Rent seende

Jag har gått en kurs nyligen, som heter The Way of the Dragon, med Simone Seol. 

   Japp, gick ju inte att låta bli en kurs med ett sånt namn.

   Hon är en businesscoach och typ etisk marknadsföringsguru. 

I alla fall så gjorde jag en övning där som handlar om rent seende.

   Att försöka skala av tolkningar och förutfattade meningar och se det som är. 

   Till exempel i en bild, istället för att säga att det är ett hjärta som står för kärlek, så ser man två böjda linjer som är spegelvända och möter varandra på två ställen. 

   

Jag gjorde övningen och sen tänkte jag inte mer på det. 

   Men så låg jag i sängen på kvällen och precis innan jag skulle somna så var det som att min hjärna klickade till.

   Och min blick skiftade.

Och jag kunde se situationen jag är i med ett lite mer rent seende. 

   Och jag började skratta! 

   För det är så absurt! 

   

De senaste fyra månaderna har jag ägnat åt att hantera min oro och ångest kring den här processen med domkapitlet. 

   Vid senaste mötet så bordlade de frågan och i morgon är det då dags för dem att äntligen ta beslut. 

   Det har varit en seg dryg månad sen senaste mötet med dem och det ska bli skönt att få ett beslut åt något håll, som jag sen kan besluta hur jag vill gå vidare från. 

   Just nu känns det som om jag suttit i limbo. 

   

Vi vet ju att det kan hända, vi som vigs till tjänst i kyrkan. 

   Att det finns ett domkapitel dit vem som helst kan anmäla oss för vad som helst, det lär vi oss tidigt. 

   Och uppmanas att passa oss för. 

   Så det ingår liksom, skulle man kunna säga, att leva med risken om man nu råkar känna sig kallad av Gud att bli präst. 

   Och så helt plötsligt är jag där. 

   Och det drar ju så klart igång en väldig massa inom en. 

När man sen dessutom har en handläggare hos domkapitlet som inte kan börja sina mail med en hälsningsfras utan är så opersonlig det möjligtvis går att bli.

   Och man nekas att ha med sitt fackliga ombud via länk på samtalet. 

   Och under det väldigt allvarliga samtalet möter representanter för kyrkan som frågar en om sakramentssyn och prästroll och ifrågasätter ens omdöme och som för anteckningar som i enstaka meningar tydligen ska sammanfatta de långa utläggningar man haft.

   Och man sen märker att de inte stämmer särskilt bra överens med det man (tack och lov) spelat in från samtalet.

   Och de inte väntar in ens kommentarer till anteckningarna utan går vidare och tar beslut om att skapa ett ärende utan dem, trots att man fått ett sista datum att komma in med kommentarerna som är långt senare och man därför inte alls är beredd på det.

   Och man sen sitter med 12 domkapitelsledamöter runt ett sammanträdesbord och försöker förklara hur man tänker utifrån ett gärningspåstående de skrivit ihop där det står:

   Genom vad hon gett uttryck för och genom sitt handlande visar Ellen Jakobsson att hon i väsentlig mån avviker från Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse när det gäller synen på nattvarden och prästämbetet. 

   Ellen Jakobsson har också visat brist på omdöme i sitt förhållningssätt till kyrkliga handlingar och tystnadsplikt. 

   Härigenom har Ellen Jakobsson brutit mot sina vigningslöften och i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha.

   Ja, då kan man ju känna sig lite utsatt. 

Detta gärningspåstående är alltså offentligt och skrivs inte som en fråga att utreda utan som ett faktum då domkapitlet ju både är åklagare och domare.

   Som en parentes är jag lite nyfiken på hur man hanterar det i de fall där man "frikänner" personen. 

   Skriver man då uttryckligen ut att "Vi hade fel, NN har INTE i väsentlig mån avvikit från Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse... och NN har alltså INTE brutit mot sina vigningslöften och i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha!" 

Så att stressnivån varit hög under våren är ju inte konstigt.

   Men det som hände den där kvällen var att jag tittade lite på varför jag är här och går igenom det här. 

   Varför jag behövt få magkatarr, en massa kroppsliga stressymtom, fått en panikångestattack i sonens skola och ägnat en massa tid och energi åt att hantera det här. 

   Vad är det egentligen jag har gjort?

    

Jo, jag har skrivit om det gudomligt feminina, om behovet av att också tala om det gudomliga som feminint.

   Jag har skrivit om hur namnet Maria på Jesus tid också kunde vara en prästinnetitel i en Modergudinnas tjänst. 

   Jag har skrivit om hur det fanns sin-eaters och kvinnor som satt i röda tält och genom sin menstruation genomförde reningsriter långt innan Jesus instiftade nattvarden. 

   Jag har försökt väcka en nyfikenhet på att se oss själva i ett större perspektiv, att vidga blicken och inte bara stanna inom den kristna litteraturens trånga staket, då detta staket verkar stänga ute till exempel kunskap om det gudomligt feminina. 

   Jag har varit med och haft en vigsel i en dejtingsåpa där syftet är att människor ska träffa kärleken på djupet utan att distraheras av det ytliga. 

   Jag har erbjudit själslig coachning till människor som velat få hjälp att arbeta lite mer med sig själva. 

   Jamen det måste man ju ändå förstå att det kan ju inte vara okej, här behöver man verkligen ta i med hårhandskarna! 

   Ja, det fick mig att skratta högt! 

Att det lett till djupgående samtal med biskop, stiftsprost och domprost i frågorna, får jag väl ändå se som en komplimang.

Om jag i stället upplevt en omsorg och ett genuint intresse från dessa de tre högsta teologerna i vårt stift, hade jag dock varit lite mer imponerad.

Är det inte lite lustigt att själva förfarandet i den här processen, i sig, visar på feminina brister i vår kyrka som jag velat lyfta fram!

Som avhumaniseringen, lagiskheten, fyrkantigheten och bristen på omsorg och relationsskapande.

Ja, jag tycker det är lite lustigt i alla fall.

En vän sa att det här ju inte är hela kyrkan, och nej, det hoppas jag verkligen.

Men det är kyrkan!

Och just nu är det den enda kyrkan jag möts av!

När vi prästvigs säljer vi vår själ till kyrkan, så känns det.

Vår själ, det vi uttrycker, hur vi lever, "de äger" oss.

Och om kyrkan skulle vara den levande organism, byggd av levande stenar, som vi också benämner den i vår prästvigning, så skulle det kanske inte göra något.

Om den skulle vara byggd kring kärleken, kring tillsammansskapandet, kring viljan att mötas, lyfta upp varandra och tilliten till att Gud verkar genom oss alla.

Om den skulle intressera sig för hur just jag och du upplever det gudomliga och vara öppen för att nyfiket utforska med oss.

Och det här handlar inte om "stackars mig som måste gå igenom det här".

Det handlar om större frågor!

Är det så här vi vill att det ska fungera?

Är det verkligen den här kyrkan vi vill ha?

Hur många människor har lämnat kyrkan eller valt att tystna för att passa in?

Hur mycket har kyrkan förlorat på det?

Hur mycket har kyrkans anseende påverkats negativt av det?

Då det verkar vara en väldigt viktig fråga.

   

 Innan jag prästvigdes pratades det om att vår vigning var som den mellan två parter i ett äktenskap. 

   Att jag som präst och kyrkan vigdes samman och att vi båda var parter i en relation.

   Genom åren har jag börjat inse att denna relation verkligen inte är varken jämlik eller ömsesidig. 

Snarare har jag börjat känna att den liknar en väldigt osund relation med ett ojämnt maktförhållande och utövande av kontroll, där en part använder det för att skrämma till tystnad och lydnad. 

   Jag saknar den kärlek och omsorg som en relation mellan vigda borde ha. 

   Det ställs krav på lojalitet, men visas ingen tillbaka. 

Och när jag sitter där själv hemma, ganska ledsen och trött, undrar jag:

   Var det den här kyrkan jag lovade att älska i nöd och lust? 

   Den som inte verkar bry sig om mig ett minsta dugg.

   

Att jobba i kyrkan borde känns bra.

   Att vi tillsammans vill göra vårt bästa att öppna upp för att det här himmelriket Jesus har sagt finns inom oss, också ska få ta plats utanför oss. 

   Och det är inte något litet enkelt. 

   Det kräver mod och engagemang och tillit.

   Det kräver att man vågar leva med hjärtat öppet och i närvaro. 

   Det kräver att vi tillsammans skapar den miljö där det är möjligt! 

Det går inte att predika något som man inte själv lever. 

   Fråga vilken förälder som helst, kommer barnen göra som man säger eller som man gör?