Längtan

I begynnelsen vandrade vi över de stjärnbeströdda himlavalven. 

   Lekte oss fram mellan färg, form och ljus. 
   
Visst hade vi funnits långt innan dess, alltid.
   Men låt oss kalla det begynnelsen, för det var början på något. 
   För oss, för ett vi, för ett ett, för ett allt.
   Början på en längtan efter något. 
   Fortfarande inte riktigt formulerat.

Är det form kanske? 

   Funderade Längtan och svepte frånvarande med sina fladdrande vingar. 
   Eller former, flera stycken, relationer. 
   Tankarna blåstes fram som såpbubblor som hen slungade ut i mörkret. 
   

Relationer med känslor, känslor, känslor. 
   Levande liv. 
   Levande lekande liv. 
   I relation till. 

   

Längtan snurrade ett varv, skvätte stjärnor omkring sig när hen tog fart och virvlade sig vidare i en spiral inåt för att slutligen släppa taget och låta sig slungas ut, ut.

   Ja, i relation till, vill jag vara.
   

Hen tittade på sina spridda atomer. 
   Fortfarande ett. 
   Fortfarande allt. 
   Hur blir jag flera? 
   Hur blir jag något som inte är jag?

Det kräver att jag glömmer, insåg Längtan. 
   Minns jag att jag är ett, så går det inte. 
   Så jag måste glömma, glömma allt detta.

Och i samma sekund visste hen att det var värt det. 
   Att det var dags.
   Att det måste ske för längtan var så stark.
   Längtan efter mötet.

Och någonstans började det pyra och bubbla. 
   Och energin samlades och från alla håll strömmade stjärnor och himlakroppar till för att bidra med sin energi, för i allt fanns längtan.
   Och ett glödande klot bildades och det växte och växte i bröstet på Längtan och det kändes som att hen skulle spricka.
  

Men mer visste hen, mer måste till, tills det är så olidligt mycket av allt att det inte går att hålla ihop längre.
   Och trycket ökade och energin strömmade mot kärnan i en rasande fart. 
   Snart, snart, snart.
   Och det dånade och allt vibrerade och hen kände att längtan började bli ohållbar.
   För längtan efter vad?
   Längtan började behöva en annan att riktas mot.
   Vem, vem, vem?

Och så brast allt.
   Ett vitt ljus splittrade allt och slungade allt ut igen. 
   Slungade allt bort och ut och åt olika håll.
   Överallt längtan sökandes riktning.

Splittring. 

Förvirring. 

Vem är jag?

Lilith

Gud skapade människorna till man och kvinna. 

   Till Adam och Lilith skapade Gud dem. 

   Till Guds avbild skapade Gud dem.
   Till jämlika, likvärdiga människor skapade Gud dem. 

   Av jord och ande skapade Gud dem.

Men Adam hade svårt för Liliths styrka och självständighet. 
   Hon gick sin egen väg, tog sina egna beslut, gjorde som hon ville. 
   Inte som han ville. 

Adam klagade hos Gud. 
   ”Hon förstår mig inte.”
   ”Hon lyssnar inte på mig.”
   ”Jag vet inte vad hon håller på med.”

Tillslut blev det så olidligt för Adam att Lilith förvisades ur paradiset. 
   Ja, eller så var det så att hon självmant gick sin väg för att hon inte stod ut med honom och hans förminskande. 
   Både av henne och sig själv. 

Adam blev ensam kvar och nu blev det ännu värre.
   ”Jag har ingen nu”, gnällde han till Gud. 

   Och Gud sa: 

   "Det är inte bra att mannen är ensam. 

   Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp." (1 Mos 2:18)
   Så tog Gud ett av Adams revben och skapade Eva. 

Och Adam sa:

   "Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. 

   Kvinna skall hon heta, av man är hon tagen." (1 Mos 2:23)
   
Men det var aldrig Gud som förvisade Lilith! 
   Det var aldrig Gud som avvisade Lilith. 
   Gud levde med Lilith på samma sätt som Gud levde med Adam och med Eva. 

Och Lilith levde.
   Och hon lever.
   Liksom Adam lever och Eva lever.
   I oss alla. 
   I våra samhällen och kulturer.  

Så varför hör vi inte om henne? 

   Varför har hennes namn försvunnit ur skapelseberättelsen? 

   Hon har dock inte försvunnit ur Bibeln. 

   

I Jobs bok talar Bildad till Job.

   Han talar om hur den Gudlöses ljus slocknar.

   Hur det onda vill sluka honom.

   Hur hans hud förtärs av sjukdom och han rycks bort från sitt trygga hem. 

   Hur Lilit intar hans hem, svavel sprids över platsen där han bott. (Job 18:15)

   Hur hans krona vissnar.

   Hur hans minne försvinner från jorden.

   Hur han störtas från ljuset till mörkret och drivs ut från världen. 

   Hur han inte får ättlingar eller arvingar.

   För så går det där man inte vill veta av Gud. 

Bildad hotar Job med det värsta som kan ske. 

   Däribland Lilith. 

   Hon som kommer med svavel. 

För Liliths minne lever och har levt genom tiderna. 

   I svensk folktro sägs hon vara Maran, att från henne har Skogsrået och andra övernaturliga väsen härstammat.

   Hennes barn, Lilim, sägs vara häxor och demoner. 

   För så skrämmande är den kraftfulla, självständiga, fria kvinnan som vägrar foga sig. 

   I Gilgamesh-eposet, en text som tros vara skriven ca 2000 fkr, nämns Lilith som ödslighetens jungfru. 

   Hjälten Gilgamesh fördrev henne till de ödsliga platser som hon enligt berättelsen var van vid att hemsöka. 

   

I sin dom över Edom i Bibeln nämner också Jesaja Lilith.

   Hur Herren rasar mot alla folk.

   Hur han viger dem åt förintelse. 

   Hur himlens stjärnor skall falna.

   Hur Herren håller offerfest, en stor slakt i Edoms land. 

   Från släkte till släkte ska landet ligga öde.

   Där ska ingen kung koras och inga furstar finnas. 

   Där växer törne och tistlar och snår i palatsen.

   Där finns ökendjur och hyenor, en plats där gastar möts.

   Där håller också Lilit till och finner en plats att vila. (Jes 34:14)

I en tid när ursäkter börjar framföras för de häxförföljelser som skett.

   När den patriarkala ordningen visat sig alltför bristfällig. 

   När den feminina energin stiger.

   Tror jag det är dags att lyfta fram Lilith igen.

   Släppa in henne i våra samhällen från förvisningen i ödemarken.

Den jämlika, jämnstarka. 

   Med en feminin urkraft som inte handlar om att underkasta sig.

   Som handlar om att upprätta.

   Den urkraft som också är Gud!

   Som skapades i Guds avbild! 

Men årtusenden av förtryck och förvisning, inte av Gud utan av mänskligheten, har gjort att vi glömt hennes kraft. 

   Hennes varma kärlek.

   Hennes mörker och hennes ljus. 

   

Den vilda, fria, starka kvinnan.

   Som skrämmer livet ur makthungriga, osäkra män. 

   Men jag undrar, var det verkligen det Gud ville när Gud skapade Adam? 

Var det vad Gud ville när Gud skapade människorna? 

   Obalans, underordning, överordning? 

   Jag kan inte tro det. 

Så varför tillrättavisade inte Gud Adam?

   Varför gick Gud honom till mötes och skapade Eva? 

   Jag gissar att det är av samma orsak som Kunskapens träd skapades och fanns tillgängligt för människan att äta av. 

   För att vi av egen fri vilja ska välja enheten! 

   Ska välja varandra och livet! 

Så jag vill ha tillbaka Lilith! 

   Och jag vill ha den Adam som kunde blivit i relationen med Lilith om han inte fick en enkel utväg. 

   Som säkert redan blivit i relation med Lilith många gånger genom tiderna. 

   De relationer och samhällen som kommer ur den Lilith och den Adam och deras förening. 

   

Den mytologiska tanken om Eden är för mig berättelsen om vår väg tillbaka till Gud, till enheten. 

   Vår väg framåt mot Gud och paradiset.

   Inte i ett liv efter detta utan här och nu. 

   Ett liv där våra egon balanseras upp bättre med våra själar och våra kroppar. 

   Ett liv med respekt för skapelsen, Moder Jord.

   För jag tror att avsaknaden av respekten för den vilda, livgivande, feminina kraften hänger samman med vår oförmåga att värna vår jord. 

   

Och det ligger bortom kön och könsroller. 

   Det innebär inte att jag ska vara Lilith i mötet med min Adam.

   Det innebär att vi behöver balans! 

   Inom oss och i våra samhällen.

   Att det manliga och det kvinnliga i oss alla, behöver kalibreras om. 

   Vad manligt är och vad kvinnligt är.

Våra skapelseberättelser är försök att förstå livet.

   Hur det mänskliga livet blivit till och varför. 

   Bibeln beskriver en del av vår patriarkala historia. 

   De berättelser som valdes ut för att de passade den historien, den agendan. 

Men det finns fler berättelser.

Och framförallt är inte allt skrivet än. 

Vilka berättelser vill du leva och skriva?

   

Den revolutionära kyrkan

 Jag har undrat vad det är som skaver. 
   I flera år faktiskt. 

   Och jag har inte riktigt förstått. 

   Förstått vad Gud vill. 

Inte förstått varför Gud vill att jag ska vara präst när det är så mycket med kyrkan jag har så svårt för. 

Och nu står jag här igen, på tröskeln. 

   Trots att jag älskar att vara fängelsepräst. 

Jag har aldrig känt mig så mycket som präst som i mötena på fängelserna. 

   Som att jag verkligen får göra min tro. 

   Får tjäna. 

   Helt plötsligt är det som att det prästerliga i mig kommer till liv. 

   Men det är nog inte bara det, det är nog den kristna människan i mig som får komma till liv också. 

Jag har känt det så när jag jobbat i församling också. 

   I arbetet med samtalsgrupper, på retreatdagar, i enskilda själavårdande samtal eller i de där stunderna som bara uppstår i mötet. 

   Ibland också i gudstjänster. 

   Mer sällan i gudstjänster. 

Så samlades vi i kyrkan för gudstjänst innan jul. 

   Och prästen gjorde i sitt beredelseord en utläggning om julen.

   Och avslutade med en koppling mellan vad tomten säger på julafton och vad hen menade att vi inleder varje gudstjänst med: "Finns det några snälla barn?"

   Och jag valde att inte läsa med i förlåtelsebönen efter det. 

   Och jag ville inte ha den prästens förlåtelseord. 

   

För jag håller inte med. 

   Det är inte vad vi inleder våra gudstjänster med. 

   Och det är verkligen inte vad vi borde inleda dem med. 

Och visst kan det bli fel ibland. 

   Man har en tanke om något fyndigt som inte landar riktigt rätt.

   Men det jag älskar med att arbeta i fängelsemiljön är att någon hade kunnat resa sig upp och gå när de hört det här.

   Eller så hade de ifrågasatt det. 

   Velat ha en förklaring och så hade det blivit ett samtal kring det. 

Men vi sitter där i kyrkbänken och tar det. 

   Någon sa till mig om det efteråt "Äsch, jag stänger öronen". 

   Och jag orkar faktiskt inte med den kyrkan längre. 

   Och vad den gör med oss. 

   För jag reste mig ju inte heller upp och gick, jag sa inte heller ifrån.

För mig ska kyrkan vara en modellering av himmelriket på jorden. 

   Där vi självklart kommer att misslyckas många gånger i våra försök att nå dit, för vi är bara människor.

   Men där vi i alla fall försöker. 

   Hela tiden! 

   Där vi hela tiden gör allting med evangeliets anda i bakhuvudet. 

Där det självklara är att ställa sig frågorna:

   Är det kärleksfullt?

   Säger jag "Du är älskad!" till min nästa i det jag säger och gör? 

Min sista vecka på fängelset fick jag vara med på en gudstjänst med en av avdelningarna.

   Vår pingstpastor höll en betraktelse utifrån julevangeliet och pratade om Jesus som brobyggaren. 

   Hur redan det lilla Jesusbarnet skapade möten mellan människor som kanske aldrig hade träffats annars.

   

Till det lilla barnet kom herdarna som tillbringade sin tid med att ta hand om sina får ute i markerna.  

   Men dit kom också stjärntydarna med sina dyrbara gåvor.

   De som levde i ett helt annat sammanhang.

   Hos Jesusbarnet fick de mötas. 

   Evangelium.

När jag arbetade som fängelsepräst på Färingsöanstalten hade vi en invigning av de renoverade multireligiösa bönerummen. 

   Till invigningen kom anstaltschefen och biskopen, företrädare för olika religiösa samfund och intagna. 

   På stolarna i rader framför altaret satt de blandade: kriminalvårdare, religiösa tjänare och intagna. 

   Min poäng var att i det rummet var vi alla människor. 

   Vi var inte våra roller. 

Jag läser i DN:

   "I undersökningar där människor tillfrågas om vad de uppskattar mest med kyrkan, nämner de, enligt Liljefors, varken högmässor, dop eller konserter.

   – De svarar diakonin, vad kyrkan gör för fattiga, hemlösa, de som inget har. För de ensamma – ensamhet är en folksjukdom." 

   Den som talar i artikeln är Olle Liljefors, präst i Svenska kyrkan. 

Självklart görs otroligt mycket gott i kyrkans regi. 

   Det finns många kyrkoarbetare, förtroendevalda och församlingsmedlemmar som verkligen både lever och sprider evangelium!  

   Men varför gör vi inte mer?

Under samma tid har jag påmints om en bok jag hittade för många år sen.

   Fängelsedagbok av en revolutionär präst av Philip Berrigan. 

   En katolsk präst som för sitt motstånd mot kriget i Vietnam fick sitta i fängelse i många år.   

Philip Berrigan skrev:

   "Men kyrkan är inget samfund.

   Det är en rörelse som fått i uppdrag att predika evangelium, att förkunna Faderns frälsning genom Jesus Kristus.  

   Den blir till ett samfund, inte a priori utan endast i den mån den upprepar Kristi frälsningsgärning, en uppmaning till sanning, rättvisa och frihet - en uppmaning till kärlek."

Han skrev också:

   "Revolution kan under vissa förhållanden vara icke-kristen, men en människa kan inte vara kristen utan att vara revolutionär.”

   Och jag vill inte vara en del av en kyrka som främst är en kulturbärare (om nu inte kulturen är radikal kärlek).

   Jag vill vara en del av en kyrka som leder revolutionen! 

 

Som verkligen gör rätt för sitt namn som kristen kyrka.

   Skapad för att människan Jesus, revolutionären, inspirerade till ett radikalt sätt att se på medmänniskan och våra påhittade hierarkier. 

   Skapad för att Kristus, den uppståndne, visar på den ständigt pågående rörelsen i död och uppståndelse.  

   

En kyrka som hela tiden riktar blicken tillbaka till människan, till skapelsen, till evangeliet, till nåden och kärlekens kraft! 

   Och en kyrka som ser till tillsammansskapandet! 

   Hur vi som kristna människor inte är konsumenter av kyrkans verksamheter utan kyrkan själv! 

   Hur Gud lever i oss och verkar genom oss och att vår uppgift är att låta fler människor få vara med och låta Anden röra sig. 

Och jag tror inte bara att människor vill att "kyrkan" ska göra gott för människor. 

   Det händer också något med den som får stå till tjänst. 

   Med den som får vara Guds händer! 

   Och jag önskar att kyrkan skulle vara mer av möjliggörare i att låta oss alla vara mer av Guds händer i varandras liv. 

   

Så jag vet vad jag vill göra och jag ska se vad jag kan hitta för vägar framåt för det. 

   Kanske blir det i kyrkan, kanske blir det inte det. 

   Tydligt är att vårt samhälle behöver aktörer som står upp för människovärdet.

   Som vill vara en aktiv part i att integrera människor.

   Vare sig de invandrat eller lämnat ett fängelse eller är en ensam äldre eller en rotlös tonåring eller lever i annat slags utanförskap. 

   En aktiv part i att visa på ett hållbart liv för kroppen, själen och klimatet. 

   Jag önskar att det skulle vara kyrkan!