Himmelriket

Jag har så många möten nu med människor där jag pratar om min bok och så hamnar vi vidare i de funderingar de har kring frågorna som boken väcker. 

   Det gör ju att mina funderingar också drar vidare såklart! 

   Det gör de också när jag läser något, ser något på TV, eller får till mig det på annat sätt. 

Allt liksom stoppas in i den här centrifugen i mitt huvud och i min kropp. 

   Som tittar på tankarna, som känner efter i kroppen.

   Som ibland får en känsla först som sen bildar en tanke.

   Något formuleras på kringelikrokiga vägar. 

   På samma sätt egentligen som jag skrivit min bok, eller båda mina böcker faktiskt. 

I min bok Helig vrede - Ett evangelium, resonerar jag kring vem Gud är, eller vad Gud är. 

   Jag skriver också om Gudinnan. 

   Och jag funderar nu på vad det innebär när jag använder begreppet Gud, för Gudinnan är ju feminint, men för mig är ju inte Gud maskulint, om jag skriver Guden är det ju maskulint. 

   

Men begreppet Gud har ju blivit så färgat av ett par tusen år av patriarkat, så därför har jag ibland behov att skriva Gudinnan. 

   Men det innebär inte att när jag skriver Gud så menar jag en manlig Gud, Gud för mig är varken manlig eller kvinnlig. 

   Eller både och kanske. 

   Eller inte ens ett substantiv. 

Med Gudinnan har Gud mer och mer flyttat in i mig. 

   Mindre och mindre blivit en projektionsyta utanför mig.

   En tomhet har uppstått utanför mig, men på ett ganska behagligt sätt. 

   Där finns ett lugn.

   Jag förstår inte allt som händer, men jag låter det vara. 

Så idag kom det tankar till mig om vad det är patriarkatet tycker är så farligt med det feminina. 

   Och jag tror det handlar om kontroll. 

   Kontroll av naturen omkring oss, naturen i oss. 

   Det kaotiska livet. 

Och jag tänkte på vad Jesus gjorde och sa.

   Hur han bröt mot så mycket som var statiskt.

   Vände upp och ner på strukturer.

   Trotsade själva döden genom att uppstå. 

Och jag tänker på hur han talade om himmelriket, att vi inte kommer dit om vi inte är som barnen. 

   Barnen som är naturen själva. 

   Inte än formade, anpassade, och hur samhället idag är så upptaget med att stoppa in dessa barn i olika formar, lära dem kontroll. 

Och jag tänker att kanske är det så att själva patriarkatet är livrädd för himmelriket. 

   Att det är därför det är totalt omöjligt för oss att nå det så länge vi styrs av patriarkala tankar. 

   Såklart! 

   Männen som lärs att uppskatta det undergivet feminina i kvinnor för att de då går att kontrollera.

   Kvinnor som lär sig att behaga och tas om hand. 

(Jag pratade med banken om ett bolån och det spelar ingen roll att jag har pengar på banken och saknar betalningsanmärkning, jag kan bara få ett lån om mina föräldrar eller min sons pappa står med på lånet eftersom jag inte har en fast tjänst.) 

Kyrkans män som genom tiderna försökt fostra, förtrycka, belägga med synd allt det som är kaosartat livs levande liv. 

   Åh, vad de måste varit rädda för det himmelrike Jesus pratade om. 

   Vilken fruktansvärd inre motsättning som måste lett dem till egen späkning och destruktiva handlingar mot andra.

Hur når man himmelriket om man är livrädd för det? 

   Man lägger det i en framtid efter döden såklart! 

   Som en enorm befrielse från allt kontrollerande det här livet verkar kräva. 

Gör det omöjligt att uppnå här och nu. 

   Motarbetar det till och med. 

   Inte medvetet förstås. 

Motarbetar enheten mellan människor, göder rädslan, skadar jorden.

   Allt i en påstådd längtan efter, ja, efter vad egentligen?

   Vad vill patriarkatet egentligen?

   Hur ser patriarkatets drömsamhälle ut? 

   Jag kan för mitt liv inte se annat än strävan mot mindre och mindre liv.    

Så jag vänder mig till Gudinnan, som bjuder in mig till himmelriket jag når genom min kropp. 

   Genom att leva i denna vackra natur, i min egen vackra natur, skapad i all sin härlighet! 

Foton av Stina Wollters vackra och kraftfulla konst!

Senapsfröet

Igår var jag på Katarinamässan i Katarina kyrka.  

   Jag har inte varit i kyrkan på länge och fick ett infall på morgonen.

   Jag tog med mig några böcker och åkte in. 

   Tänkte det kunde vara ett bra tillfälle att nätverka.

   Träffade gamla vänner och nya.

   Blev presenterad för människor jag aldrig träffat förut, som visade sig brinna för samma saker som jag. 

Det var Kyndelsmässodagen och på mässan lästes en bibeltext:

   Han lät dem höra en annan liknelse: 

   »Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. 

   Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.«

   (Matt 13:31-32)

Idag på morgonen satte jag på en film att ha i bakgrunden när jag 

försökte formulera mig kring föredraget jag ska hålla om några veckor. 

   Det är en film jag tänkte titta på för några dagar sen, men den tog för lång tid att ladda så jag tog en annan då. 

   Men nu gick det. 

   

All Saints heter den. 

   En film om en försäljare som blir pastor och om flyktingar från Burma och hur de tillsammans bygger en gemenskap kring en kyrka som egentligen ska stängas ner genom att odla marken. 

   Och när de sått sina frön i jorden kommer pastorn till sin fru och visar bibeltexten han ska predika kring den dagen. 

   Och ja, det är såklart den om senapsfröet och de skrattar åt sammanträffandet. 

Och ja, jag skrattar åt hur sammanträffandet tar ett till varv med mig.

   Och jag försökte söka upp texten, men det är inte gårdagens evangelietext utan en annan årgång, så att det faktiskt var den jag hörde igår är verkligen ingen självklarhet. 

   Och allt jag kan göra är att tacka och ta emot det som är större än jag kan förstå. 

Och verkligen ta in att hur små fröna än verkar vara när vi stoppar dem i jorden, så kan de växa upp till stora träd. 

   Men det gäller att vi faktiskt tar till vara på dem och stoppar dem i jorden.

   Och först och främst, förstår att de faktiskt är frön.

David Bedrick har lärt mig om frön, att de kan finnas där man minst anar det. 

   

   I smärtan i min kropp, i frustrationer jag känner, i ångest som förlamar. 

   Frön är inte bara goda idéer eller snilleblixtar.

   Det som är värt att plantera är inte bara allt det vi är bra på. 

   

Kanske vilar de allra största träden i de minsta frön som ligger djupast där i mörkret i våra sår. 

   Kanske är det genom att bekanta sig med sin avundsjuka eller missunnsamhet eller vilja att skada någon annan som vi frigör de allra viktigaste fröna. 

   Kanske finns de där i vår djupaste skam. 

Något händer med mig när jag i nyfikenhet söker efter fröet i den svårighet jag möter. 

   När jag med en kärleksfull blick vänder mig till det i mig jag annars helst tänker bort. 

   När jag slutar se mig själv som trasig och istället ser mig som en bördig jord där plantor vill börja gro.

Och när jag ser så på alla dem jag möter. 

   Vilka frön väntar på att få börja gro i dig?