Sanningen skall göra er fria

Jag går tillsammans med en grupp kvinnor ett årshjul, där vi möts vid olika årstidsskiftningar. 

Och igår möttes vi för Imbolc, gudinnan Brigids eller sankta Brigidas högtid som firas mitt emellan vintersolstånd och vårdagjämning. 

Vi pratade om att det är den unga maidens tid och funderade över de flickor vi var i åldern 8-13 år.

Och vilka sanningar om oss själv vi fick lära oss då, som kanske inte alls var sanna. 

Elaka eller oförsiktiga kommentarer och sånt som hände som begränsade oss i en känslig ålder, när man närmar sig puberteten. 

Idag satt jag och tittade i album från den tiden och så slog det mig att jag inte alls kom ihåg igår att jag hjärtopererades under den tiden. 

Jag hittade ett foto av mig, från några dagar efter att jag kommit hem från sjukhuset. 

Det var en ganska omfattande operation så jag fick ligga kvar där i 2 veckor. 

Ändå skickade de nog hem mig för tidigt för sen trodde de jag fått epilepsi för jag svimmade och mådde konstigt en längre tid, fick göra EEG och sånt. 

Jag tror helt enkelt att jag inte fick tid att bearbeta vad som hänt. 

Jag var en duktig patient och så kom dödsångesten ikapp mig när jag brände ut mig som 25-åring. 

Jag har ofta återkommit till den här perioden i terapin, vilken stor grej det måste varit för mig, men som inte riktigt fick ta den plats jag nog hade behövt. 

Jag fick höra berättelser efteråt om hur läkarna pratat med mina föräldrar om att det fanns två olika sorters operationer som var möjliga.

Jag hade en förträngning på aortan som man redan hade opererat en gång när jag var 2 månader.

Då var den så smal så mitt hjärtat hade blivit dubbelt så stort för att det fick jobba så hårt för att kunna pumpa runt blodet, men nu hade det bildats en ny av ärrvävnaden. 

Jag var så pass dålig att jag fick förtur till operation. 

En operation var enkel och jag skulle bara behöva ligga inne ett par dagar, de skulle skicka upp en ballong från ljumsken och spränga upp förträngningen. 

Den andra var mer omfattande och innebar att gå in från sidan, ärret börjar precis under/vid sidan av mitt vänstra bröst och går upp till skulderbladet. Sen bända isär revbenen, skära av förträngningen och sy ihop kanterna. 

Och mitt när jag skriver det här nu så inser jag ju att det var idag! 

Det var idag för 37 år sen, 2/2-88! 

Helt sjukt! 

Iaf så sa de till mina föräldrar att den stora operationen var säkrare, men att om den andra misslyckades kunde man bara öppna upp. 

Mina föräldrar ville ha det så säkert som möjligt så den stora valdes. 

Operationen drog ut mycket på tiden och när de var färdiga sa de att det var tur att de tog den, för det var så mycket ärrvävnad så det var inte säkert att de skulle ha klarat mig om de valt den andra. 

 

De fick också skära loss ena lungan från lungsäcken där de vuxit ihop. 

Och vid den här operationen återfick jag pulsen i vänster arm. 

Det hade jag ingen sen första operationen då den artären på något sätt hade snörpts åt. 

Jag opererades strax innan jag skulle fylla 12. 

Alltså idag för 37 år sen, helt galet! 

Och jag tänker att de här tre dagarna, överklagandenämnden, Imbolc och årsdagen av min hjärtoperation hänger ihop. 

De handlar alla om min sanning och om mitt hjärta. 

Att stå upp för mig själv och den jag är.

"Sanningen skall göra er fria." (Joh 8:32)

Jag tror att det som hände då har påverkat mig mycket.

Eftersom det handlade om hjärtat, om liv och död, så har det berört något i djupet av mig.

Hjärtat kopplades ur och en hjärt-lungmaskin höll för ett tag mig vid liv.

Och sen startades mitt hjärta igen.

För några år sen, när jag var sjukskriven för utmattning, målade jag ett antal självporträtt där jag ville låta mina känslor få synas.

I en målning målade jag också in den unga maiden, den jag var innan andra hjärtoperationen.

Men också 5-åringen som hade magproblem och fick ligga på sjukhus.

Och så bebisen som ännu inte opererats första gången.

De behöver bli sedda allihop!

De versionerna av mig lever fortfarande i mig.

Liksom alla andra.

Och om det är något jag längtar efter just nu, så är det att åter få upptäcka barnets glädje och lekfullhet som också fanns där trots allvaret.

Så idag, på årsdagen av min hjärtoperation. 

Dagen då mitt hjärta startades igen och kunde pumpa runt blodet utan att begränsas.

Tänker jag på de begränsningar vi skar bort i ceremonin igår.

De band jag surrat runt min kropp och också över hjärtat.

Då skars de bort genom en operation.

Igår skars de bort av min sanning.

Sanningen om vem jag är!