En odelad flamma

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: 'Den rättfärdige skall leva genom tron.’ (Rom 1:16-17)

”Jag tror inte!” sa en kille jag mötte i korridoren på en av avdelningarna på fängelset. 

   Jag går runt och småpratar lite ibland och det blir alltid så spännande möten. 

   Den här killen hade jag först träffat tillsammans med några andra. 

   Han började fråga mig om vilken kyrka jag kom ifrån och vad vi har att ge egentligen. 

   Men han frågade på engelska. 

Några där pratar ju inte svenska, så det var ju inget konstigt, och jag svarade såklart på engelska. 

   Men efter ett tag så märkte jag att de runt omkring började fnissa och så helt plötsligt svarade han mig på klingande svenska. 

   Och de skrattade alla, och jag log också. 

   Det är okej att de skojar på min bekostnad. 

   ”Det är bara att säga till om du vill boka in ett samtal” sa jag fortfarande leendes när jag gick vidare.

   

Så mötte jag honom igen på vägen tillbaka och då sa han: 

   ”Jag tror inte. 

   Jag tror inte på ljuset, på ljusets kraft. 

   På att det finns.”

Och jag funderade lite, så sa jag: 

   ”Vad skulle behöva hända för att du skulle tro på det?” 

   Han funderade. 

   ”Jag skulle nog behöva känna att det fanns mer flöde i livet. 

   Att lite mindre gick fel.” 

Ett spännande svar tyckte jag. 

   En önskan om att leva mer i samklang med livet, tolkade jag det som. 

   Så vi stod där i korridoren och pratade om det en stund. 

   Jag sa att jag lättast upplever det där flödet när jag känner att jag lever sant utifrån min inre känsla. 

   Min inre sanning. 

   När jag försöker vara lyhörd för ledning. 

   Han var fortfarande tveksam. 
   

Jag läser en bok om Hilma av Klint. 

   Konstnären och mystikern som målade banbrytande abstrakt. 

   Men höll den enorma mängden verk hon skapade för sig själv. 

   Samtiden, där i början av 1900-talet, var inte redo för dem. 

   Nu har vi fått ta del av dem. 

Hon upplevde att hon hade ett uppdrag att måla och hon var väldigt andligt intresserad. 

   Hon var bland annat del av ”De fem”. 

   Fem kvinnor som träffades varje fredag på andliga sammankomster där de läste ur Bibeln, ur nya testamentet, de mediterade och hade seanser. 

   De upplevde att de fick kontakt med högre andliga väsen som de kallade ”De Höga”. 

   Ett av dessa väsen sa till Hilma: 

   ”Jaga efter Herren Hilma, äg en odelad flamma, en god önskan.” 
   

Jag kom att tänka på de orden när jag läste dagens text och framförallt: 

   ”Jag skäms inte för evangeliet.” 

   Det där att våga leva ut sin tro, sitt kall, utan att rädas vad människor ska tycka. 

   Att inte låta begränsa sig utan flöda. 

   Det där flödet. 

   Och den där tron.

Jag skäms inte för evangeliet, men jag vågar inte heller alltid stå upp för det. 

   Stå upp för det jag i mitt hjärta vet är sant. 

   Rädslan för vad andra ska säga eller göra kan vara starkare. 

   Rädslan att inte längre passa in, att ses som naiv. 

   

Och ändå så har jag gjort ganska mycket i livet som inneburit att ta ett kliv ut i något helt främmande. 

   För att jag följt Gud! 

   Min tro. 

   Och visst har jag upplevt flödet. 

   Så jag undrar ibland varför jag fortfarande tvivlar, tvekar, fegar. 

   Varför vi gör det. 

För jag känner nog att vi som kyrka inte helt står upp för evangeliet heller. 

   Vi tar en lagom-väg där vi absolut står upp för några av de kärnbudskap som Jesus berättade om för oss. 

   Men vi går liksom inte all in, vi äger nog inte en odelad flamma. 

   Och kanske är det för att det inte riktigt går. 

   Kanske kan man inte göra det i vårt samhälle. 

   Kanske krävdes det en Jesus för att göra det och vi andra, vi får nöja oss med lagom. 

Jag känner mig sällan så levande i min tro som när jag är på fängelset. 

   Där får jag de raka frågorna, där känner jag mig som mest ocensurerad. 

   Där måste jag vara äkta annars går det inte. 

   Där spelar evangeliet roll på riktigt. 

Och när jag känner mig feg och otillräcklig, så kommer också orden till Hilma, till lindring för mig. 

   ”Äg (…) en god önskan.”

   För nu, så kanske det kan få vara nog. 

   Att ha en god önskan även om vi inte räcker hela vägen fram, om vi landar i lagom. 

   Genom tro till tro, så låter vi ändå evangeliet leva vidare. 

   I våra möten och samtal och kärleksfulla handlingar. 
   

Men jag kan ändå inte låta bli att fråga mig.

   ”Vad skulle behöva hända för att jag verkligen skulle tro på det, ljusets kraft?” 

   Och våga leva det fullt ut.  

Av kärlek och ångest driven

Ut i den mörka natten

av kärlek och ångest driven

 - o lyckliga lott! - 

gick jag osedd av alla

ty hela mitt hus låg i vila. 

Johannes av Korset

I Själens dunkla natt, ägnas många kapitel åt att förklara de här få raderna. 

   Det som fångade mig redan när jag googlade på begreppet, var:

   "Helt visst ligger all den nåd som Gud ger själen innesluten i denna självkännedom; men den torka och tomhet som själskrafterna befinner sig i, jämfört med den överflödande rikedom de förut åtnjöt, såväl som den svårighet som själen erfar att göra det goda, kommer henne att upptäcka inom sig själv en låghet och ett elände som hon inte varseblev under sin lyckas dagar."

Ord som talar in i livet hos flera intagna som jag möter. 

   Den stund då de inte tittar bort längre utan konfronteras med sig själva och vad de gjort. 

   Och det viktiga i att inte förminska smärtan eller orsaken till den. 

   Sitta med och säga, "Ja, det är förskräckligt!". 

   Och stanna där. 

Inte linda in, förklara bort, försöka underlätta. 

   Och det är här det kan gå emot den spontana viljan att lindra. 

   Att ta bort smärtan om det går. 

Men att veta att det inte är det kärleksfulla att göra. 

   Det kärleksfulla är att bara följa med. 

   Gå bredvid.

   Förstå att det är ett enormt viktigt steg på vägen. 

Och det var här jag såg mig själv i det. 

   För det här är ju inget unikt för intagna brottslingar. 

   Det blir bara så mycket mer påtagligt där. 

   Hur vi så lätt beter oss mot varandra. 

   Som vi tror är för varandra. 

   Hur vi så sällan får stanna i det svåra. 

   Hur jag behöver få stanna i det svåra! 

   

Jag behöver inte att någon vänder det till något positivt eller viftar bort det. 

   Jag behöver få landa i att "Ja, det här är en svaghet jag har!". 

   Eller "Nej, det här blev inte bra!". 

   Och att det är okej. 

För visst är ovetskapens lycka skön.

   Att bara få blunda och låtsas som ingenting. 

   Och för ett tag kanske det fungerar. 

   Men det håller mig från livet och mig själv! 

   Den djupare glädjen och det levande livet. 

Och jag tänker på vårt samhälles rädsla för allas våra mörkare sidor.

   Hur vi så gärna försöker dela in oss i goda och onda.

   Hur vi utesluter dem som blottat sina brister.

   Hur det hindrar så många helt naturliga utvecklingsförlopp. 

   

För vår skuld och skam talar till oss. 

   Om vi orkar lyssna. 

   Varför får vi då inte i lugn och ro titta på det som blev?

   Förstå vår del i det. 

   

Varför kan vi inte tillåtas att misslyckas? 

   Men ändå få vara med.

   Få en möjlighet att lära oss av våra misstag och fortsätta framåt.

   För som Johannes av Korset skriver:

   "Detta är den första och den största fördelen som själen vinner i denna torra och dunkla kontemplationens natt: kännedom om sig själv och sitt eget elände."