Ut i natten!

Jag vandrade ut i natten! 

   Rakt ut i mörkret.

   Rakt ut i skogen.

   

I telefonens ficklampas sken gick jag mot stranden.    

   Med en sikt på bara ett par meter framför mig.

   Ett vitt ljus på trädstammar och en väl upptrampad stig full av barr.

Jag tänkte att jag kanske kommer bli rädd.

   Det tar en stund att gå och tänk om jag blir rädd när jag ska gå tillbaka genom skogen? 

   Men jag behövde gå vidare. 

När jag gick där tänkte jag på när jag vandrade en luciamorgon på Caminon.

   Jag började tidigt, tidigt och gick själv genom en skog i Spanien i mörkret. 

   Pannlampans batterier dog snabbt och jag fick gå där i mörker.

   

Ibland tände jag telefonens ficklampa som nu, för att se när jag behövde. 

   Men oftast kunde jag urskilja trädgränsen i mörkret. 

   Kunde jag hålla mig på vägen.

   

Då liksom nu hade jag en riktning.

   Jag visste åt vilket håll jag skulle, men inte mycket mer än så.

   I mörkret trevade jag mig fram.

Nu kom jag ner till stilla vågor mot strandkanten.

   Stjärnor över himlen och en halv måne som steg över träden. 

   Och jag satte mig i sanden. 

På öarna långt bort lyste ljus.

   Liksom på himlen ovanför mig. 

   Annars var det mörkt. 

Fuktig luft.

   Fuktig sand.

   Doften av hav. 

Så jag satt där.

   I det vilsamt stilla. 

   Sjunkandes in i alltet. 

Så gick jag tillbaka.

   Genom skogen, långsammare den här gången.

   Stannandes ofta för att fota den gnistrande stjärnhimlen ovanför mig.

Och för att bara uppleva mörkret. 

   Att stilla mig ytterligare.

   För det händer något där, när intrycken blir färre.

När mörkret gör att allt känns lite närmare.

   Ända in mot skinnet och ännu lite djupare.

   Det finns så mycket näring där i mörkret. 

Och det är lätt att tro att det är ljuset som kommer med näringen.

   Men om inte fröet faller ner i den mörka jorden kan det inte heller gro och bli ett stort träd. 

   Om det bara landar på ytan kommer det att torka bort. 

   

Jag känner vägen så väl.

   Här har jag gått varje sommar sen jag först kunde gå. 

   Jag vet var det finns vägskäl och val att göra, var det är mycket rötter eller stenar.

Så mot slutet släckte jag lampan helt. 

   Ville se om jag kunde gå där i totalt mörker.   

   Lita till mina olika sinnen.

Och jag gick.

   Och jag log.

   För träden omfamnade mig så försiktigt och tryggt, och mina fötter landade stabilt på marken. 

Och mörkret var inte farligt. 

   I mörkret fanns bara jag och skogen och i den fanns inget farligt. 

   Och är det något jag lärt mig de här senaste åren, så är det att inte rädas mörkret. 

Eller kanske att inte rädas min rädsla för mörkret.

   Att den egentligen inte handlar om mörkret utan vad jag är rädd ska finnas där. 

   Men ju mer jag befinner mig där, desto mer får nyfikenheten ta plats istället. 

Både på vad som finns i mig där i mörkret.

   Och vad som finns omkring mig som jag kanske inte upptäckt. 

   Och vem jag är när jag bara är precis där, inte strävandes efter ljuset, utan är i det som är.

Efter ett tag kunde jag se ljusen från vägen där framme.

   Och det var dags att gå hemåt. 

   Men jag hade ingen brådska dit, för där och då i skogen kändes också som hemma.