fredag 30 december 2022

Helig vrede - Ett evangelium

Det börjar närma sig årets sista dag och jag gör som jag gjort de senaste åren, årsbokslut. 
   Både att se över det som varit och att visionera framåt. 

Och när jag tittade bakåt över de senaste 12 månaderna blev det väldigt tydligt att de handlat om boken! 
   Helig vrede - Ett evangelium
   En bok jag skrivit på ett tag och under våren kände mig redo att skicka ut till förlag. 

Två nappade och jag valde det som jag kände skulle kunna hjälpa mig att skapa den bästa möjliga boken! 
   Det förlag där förläggaren ville ha ett zoom-möte för att prata om boken innan jag skrev på kontraktet. 
   Den förläggare som hade frågor och funderingar, och som jag kände slutligen verkligen förstod vad jag ville med boken och hade de bitar jag behövde för att den skulle bli så bra som möjligt. 

Jag valde Lassbo förlag där Josefin Lassbo är förlagschef och är den som också hjälpt mig med redigeringen av boken. 
   Eftersom det är ett så kallat hybridförlag, har jag haft möjlighet att vara väldigt aktiv i processen, något som passat mig väldigt bra! 
   För jag har svårt att hålla mig innanför gränser och att skriva en bok har för mig aldrig inneburit bara att skriva ord. 

För mig är boken en helhet med ett innehåll som också behöver visa sig i formen av boken. 
   Tillsammans med formgivaren Gabriella Brantdahl har jag kunnat ta ut svängarna. 
   Hon har förstått mina idéer och också kunnat ta dem vidare. 
   Med henne har det inte stannat vid en text utan vi har skapat det vi kallat "ordkonst" i boken!


Och nu håller boken på att tryckas och jag förbereder mitt boksläpp! 
   Ett boksläpp som inte bara blir ett boksläpp utan också en konstutställning! 
   För jag har målat under åren jag jobbat med boken och på samma sätt som skrivandet har utvecklat mig så har också målandet gjort det. 

Jag började det förra året, år 2021, med en sjukskrivning för utmattning! 
   Och samtidigt som jag bekantade mig med den livgivande heliga vreden insåg jag också att det fanns så många andra känslor jag inte tillät mig att känna. 
   Och en hel kropp jag inte riktigt var i kontakt med eller lyssnade på. 

Så medan jag upptäckte, insåg jag också att jag behövde blottlägga. 
   Låta finnas. 
   Visa! 

Så jag skrev och målade det jag kände, för att låta det finnas där på flera plan. 
   För att själv förstå att det fick finnas där, att det får finnas där. 
   Att det ens finns! 
   Och sen målade jag vidare.

Och så hittade jag ett galleri. 
   Panncentralen i Gustavsberg! 
   När min mormor hade fött min mamma och blivit utesluten ur pingstförsamlingen hon var pianist i för att hon inte ville gifta sig med pappan, flyttade hon som 18-åring till Gustavsberg och började jobba som kontorist på porslinsfabriken. 


Panncentralens hemsida läser jag:
   "Panncentralen har en historia av att försörja fabriken och samhället med värme, varmvatten, ånga och gas från en generator. 
   Byggnaden är Q-märkt och de karakteristiska skorstenarna tornar fortfarande mot skyn. 
   När Panncentralen avvecklades fick Göran Olsén ett löfte om att fortsätta utnyttja den häftiga lokalen som en del av hans övriga verksamhet på Chamottevägen. 
   Ett löfte som än står sig och som Göran utnyttjat till fullo. 
   Görans filosofi är att Panncentralen ska fortsätta generera värme, men nu som en mötesplats för människor." 


Ja, det kunde väl inte bli bättre eller mer passande kände jag!
   Att få på något sätt binda ihop allt, då mormor varit väldigt viktig för mig och också dyker upp i min bok. 
   Och att få vara i en miljö där det går att vara gränsöverskridande. 


"Gör vad du vill här" säger Göran. 
   Och jag ska försöka ta in skogen, tänker jag. 
   Med tallstubbar och vackra grenar med lavar och mossa och blommor. 

Och jag tänkte nejlikor i olika färger och så kollade jag vad nejlikor står för och läste:
   "Nejlikorna var populära i 1600-talets blomsterstilleben och kom att symbolisera Kristi lidande, död, återuppståndelse och frälsning."
   Hehe ...

 
Och jag hoppas kunna skapa en miljö som uppmuntrar till samtal. 
   För jag hoppas att min bok väcker frågor, ställer frågor som DU kan få fundera över. 
   Öppnar upp för att hitta den sanning och de svar som finns inne i DIG. 
   Jag vill inte komma med svar, jag vill öppna upp för funderingar, öppna upp för allas egna svar. 
   
För att det finns en massa klokskap i DIG! 
   Hela dig! 
   Inte bara i ditt intellekt utan i din kropp och i din själ! 
   Och vi har tappat bort den helheten! 
   Och vi behöver finna den igen! 


Ja, så nu förbereder jag mitt boksläpp och målar klart mina målningar. 
   Och hoppas att DU kommer! 
   Att du också är nyfiken på vad vi skulle kunna åstadkomma om vi började ifrågasätta de former vi stoppats in i, i kyrkan, i samhället och världen i stort. 

För jag tror att det inne i dig, liksom i mig, finns så mycket mer! 
   Att du också har superkrafter som vill få komma till användning.
   Att du också vill en massa som världen har nytta av.
   Och att du också har mer självkärlek i dig än vad du kanske förmår att känna och visa dig själv.

Men äsch, vad vet jag! 
   Låt oss upptäcka tillsammans! 
   Helgen 21-22 januari 2023 möts vi i Panncentralen i Gustavsberg mellan 11 och 16 båda dagarna. 
   Trots att det är en Panncentral, kan det vara lite småkyligt i galleriet, så ta på dig lite extra varma kläder!


Jag är prästvigd i Svenska kyrkan, men har under mina år inom den haft ett skav jag inte längre kan ignorera. 
   Jag undrar vad som hänt med den kyrka som en gång växte fram, inspirerad av den radikala Jesus och jag tycker det är dags att vi återuppväcker den glöd han hade och den kraft som finns i de budskap han talade om och visade på.    
   
Jag vill att vi skalar av de lager av anpassningar som gjorts över de drygt 2000 år då kristendomen ofta lierat sig med makten i samhället. 
   Det är hög tid att vi åter igen skapar plats för det gudomligt feminina, som förmodligen haft en mycket mer framträdande roll, även i Jesus omgivning. 

Men det är inte bara i kyrkan det skaver. 
   Jag ser mig om i vårt samhälle och i vår värld och ser ett enormt behov av mer medmänsklighet, solidaritet och en fördjupad relation till Moder Jord, våra kroppar och själar. 
   Och jag fylls av en helig vrede som vill förändring! 
   En helig vrede som inte längre kan hållas tillbaka. 

En kreativ kraft som vill liv och som vill ropa stopp, nej, sluta! i mötet med förtryck, utanförskap och förminskande strukturer. 
   Det är en vrede vi fått lära oss att varken lyssna till eller agera på, men som världen och mänskligheten desperat behöver. 
   Så med denna bok vill jag säga; det är dags nu, för världen behöver också din heliga vrede!


söndag 18 september 2022

Ut i natten!

Jag vandrade ut i natten! 
   Rakt ut i mörkret.
   Rakt ut i skogen.
   
I telefonens ficklampas sken gick jag mot stranden.    
   Med en sikt på bara ett par meter framför mig.
   Ett vitt ljus på trädstammar och en väl upptrampad stig full av barr.

Jag tänkte att jag kanske kommer bli rädd.
   Det tar en stund att gå och tänk om jag blir rädd när jag ska gå tillbaka genom skogen? 
   Men jag behövde gå vidare. 


När jag gick där tänkte jag på när jag vandrade en luciamorgon på Caminon.
   Jag började tidigt, tidigt och gick själv genom en skog i Spanien i mörkret. 
   Pannlampans batterier dog snabbt och jag fick gå där i mörker.
   
Ibland tände jag telefonens ficklampa som nu, för att se när jag behövde. 
   Men oftast kunde jag urskilja trädgränsen i mörkret. 
   Kunde jag hålla mig på vägen.
   
Då liksom nu hade jag en riktning.
   Jag visste åt vilket håll jag skulle, men inte mycket mer än så.
   I mörkret trevade jag mig fram.


Nu kom jag ner till stilla vågor mot strandkanten.
   Stjärnor över himlen och en halv måne som steg över träden. 
   Och jag satte mig i sanden. 


På öarna långt bort lyste ljus.
   Liksom på himlen ovanför mig. 
   Annars var det mörkt. 

Fuktig luft.
   Fuktig sand.
   Doften av hav. 

Så jag satt där.
   I det vilsamt stilla. 
   Sjunkandes in i alltet. 


Så gick jag tillbaka.
   Genom skogen, långsammare den här gången.
   Stannandes ofta för att fota den gnistrande stjärnhimlen ovanför mig.

Och för att bara uppleva mörkret. 
   Att stilla mig ytterligare.
   För det händer något där, när intrycken blir färre.

När mörkret gör att allt känns lite närmare.
   Ända in mot skinnet och ännu lite djupare.
   Det finns så mycket näring där i mörkret. 

Och det är lätt att tro att det är ljuset som kommer med näringen.
   Men om inte fröet faller ner i den mörka jorden kan det inte heller gro och bli ett stort träd. 
   Om det bara landar på ytan kommer det att torka bort. 
   

Jag känner vägen så väl.
   Här har jag gått varje sommar sen jag först kunde gå. 
   Jag vet var det finns vägskäl och val att göra, var det är mycket rötter eller stenar.

Så mot slutet släckte jag lampan helt. 
   Ville se om jag kunde gå där i totalt mörker.   
   Lita till mina olika sinnen.

Och jag gick.
   Och jag log.
   För träden omfamnade mig så försiktigt och tryggt, och mina fötter landade stabilt på marken. 


Och mörkret var inte farligt. 
   I mörkret fanns bara jag och skogen och i den fanns inget farligt. 
   Och är det något jag lärt mig de här senaste åren, så är det att inte rädas mörkret. 

Eller kanske att inte rädas min rädsla för mörkret.
   Att den egentligen inte handlar om mörkret utan vad jag är rädd ska finnas där. 
   Men ju mer jag befinner mig där, desto mer får nyfikenheten ta plats istället. 

Både på vad som finns i mig där i mörkret.
   Och vad som finns omkring mig som jag kanske inte upptäckt. 
   Och vem jag är när jag bara är precis där, inte strävandes efter ljuset, utan är i det som är.


Efter ett tag kunde jag se ljusen från vägen där framme.
   Och det var dags att gå hemåt. 
   Men jag hade ingen brådska dit, för där och då i skogen kändes också som hemma. 



onsdag 20 april 2022

Påskdagspredikansfunderingar

Men dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. 

De fann att stenen var bortrullad från graven, 

och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. 

De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. 

Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: »Varför söker ni den levande här bland de döda? 

Han är inte här, han har uppstått.

« 
Luk 24:1-6

Så idag, liksom alla år sedan i alla fall drygt 2000 år, får vi säga "Kristus är uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden!". 
   Ja, så var det ju i söndags när jag började skriva det här inlägget, men sen fastnade jag efter ett tag. 

Jag läser i The Great Cosmic Mother - Rediscovering the Religion of the Earth av Monica Sjöö och Barbara Mor.    
   I denna bok på över 400 sidor går de igenom allt från början. 
   Hur livet i grunden är en kvinnlig miljö där det manliga uppstår, ofta periodiskt och skapat av det feminina, för att utföra specifika uppgifter kopplade till reproduktion. 
   De skriver:
   "The point being made here is simply that, when it comes to the two sexes, one of us has been around a lot longer than the other."

De skriver om hur stenålderns Modergudinna får en dotter, en ny gudinna för jordbruket, som styrs av månen. 

   Hon är en trippelgudinna som visar på månens olika faser. 

   Nymånen eller den växande månen som står för födelse och växt.

   Fullmånen som står för kärlek och strid.

   Och den gamla eller avtagande månen som står för död och magi. 

   De tre faserna som också återfinns i en kvinnas liv, naturliga och magiska, biologiska och spirituella. 


Sen har vi Persephone, Demeters dotter i grekisk mytologi, som dör en gång om året och går ner i underjorden.

   Där stannar hon som dödsgudinnan i sex månader varje år. 

   För att återuppstå till våren och återuppväcka den sexuella längtan hos både människor och djur.

   All natur är återfödd för att fira. 


Sjöö och Mor skriver:


What all these myths are about is the core of all religion: birth-death-rebirth.

The moon is the Goddess who dies and rises again.

The fruit that produces itself out of itself, with the power of life over death. 

The moon dies, and then conquers darkness to rise again as the new moon, 

small at first but with energy within to recreate herself.

The serpent sheds its skin and is reborn.

The grain harvest - the daughter, the son as vegetation deity - dies, and is reborn in the spring. 

These are all the original, ancient, and matriarchal ideas of cyclic birth-death-and-ressurection - ideas 

many millennia older than the doctrines of Christianity, which simply coopted them, 

because of their universal resonance and power, and attributed them to a male God. 

But, the first and ultimate world-saver is the female.

The original resurrecting god is the moon."


Den manlige Gud Fadern och mannen Jesus. 

   Och det slår mig att kanske var det nödvändigt att Jesus var man, just för att det patriarkala styret också behövde få till sig myten. 

   Förståelsen för livets cykler. 


Men jag tror de missade poängen. 

   Jag tror vi missat poängen. 

   Som Jesus visste om, försökte lära ut och levde. 


Egentligen var ju Jesus en feminist. 

   Han var inte macho, hade inte behov av att markera sin manlighet genom att trycka ner andra. 

   Han hade kvinnor som följde honom liksom män. 

   Kvinnor som bekostade hans leverne och verk. 

   Kvinnor han behandlade som de kloka självständiga individer de var. 

   

Och så var det uppståndelsen. 

   Ett uppfyllande av det som förutspåtts. 

   På tredje dagen. 

   Det är fullbordat. 


Jag vill tro att det finns något mer här. 

   Att det inte bara handlar om budskapet om hoppet. 

   Hoppet om att det vänder, att efter mörker kommer ljus.
   Efter döden kommer uppståndelsen.
   Efter det svåra blir det lättare. 

För det är ju fint och bra.
   Men det vet vi ju redan.
   Borde det inte vara något mer där? 
   Jesus dog ju ändå för det. 
   För att vi i stunder när livet är jobbigt ska känna att det nog vänder en dag? 

Gud blev människa mitt ibland oss för att leva våra liv, dö vår död och visa på att det finns en uppståndelse. 
   Och jag tror inte att poängen är att den finns efter vår död. 
   Jag tror verkligen inte det. 

Transformation. 
   Jag tror det handlar om transformation.
   Om att förstå något på djupet. 
   Något om våra liv här och nu. 

Ja, så långt kom jag och sen fastnade jag. 
   För jag har känslan av att det är något jag missar, vi missar. 
   I vår årliga loop. 

Vi jublar över uppståndelsen och sen återgår vi till vår vardag. 
   Och vad har förändrats? 
   Låter vi påskdagens mysterium förändra något för oss? 
   Och varför firar vi annars? 
   Påminner påskdagen dig om något som faktiskt gör skillnad i ditt liv? 

Och om berättelsen om födelse-död-uppståndelse funnits sen tidigare, vad kommer Jesus med som är unikt? 
   Förutom möjligtvis att han är man? 
   Att Gud blivit människa genom honom?
   Inkarnationen?

Så inkarnationen och uppståndelsen, vad säger det? 
   Jag vet inte. 
   I år vet jag inte. 
   Så jag antar det är tur att jag inte behövde predika i år. 

Eller så är det kanske bra att inte ha något svar.
   Att återigen säga, "Jag vet inte!".
   Att stanna kvar i frågorna och inte ha några svar. 
   För att de kanske helt enkelt är större än jag kan ta in just nu. 

Men det är något med Kristus också.
   Att dö som Jesus och uppstå som Kristus. 
   Den jordiska människan och den uppståndne. 
   
Jag har mött dem båda. 
   För mig är de olika personer. 

"Det är fullbordat."
   Ett viktigt skeende.
   Nödvändigt till och med. 
   Det där skiftet. 

Som inte tar bort betydelsen av varken den ena eller den andra. 

Jag tror inte förlåtelsen kom med Jesus, varken genom hans ord, handlingar eller död på korset. 
   Jag tror att Jesus påminde oss om att den alltid funnits där. 
   Han berättade om den nådefulla guden som kanske glömts bort.
   Han visade på ett sätt att vara människa som skulle kunna leda oss bort från krig och orättvisor. 

Och sen tog han steget längre och klev ut ur sin grav. 
   För att.... ?
   Visa på en annan dimension? 
   En andens och själens dimension som inte alls utesluter en kroppslig. 

Nej, för kroppens dimension är nödvändig för den själsliga, det är jag övertygad om.
   Det är i det mänskliga livet vi lever ut vår gudomlighet. 
   Inte bara i det andliga. 
   Kanske inte ens mest i det andliga. 

För där tänker jag att vi är. 
   Det är i vår mänskliga tillvaro vi behöver göra val, vi behöver ha relationer, vi påverkar andra och vår jord. 
   Så vår medvetenhet om andra dimensioner behöver göra något för vår tillvaro här.  
   Något annat kan jag inte förstå just nu i alla fall. 

Så du behöver leva ditt liv och du riskerar att dödas för det, om Jesus är din förebild, men det är okej.
   Genom att dö och uppstå kanske han visade på att det är okej att ta de riskerna. 
   Att leva så genombrutet av din inre sanning att det är en risk. 
   Med en fysisk död eller kanske en social. 

För mig har Jesus död på korset aldrig handlat om att dö för våra synder. 
   Jo, han dör för att vi är syndfulla människor som har i hjälp honom, allihop. 
   Men han behöver inte göra det för att vi ska få förlåtelse eller upprättelse eller liv. 
   
Han gör det för att det är så det går. 
   När vi är som vi är. 
   När vi gör som vi gör. 
   Enkelt egentligen. 

När vi människor är och gör som vi är och gör, så dödar vi Gud. 
   "Inte alla människor!" ropar säkert någon. 
   Nej, kanske inte. 
   Men människan som i mänskligheten.
   På samma sätt som vi har ihjäl vår jord. 
   
För när vi har ihjäl vår jord har vi också ihjäl Gud.
   Och när vi har ihjäl andra människor har vi också ihjäl Gud.
   Och när vi låter andra människor svälta för att vi ska ha det bra har vi också ihjäl Gud. 
   Och när vi slänger bort vissa människor så slänger vi också bort Gud. 
   Och Jesus ler - "you got it!" 

Det finns inget annat än här och nu. 
   Vår uppståndelse är en möjlighet i varje stund. 
   I varje möte.  

Så några dagar sent vill jag fråga dig, vad tar du med dig från påsken som på riktigt kommer att förändra ditt liv? 


lördag 16 april 2022

I döden

På kvällen kom en rik man från Arimataia som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus. 

Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus gav då order om att den skulle utlämnas, 

och Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg 

och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. 

Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt mitt emot graven. Matt 27:57-61


Jesus stiger inte direkt från korset in i uppståndelsen. 

   Först behöver han lite tid i döden. 

   Kanske är det så att man innan man kan sträcka sig mot himlen, måste sjunka ännu lite djupare ner i jorden. 

Idag målar jag.
   Min mamma fyller 70 i veckan som kommer och jag målar henne och hennes morfar när hon var liten. 
   Om du känner henne, skvallra inte snälla! 

Vi pratade en gång om kärlek och hon sa att den person som hon verkligen känt älskade henne totalt villkorslöst, var hennes morfar, Moppen. 

   Så jag ville måla den relationen till henne.

   Jag ville måla den ovillkorliga kärleken. 


Och jag inser när jag målar, när jag tittar på den ofärdiga målningen, att jag målar mina rötter. 

   Det är som att jag målar mig ner i jorden. 

   Ner i mina rötter. 

   I de relationer som skapat mig.


Denna påskafton stannar jag upp precis där jag är.

   Jag stannar upp i min vilja att producera en text, att läsa mig fram till något intressant. 

   Och jag struntar i det. 

   Jag stannar upp med mig istället, med mamma och med Moppen.   


I somras fick jag förmånen att sitta med min mormor under hennes sista vecka i livet. 

   På måndagen satt hon upp i sängen på hospicet. 

   Tanken var att skicka hem henne den veckan, men de var tveksamma. 

   Min moster och jag var där och mötte läkaren och vi bekräftade det hon också tyckte. 

   Att mormor verkade lite mer förvirrad. 


När det bara var vi där med mormor och vi båda nog tittade på henne lite ansträngt leende och tårögt, sa hon till oss: 

   "Ni tittar på mig som om jag ska dö!"

   

På onsdagen flöt hon lite ut och in.

   Kom och gick.

   "Det behöver inte vara så annorlunda", sa hon rakt ut i luften. 

   På fredagen sov hon hela tiden jag var där, eller blundade i alla fall. 

   På lördagen dog hon. 


Jag har aldrig följt en människa så mot döden tidigare. 

   Och jag har tänkt på vad det var jag fick uppleva, för jag fick uppleva något. 

   När jag tittade på henne, när hon liksom släppt taget. 

   Hjärtat slog fortfarande och jag upplevde att hon kunde reagera när man sa något.

   Men hon öppnade inte sina ögon.


Antingen kunde hon inte, eller så ville hon inte.
   Jag tror hon var på väg.
   Hon var i ett mitt i mellan där jag inte vet vad hon upplevde. 
   Men hon verkade inte orolig.

Hon låg med öppen mun och andades ljudligt.
   Helt utan att göra sig till på något sätt.
   Min upplevelse var att hon helt släppt taget om sitt kroppsliga liv.
   Klivit in i en inre värld och släppt taget om den yttre. 

Hon var på väg. 
   För mig var det så tydligt att hon var på väg. 
   Jag upplevde ingen som helst önskan från henne att hålla fast i något. 
   Ingen kamp.
   Det var fridfullt. 

Och jag tror att min sorgeprocess blev enklare för att jag fick se det, uppleva det. 
   Och jag tror min relation till både livet och döden påverkats positivt av det. 
   Av att få följa med en bit på vägen. 
   Vilken gåva.
   Fastän de egentligen är på en helt egen resa. 
   Går någonstans, dit vi inte kan följa med. 

Och sen sitter vi där, som Mariorna mitt emot graven.
   I tomrummet efter dem. 
   I saknaden av dem. 

Men när jag tittar på målningen jag målar. 
   När jag ser glädjen hos dem.
   Jag kan se kärleken mellan dem.
   Fastän målningen är långt ifrån klar. 
   Så tänker jag att den aldrig kan försvinna, kärleken.

Att min mamma nästan 70 år senare bär den med sig.
   Som jag bär alla stunder med min mormor med mig. 
   Som vi kanske bär något slags kollektivt minne av Jesus med oss. 

Och idag behöver vi inte något mer än det. 
   Vi behöver ingen uppståndelse eller himmelsfärd.
   Vi kan bara sitta här en stund med döden och med stillheten. 


fredag 15 april 2022

Etty Hillesum

Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: »Eloi, Eloi, lema sabachtani?« (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Med ett högt rop slutade Jesus att andas. (Mark 15:34, 3)
Och Jesus ropade med hög röst: »Fader, i dina händer lämnar jag min ande.« När han sagt detta slutade han att andas. (Luk 23:46)
När Jesus hade fått det sura vinet sade han: »Det är fullbordat.« Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande. (Joh 19:30)


Hur möter vi döden? 

   

Vi vet inte hur Jesus mötte döden. 

   Trots att vi har berättelser om ögonblicket.

   Kanske var det i ångest "Min Gud varför har du övergivit mig?".

   Kanske var det i acceptans "Fader i dina händer lämnar jag min ande", "Det är fullbordat". 

   Kanske var det både och.

   Säkert var det både och.


Denna Långfredag sitter jag med An Interrupted Life: The Diaries and Letters of Etty Hillesum 1941-43.
   En favoritmystiker, judinna från Nederländerna, jag gärna återkommer till. 
   Denna bok på drygt 400 sidor, har jag bara bläddrat lite i tidigare. 
   Men idag kändes som rätt dag att äntligen fördjupa mig lite mer i den.
   Och vandra tillsammans med Etty mot korset. 
   
Etty berättar om då, men talar också till oss om nu! 
   Idag kan vi säga att jag mest är redaktör i denna blogg, författaren är Etty! 
   Jag kan inte återge alla drygt 400 sidor, men de är verkligen värda att läsa! 
   För här finns erfarenhet och klokskap som vi behöver i vår tid! 
   Vi börjar i hennes dagbok.

19 februari 1942
"What is it in human beings that makes them want to destroy others?" Jan asked bitterly.
I said, "Human beings, you say, but remember that you're one yourself."
And strangely enough he seemed to acquiesce, grumpy, gruff old Jan.
"The rottenness of others is in us, too," I continued to preach to him.
"I see no other solution, 
I really see no other solution than to turn inward and to root out all the rottenness there. 
I no longer believe that we can change anything in the world 
until we have first changed ourselves. 
And that seems to me the only lesson to be learnt from this war. 
That we must look into ourselves and nowhere else."

3 juli 1942
Something has crystallised.
I have looked our destruction, our miserable end, 
which has already begun in so many small ways in our daily life, 
straight in the eye and accepted it into my life, 
and my love of life has not been diminished. 
I am not bitter or rebellious, or in any way discouraged. 
I continue to grow from day to day, 
even with the likelihood of destruction staring me in the face. 
(...) 
By "coming to terms with life" I mean: 
the reality of death has become a definite part of my life; 
my life has, so to speak, been extended by death, 
by my looking death in the eye and accepting it, 
by accepting destruction as part of life and no longer wasting my energies on fear of death 
or the refusal to acknowledge its inevitability. 
It sounds paradoxical: by excluding death from our life we cannot live a full life, 
and by admitting death inte our life we enlarge and enrich it. 

5 juli 1942
Last night we talked about the labour camps.
I said "I don't have any illusions about them, 
I know that i shall be dead within three days because my body is so useless."
Werner was sure he would fare no better.
But Liesl said, "I don't know, I have a feeling that I'll come through."
I can sympathise with the feeling of hers, I used to have it myself. 
A feeling of indestructible resilience. 
And I still have it now, that's the whole point, but no longer in a purely material sense.
It doesn't matter whether my untrained body will be able to carry on, 
that is really of secondary importance; 
the main thing is that even as we die a terrible death 
we are able to feel right up to the very last moment that life has meaning and beauty, 
that we have realised our potential and lived a good life.

10 juli 1942
One moment it is Hitler, the next it is Ivan the Terrible;
one moment it is resignation and the next war, pestilence, earthquake, or famine. 
Ultimately what matters most is to bear the pain, to cope with it, 
and to keep a small corner of one's soul unsullied, come what may.

11 juli 1942
In a few day's time I shall go to the dentist and have lots of holes in my teeth filled.
For that really would be awful: suffering from toothache out there.
I shall try to take hold of a rucksack and pack only what is absolutely essential, 
though everything must be of good quality.
I shall take a Bible along and that slim volume Letters to a Young Poet, 
and surely I'll be able to find some corner for the Book of Hours.
I won't take along any photographs of those I love; 
I'll just take all the faces and familiar gestures I have collected 
and hang them up along the walls of my inner space so that they will always be with me. 

(...) 

Many accuse me of indifference and passivity when I refuse to go into hiding; 
they say that I have given up.
They say everyone who can must try to stay out of their clutches, 
it's our bounden duty to try. But that argument is specious.
For while everyone tries to save himself, 
vast numbers are nevertheless disappearing. 
And the funny thing is I don't feel I'm in their clutches anyway, 
whether I stay or am sent away.
I find all that talk so cliché-ridden and naive and can't go along with it anymore. 
I don't feel in anybody's clutches; I feel safe in God's arms, to put it rhetorically, 
and no matter whether I am sitting at this beloved old desk now, 
or in a bare room in the Jewish district, 
or perhaps in a labour camp under SS guards in a month's time - 
I shall always feel safe in God's arms. 

Den 15e juli 1942 får Etty jobb på "the Cultural Affairs Department of the Jewish Council".

16 juli 1942
"Have You any other plans for me, O God?"
Tomorrow I must betake myself to hell, and if I am to do the work properly, 
I shall have to get in a good night's sleep.
(...)
I hope to be a centre of peace in that madhouse.
I shall get up early in order to embrace myself. 
"O God, what are Your plans for me?"
(...)
A miracle has happened, and that too is something I must accept and learn to bear. 

20 juli 1942
They are merciless, totally without pity. And we must be all the more merciful ourselves.
That's why I prayed early this morning:
"O God, times are too hard for frail people like myself.
I know that a new and kinder day will come.
I would so much like to live on, if only to express all the love i carry within me.
And there is only one way of preparing the new age, by living it even now in our hearts. 
Somewhere in me I feel so light, 
without the least bitterness and so full of strength and love. 
I would so much like to help prepare the new age."

Den 22a juli 1942 blev Etty volontär på "the Jewish Council for Deportation to Westerbork". 

23 juli 1942
Last night, walking that long way home through the rain with the blister on my foot, 
I still made a short detour to seek out a flower stall, 
and went home with a large bunch of roses. 
They are just as real as all the misery I witness each day.
"There is room for many things in my life, so much room, O God."
As I walked down those overcrowded corridors today, 
I suddenly felt the urge to kneel down right there, 
on the stone floor, among all those people. 
The only adequate gesture left to us in these times: "kneeling down before You."
Each day i learn something new about people and realise more and more 
that the only strength comes, not from others, but from within. 

Etty följde frivilligt med den första gruppen judar som sändes till lägret i Westerbork.
   I slutet på augusti fick hon återvända till Amsterdam.

15 september 1942
To think that one small human heart can experience so much, O God, 
so much suffering and so much love, 
I am so greatful to You, God, for having chosen my heart, 
in these times, to experience all the things it has experienced. 

20 september 1942
Max, did you see that deaf and dumb woman in her eighth month, 
with her epileptic husband?
I wonder, Max, how many women in their ninth month 
are being driven from their homes in Russia 
this very moment and still reach for their guns?

Etty återvände till Westerbork i november 1942, men återvände till Amsterdam i december. 
   Den 6e juni 1943 återvände Etty för sista gången till Westerbork.
   Under den här tiden skrev hon brev. 

18 december 1942
The barbed wire is more a question of attitude.
"Us behind barbed wire?" 
an indestructible old gentleman once said with a melancholy wave of his hand. 
"They are the ones who live behind barbed wire" 
- and he pointed to the tall villas that stand like sentries on the other sid of the fence. 
(...)
Finding something to say about Westerbork is also difficult 
because of its ambiguous character. 
On the one hand it is a stable community in the making, a forced one to be sure, 
yet with all the characteristics of a human society.
And on the other hand, it is a camp for a people in transit, 
great waves of human beings constantly washed in from the cities and provinces, 
from rest homes, prisons, and other prison camps, 
from all the nooks and crannies of the Netherlands - 
only to be deported a few days later to meet their unknown destiny. 
(...)
You sometimes think it would be simpler to put yourself on transport 
than have to witness the fear and despair of the thousands upon thousands of men, women, 
children, infants, invalids, the feeble-minded, the sick, and the aged 
who pass through our helping hands in an almost uninterrupted flow. 
(...)
What matter is not whether we preserve our lives at any cost, but how we preserve them. 
(...)
That's why it seemed such a great danger to me when all around one could hear, 
"We don't want to think, we don't want to feel, it's best to shut your eyes to all this misery."
As if suffering - in whatever form and however it may come to us - 
were not also part of human existence.
(...)
I know that those who hate have good reason to do so.
But why should we always have to choose the cheapest and easiest way? 
It has been brought home forcibly to me here 
how every atom of hatred added to the world makes it an even more inhospitable place.
And I also believe, childishly perhaps but stubbornly, 
that the earth will become more habitable again only through the love 
that the Jew Paul described to the citizens of Corinth 
in the thirteenth chapter of his first letter. 

8 juni 1943
Just now I climbed up on a box lying among the bushes here to count the freight cars. 
There were thirty-five, with some second-class cars at the front for the escorts.
The freight cars had been completely sealed, but a plank had been left out here and there, 
and people put their hands through the gaps and waved as if they were drowning. 
The sky is full of birds, the purple lupins stand up so regally and peacefully, 
two little old women have sat down on the box for a chat, 
the sun is shining on my face - and right before our eyes, mass murder. 
The whole thing is simply beyond comprehension. 

26 juni 1943
People here fritter their energy away on the thousand irksome details 
that grind us down every day; they lose themselves in detail and drown.
That's why they get driven off course and find existence pointless. 
The few big things that matter in life are what we have to keep in mind: 
the rest can be quietly abandoned.
And you can find those few big things anywhere, 
you have to keep rediscovering them in yourself so that you can be renewed. 
And in spite of everything you always end up with the same conviction: 
life is good after all, it's not God's fault that things go awry sometimes, 
the cause lies in ourselves. 
And that's what stays with me, even now, 
even when I'm about to be packed off to Poland with my whole family.

3 juli 1943
The misery here is quite terrible: and yet, 
late at night when the day has slunk away into the depths behind me, 
I often walk with a spring in my step along the barbed wire.
And then time and again, it soars straight from my heart - 
I can't help it, that's just the way it is, like som elementary force - 
the feeling that life is glorious and magnificent, 
and that one day we shall be building a whole new world. 

8 augusti 1943
Many feel that their love of mankind languishes at Westerbork 
because it receives no nourishment - 
meaning that people here don't give you much occasion to love them.
"The mass is a hideous monster; individuals are pitiful", someone said.
But I keep discovering that there is no causal connection between people's behaviour 
and the love you feel for them. 
Love for one's fellow man is like an elemental glow that sustains you.
The fellow man himself has hardly anything to do with it. 
Oh Maria, it's a little bit bare of love here, 
and I myself feel so inexpressibly rich; I cannot explain it. 

18 augusti 1943
"My life has become an uninterrupted dialogue with You, O God, one great dialogue.
Sometimes when I stand in some corner of the camp, my feet planted on Your earth,
my eyes raised towards Your heaven, tears sometimes run down my face, 
tears of deep emotion and gratitude.
At night, too, when I lie in my bed and rest in You, O God, 
tears of gratitude run down my face, and that is my prayer."

2 september 1943
How terribly young we were only a year ago on this heath, Maria! 
Now we've grown a little older.
We hardly realise it ourselves: we have become marked by suffering for a whole lifetime. 
And yet life in its unfathomable depths is so wonderfully good, Maria -
I have come back to that time and again.
And if we just care enough, God is in safe hands with us despite everything, Maria. 

15 september 1943
Opening the Bible at random I find this: "The Lord is my high tower."
I am sitting on my rucksack in the middle of a full freight car. 
Father, Mother, and Mischa are a few cars away. 
In the end, the departure came without warning. 
On sudden special orders from The Hague.
We left the camp singing, Father and Mother firmly and calmly, Mischa, too.
We shall be travelling for three days. Thank you for all your kindness and care. 
Friends left behind will still be writing to Amsterdam; 
perhaps you will hear something from them. 
Or from my last letter from camp.
Goodbye for now from the four of us. 
Etty

Det sista kortet, kastades ut från tåget av Etty och hittades av bönder som postade det. 
   Etty Hillesum dog i Auschwitz den 30 november 1943.  

Jesus må ha dött för våra synder skull.
   Men vad betyder det om vi fortsätter att leva och döda och kriga och avhumanisera? 
   Då var det Auschwitz, och vad lärde vi oss? 

Nu står vi här vid korset igen! 
   Varje dag finns det ett kors, eller oräkneliga, som människor vandrar mot.
  

Vägen

Tror du jag väljer den här vägen för att den är enklare?     För att den är roligare?     För att den ger mig mer glädje i livet?  Tror du i...