Jag upplevde att det handlade om att leva närvarande med det gudomliga i min vardag.
Om att se en mening i det som händer i livet.
Men det var nog på en helt annan nivå än hur jag upplever livet nu.
Jag samtalar med människor om kall och att vara i tjänst.
Och det handlar inte om i en världslig kyrka, det handlar om att vara i djupare processer.
Vilja större saker.
Och ändå, vara mitt i det lilla, det vardagliga.
Som kanske inte är så litet alls.
Som kanske i själva verket är det stora alltet.
Eftersom allt hänger ihop.
Jag upplever inte att det är en väg man väljer.
Jag upplever inte att det är något jag kan välja bort.
Det är.
Det är en dörr jag öppnat för att det är den jag är.
För att det är den jag alltid varit.
Gör det livet enklare?
Definitivt inte!
Men det gör livet mer levande!
Och jag vill inte leva på något annat sätt.
Det är en rörelse inåt och en utåt.
Det är att ta in allt, känna på djupet.
Stanna i ångesten och sorgen, känna kärleken som river.
Känna livskraften som vill agera.
Men också att uppleva en distans, att betrakta, se mönster.
Och processerna i livet flätas samman.
Frågor som behandlas i olika forum korsas med andra.
Orelaterade ämnen befruktar varandra.
För allt hör ihop.
Det stora och det lilla.
Konflikter i världen, brutalt dödande av barn för att vissa vuxna inte kan hitta vettigare sätt att leva tillsammans.
Förtryck, utrotning av djur och människor.
Så många samtal om det gudomligt feminina, om moderskap, att världen behöver mer moderskap.
Och såklart de egna avgrundsdjupen att besöka.
Att våga stå stadigt i det jag vet med hjärtat!
Och det gudomliga förändras.
Det växer och krymper.
Finns i det stora alltet och i det lilla alltet och allt som inte görs med hjärtat känns närvarolöst.
Förståeligt, men närvarolöst.
Och det enda vettiga verkar vara att blåsa in så mycket närvaro och kärlek som det går i allt och alla.
Låt oss uppleva det här livet på djupet och leva det med all kärlek vi kan förmå!
.jpeg)