Revolution

Tack vara den senaste tidens uppståndelse har jag fått samtala med många nya människor om kyrkan och om tron. 

   Vi har fördjupat oss i vad kyrkan egentligen är och vad den skulle kunna vara.

   Jag har fått höra berättelser om att inte känna sig välkommen och om att ha en glöd som inte tas om hand.

   Om sår som tillfogats av "kyrkan", som ännu inte läkt. 

Och det finns så mycket här som jag försöker få fatt i, som jag vill göra något gott av. 

   Jag vet inte vad det Gudomliga vill med det här annat än mer liv och kärlek! 

   Jag har sagt och skrivit saker om staketen jag har så svårt för, men nu upplever jag dem ännu starkare. 

   Staketen som stänger in och också håller oss från det Gudomliga, fastän det ju inte är meningen. 

Vad hände egentligen med den radikala Jesus idéer, undrar jag? 

   Vi talar om frälsning och himmelriket, men sen känns det som om kyrkan själv givit upp om att det ska vara möjligt att uppnå det på det sätt som Jesus pratat om det. 

   Att det är för svårt och radikalt och vi får helt enkelt nöja oss med en lagom-väg. 

Men varför är vi då kyrka? 

   Om vi inte ens tror att det är möjligt att följa Jesus, varför är vi kyrka? 

   

Vår är en evangelisk-luthersk kyrka, en reformatorisk kyrka.

   I samtalet med domkapitlet påpekade jag det och att det är i spänningsfältet mellan att "återge något dess ursprungliga form" och "förnya" som vi rör oss. 

   Min strävan är att försöka förstå mer av hur kvinnorna och tillbedjan av det gudomligt feminina faktiskt kan ha funnits i Jesus närhet.

   Och hur vi kan möta den stora längtan efter mer av det feminina som finns idag, framförallt hos kvinnor.

   Och de stora behoven som vi ser i våra liv, samhällen och i världen, av mer balans mellan maskulint och feminint.

   Och då finns det väldigt många spännande källor att ta del av idag, många av dem utanför den sfär som kallas "kyrklig". 

Men så läste jag dessa rader som prästen Christer Hugo skrivit, om vad det faktiskt innebär att vara en luthersk kyrka och det klarnar ännu mer för mig. 

   På samma gång vara han (Luther, min anm.) förvånansvärt fri i sitt förhållande till bibelns skrifter. 

   Han var inte fundamentalist. 

   Hela bibeln var inte lika viktig. 

   "Was Christum treibet", vad som driver Kristus – det var hans huvudnyckel vid bibeltolkningen.

Han skriver vidare: 

   Därför finns det heller ingen uppräkning i de lutherska bekännelseskrifterna av vilka böcker som ingår i bibelns heliga skrifter. 

   Både på reformert och romerskt-katolskt gjordes sådana kanonkataloger, men lutheranerna värjde sig för fixeringar. 

   Detta är principiellt viktigt; den lutherska kyrkan räknar med en öppen kanon. 

   En öppen kanon – och därmed en kreativ och befriande användning av bibeln, ett bibelbruk i befrielsens tjänst: Guds uppenbarelse är öppen. 

   Vårt sätt att tänka och tala om Gud och det andliga är inte en gång för alla formulerat, fixt och färdigt. 

   Utan vi både får och måste tänka nytt i ständigt nya tider och nya situationer.

   Ja, såklart verkar Gud genom oss också i dessa tider, in i alla de situationer vi lever i! 

Christer Hugo skriver:

   Luthers sätt att förhålla sig till tron – tron som en personlig tolkning, tro som befrielse från den som stänger in, och inte minst tillämpningen av pronomenet "mig" på de stora frågorna – det här rymmer fortfarande sprängstoff, reformatorisk dynamik.

   Här möter återigen en för lutherskt reformatoriskt tänkande speciell öppenhet. 

   En öppenhet som måste innebära att en kyrka som vill stå i reformationens tradition ständigt måste vara beredd att ompröva, omformulera, tänka om, hitta nya vägar. 

   Eftersom kyrkan inte finns till för sin egen skull, utan för människors.

I det lutherska arvet finns en uppfriskande relativism, en välgörande frihet från att leta gudomliga bud och regler för allt. 

   Tio Guds bud, kanonkataloger, kyrkoordningar, strukturer, det kyrkliga ämbetets utformning, gudstjänstordningar – allt sådant tillhör egentligen inte det viktiga. 

   Det måste vara underordnat kyrkans sanna skatt, evangeliet. 

   Ja, även trons formuleringar, symboler och dogmer måste vara underordnade evangeliet. 

   

För det är detta – Kristuserfarenheten, Guds närvaro hos var och en, eller hur man nu vill uttrycka det – det är detta som är det väsentliga.

   Utmaningen för kyrkan i varje ny tid och utmaningen från vårt reformatoriska arv blir därmed inte främst att börja leta i böckerna – bibeln eller andra böcker – efter vad reglerna eller bokstaven säger. 

   I stället anmäler sig den enkla och centrala frågan:

   Vad är det min medmänniska behöver? 

   Eller annorlunda uttryckt: Hur gör vi här och nu för att medmänniskans upprättelse, hopp och framtidstro ska tjänas på bästa sätt?

Jag fick höra på mitt samtal med domkapitlet att reformation är ju bra, men inte revolution, man måste ta det i små steg.

   Mitt svar på det var att problemet är ju att inget händer då.

   Så, jag får nog erkänna, jag är en revolutionär, i gott sällskap med Jesus, Luther och många fler! 

I påståendet fanns också ett försvarande av den patriarkala ordningen, att vi inte bara kan bryta tvärt med den utan att det måste få gå steg för steg. 

   Frågan kvarstår då i mig, vill Svenska kyrkan vara en patriarkal kyrka? 

   Ännu har jag inte mött ett svar som är ett tydligt NEJ! 

Den bestående känslan i den här processen, som jag ju hade även innan, är att vi fastnat i definitioner och dogmer, men tappat bort Jesus. 

   Att människor ska känna igen sig i formuleringar och teologi är viktigare än om det faktiskt speglar vad Jesus sa och gjorde. 

   Att upprätthålla det patriarkala är viktigare än att verka för den befrielse som Jesus kom med. 

Upprättar vi verkligen våra medmänniskor då? 

   Ger det hopp och framtidstro? 

   Jag måste erkänna att jag inte känner mycket av det inför kyrkan idag. 

   

Det finns fantastiska människor och sammanhang inom kyrkan där det görs mycket gott, verkligen för medmänniskan! 

   Men det finns också en dysfunktionalitet i institutionens grund som ofta försvårar det arbetet. 

   En tröghet och ängslan som tar död på mycket frimodighet och många goda initiativ. 

Tänk vilken kyrka vi skulle kunna ha om vi litade till att det gudomliga verkar genom oss alla och att vi inte behövde hålla så förtvivlat hårt i sargerna!

Kan kristendomen ens omfamna det gudomligt feminina, funderar jag vidare? 

   Eller har det blivit för cementerat, de patriarkala strukturerna och tänkandet.

   Har det gudomligt feminina, Gudinnan, naturens cykler, kroppen, intuitionen, känslorna, flödandet, blivit för mycket "det andra"? 

Kanske kräver det en för stor förändring att bejaka det från grunden. 

   För att det krävs ett ordentligt skifte. 

   För att det inte bara handlar om orden utan hela förhållningssättet till det gudomliga, till människan, till naturen, till våra kroppar, till vår sexualitet, till allt det vi kallat synd. 

Kanske skulle det inte ens vara kristendomen då. 

   Även om vi behåller Jesus och Kristus. 

   Och ännu mer verkar i Jesus tjänst! 

För att nå dit behöver vi nog dö bort från det vi trott varit sant och uppstå till något nytt.

   Sanningen ska göra er fria! 

   Dö bort från den stelnade formen och upptäcka en ny. 

   Hur den ska se ut vet jag inte. 

   Men jag är gärna med och upptäcker den!