I det lutherska arvet finns en uppfriskande relativism, en välgörande frihet från att leta gudomliga bud och regler för allt. 

   Tio Guds bud, kanonkataloger, kyrkoordningar, strukturer, det kyrkliga ämbetets utformning, gudstjänstordningar – allt sådant tillhör egentligen inte det viktiga. 

   Det måste vara underordnat kyrkans sanna skatt, evangeliet. 

   Ja, även trons formuleringar, symboler och dogmer måste vara underordnade evangeliet. 

   

För det är detta – Kristuserfarenheten, Guds närvaro hos var och en, eller hur man nu vill uttrycka det – det är detta som är det väsentliga.

   Utmaningen för kyrkan i varje ny tid och utmaningen från vårt reformatoriska arv blir därmed inte främst att börja leta i böckerna – bibeln eller andra böcker – efter vad reglerna eller bokstaven säger. 

   I stället anmäler sig den enkla och centrala frågan:

   Vad är det min medmänniska behöver? 

   Eller annorlunda uttryckt: Hur gör vi här och nu för att medmänniskans upprättelse, hopp och framtidstro ska tjänas på bästa sätt?

Jag fick höra på mitt samtal med domkapitlet att reformation är ju bra, men inte revolution, man måste ta det i små steg.

   Mitt svar på det var att problemet är ju att inget händer då.

   Så, jag får nog erkänna, jag är en revolutionär, i gott sällskap med Jesus, Luther och många fler! 

I påståendet fanns också ett försvarande av den patriarkala ordningen, att vi inte bara kan bryta tvärt med den utan att det måste få gå steg för steg. 

   Frågan kvarstår då i mig, vill Svenska kyrkan vara en patriarkal kyrka? 

   Ännu har jag inte mött ett svar som är ett tydligt NEJ! 

Den bestående känslan i den här processen, som jag ju hade även innan, är att vi fastnat i definitioner och dogmer, men tappat bort Jesus. 

   Att människor ska känna igen sig i formuleringar och teologi är viktigare än om det faktiskt speglar vad Jesus sa och gjorde. 

   Att upprätthålla det patriarkala är viktigare än att verka för den befrielse som Jesus kom med. 

Upprättar vi verkligen våra medmänniskor då? 

   Ger det hopp och framtidstro? 

   Jag måste erkänna att jag inte känner mycket av det inför kyrkan idag. 

   

Det finns fantastiska människor och sammanhang inom kyrkan där det görs mycket gott, verkligen för medmänniskan! 

   Men det finns också en dysfunktionalitet i institutionens grund som ofta försvårar det arbetet. 

   En tröghet och ängslan som tar död på mycket frimodighet och många goda initiativ. 

Tänk vilken kyrka vi skulle kunna ha om vi litade till att det gudomliga verkar genom oss alla och att vi inte behövde hålla så förtvivlat hårt i sargerna!

Kan kristendomen ens omfamna det gudomligt feminina, funderar jag vidare? 

   Eller har det blivit för cementerat, de patriarkala strukturerna och tänkandet.

   Har det gudomligt feminina, Gudinnan, naturens cykler, kroppen, intuitionen, känslorna, flödandet, blivit för mycket "det andra"? 

Kanske kräver det en för stor förändring att bejaka det från grunden. 

   För att det krävs ett ordentligt skifte. 

   För att det inte bara handlar om orden utan hela förhållningssättet till det gudomliga, till människan, till naturen, till våra kroppar, till vår sexualitet, till allt det vi kallat synd. 

Kanske skulle det inte ens vara kristendomen då. 

   Även om vi behåller Jesus och Kristus. 

   Och ännu mer verkar i Jesus tjänst! 

För att nå dit behöver vi nog dö bort från det vi trott varit sant och uppstå till något nytt.

   Sanningen ska göra er fria! 

   Dö bort från den stelnade formen och upptäcka en ny. 

   Hur den ska se ut vet jag inte. 

   Men jag är gärna med och upptäcker den!