Kyrkans tidning

Efter det utredande samtal jag kallats till med domkapitlet, valde de att gå vidare och skriva ett gärningspåstående utan att jag godkänt anteckningarna från samtalet eller hunnit inkomma med mina kommentarer till det.

   Något jag gärna velat, då deras ytterst kortfattade sammanfattningar ibland framställde mina svar på ett felaktigt sätt.

   Något jag ju också kan visa på då jag har en inspelning från samtalet.

   

Detta gärningspåstående är nu officiellt och Kyrkans tidning hörde av sig och ville fråga frågor om det. 

   Då de inte kommer publicera mina svar i sin helhet, skriver jag dem också här! 

Hur ser du på att du blivit anmäld och nu utreds av domkapitlet?
   

Det är en ordning vi har i Svenska kyrkan där vem som helst kan anmäla vilken präst eller diakon som helst för vad som helst till domkapitlet och då ska det såklart utredas av dem. 

   Däremot tycker jag det är lite skrämmande hur dåligt processen hanterats och det förvånar mig en del, samt hur det inte finns någon som helst omsorg från kyrkans håll om den som blivit anmäld. 

   Det gör mig väldigt sorgsen.   
 
Det handlar bland annat om ett inlägg du skrivit om Marior på Facebook. 

   Jag förstår att du säger att du vill göra plats för det gudomligt feminina, vad menar du med det?

Jag har länge saknat balansen och helheten i en kyrka där Gud självklart varit en Han under väldigt lång tid. 

   Kristendomen har funnits och finns i patriarkala samhällen där det inte är konstigt att de texter vi finner i Bibeln valts ut, tolkats och översatts av män som har en patriarkal blick. 

   Men med modern språkforskning och annan forskning finner vi nya sätt att översätta ord som förmodligen är närmare ursprungsmeningen och vi finner texter med ny information om tiden Jesus levde på till exempel och det tycker jag är jättespännande. 

I 1 Mos 1:26 står det ”Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.” 

   Och så skapades vi människor till män och kvinnor, alla i Guds avbild, av denna Gud som är ett Vi och som inte bara är maskulin. 

   Hur vi benämner det gudomliga avspeglas i hur vi ser på människan och när Gud bara fått vara manlig, förminskar det inte bara Gud och det gudomliga, det gör också något med hur vi ser på män och kvinnor. 

   Och det gör något med hur vi ser på det vi kallar feminina egenskaper, de nedvärderas helt enkelt. 

  

Och om vi ser oss om i världen och i vårt samhälle så ser vi att det spelar roll att vi har manövrerat ut det gudomligt feminina och förminskat det feminina över lag. 

   Vi har stor ohälsa, en osund fixering vid det materiella och status, vi har miljöförstöring, krig, svält och så vidare. 

   Vi har helt enkelt en obalans, och jag är övertygad om att det skulle göra gott för både kvinnor och män, och vår jord, om vi återfick en bättre kontakt med det feminina, med våra kroppar, naturen och moder jord! 

Domkapitlet skriver att du genom ditt handlade och den syn du gett uttryck för avviker från Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse när det gäller synen på nattvarden och prästämbetet. 

   Håller du med om det själv? (Varför/varför inte?)

Jag tänker att det är upp till dem att avgöra. 

   Jag har alltid haft en nyfikenhet och öppenhet och en önskan att söka Gud och det som är gott för människan i det vi gör i kyrkan och problematiserar gärna det jag inte tycker känns bra. 

   Vi har en reformatorisk kyrka som i det både ska ”förnya” och ”återge något dess ursprungliga form” och det är en spännande kombination som förhoppningsvis ger en levande kyrka som både vill titta bakåt och försöka se så klart det bara går på det som varit, men som också vill möta den tid vi lever i nu med alla dess utmaningar. 
 

Vill du själv fortsätta vara präst i Svenska kyrkan?

Jag blev präst för att tjäna Gud och människorna och jag får se var och hur jag bäst upplever att jag kan göra det. 
 
Domkapitlet skriver också att du brustit i omdömet genom ditt förhållningssätt till kyrkliga handlingar. 

   Hur resonerade du kring att medverka i Love is Blind? 

Jag blev tillfrågad av en kyrkoherde i vår kyrka om jag ville vara med i programmet och jag gillar programidén med att mötas utan att se varandra. 

   Att i denna ytliga tid vi lever i, där vi kvickt ska svajpa höger eller vänster, få lära känna varandra utan att påverkas av utseendet. 

   Att få tid att ostört prata och gå på djupet utan att störas av telefonen eller andra människor. 

   Min upplevelse var också att produktionens önskan var att hjälpa sina deltagare att finna en långvarig kärleksrelation och det är väl vad vi som kyrka också önskar! 
 
De skriver att du brustit i din tystnadsplikt, vad är din kommentar till det? 

Att jag inte har det, tystnadsplikten är väldigt viktig för mig! 

   Särskilt när man jobbar som fängelsepräst, vilket jag gjort i flera år, så märker man att det egentligen bara finns en person som de kan tala helt fritt med, som bara finns där för dem och där de vet att inget av det kommer föras vidare. 

   Då öppnar tystnadsplikten upp för samtal att nå helt andra djup. 
 
Vad skulle du önska att utgången blir av ärendet?

Att jag lyckats inspirera någon att tänka lite friare vad gäller det gudomliga och att våga vara nyfiken och utforska. 

   Att lita till den egna känslan och relationen med det gudomliga, att det är hjärtat och tron som är det viktiga. 

   Sen hoppas jag att jag kan bidra till att domkapitlet ser över sina rutiner och arbetar för ett mer medmänskligt hanterande av de människor de handskas med, något som kanske inte så förvånande också hänger ihop med de feminina värdena jag önskar se mer av.  

Draken

Något jag funderat över i många år nu, har aktualiserats med det utredande samtalet jag hade med personer utsedda av domkapitlet här i veckan. 

   För mig har så mycket de senaste åren handlat om att bli mer sann! 

   Att tillåta hela mig att få ta plats. 

   Att våga lita till mitt inre, min inre kompass.

Jag lever mitt liv nära det gudomliga, så är det. 

   Jag försöker också leva nära allt det i mig som är djupt mänskligt! 

   Bli mer tillåtande, förstående och kärleksfull mot mig själv, tillåta mig att vara lite mer okontrollerad. 

   Släppa på den inre pressen och stressen att aldrig göra fel, aldrig vara till besvär, aldrig ta för mycket plats, aldrig ... ja allt det där som andra tycker är besvärligt och jobbigt. 

   För att jag tror att jag på det sättet kan leva mer sant och kärleksfullt! 

   

Nu har jag inte konfronterats med kyrkan på ett tag. 

   Jag slutade min senaste tjänst i den för två år sen och när jag nu återsåg den, insåg jag hur mycket mitt nervsystem ändå lyckats lugna ner sig under de här åren, för att nu åter igen stressas upp. 

   Min hjärna har varit ganska tyst och stilla dagarna efter samtalet, men kroppen har skrikit desto högre. 

I Storkyrkan i Stockholm finns en staty av Sankt Göran och Draken. 

   Jag har jobbat i Storkyrkan en sommar och guidat där, så jag känner den väl.

   Legenden säger att Sankt Göran är den ståtlige riddaren som räddar en prinsessa eller en jungfru, alltså en oskuld, från en hotfull drake. 

   Den blir en symbol för hur godheten vinner över ondskan. 

När jag fördjupat mig i "herstory" istället för "history", har jag läst vidare om hur draken är en symbol för det vilda, otyglade feminina. 

   Och självklart vill då den patriarkala världen att riddaren ska döda den och rädda oskulden från sin vilda sexualitet.

   Rädda den väna prinsessan från hennes egen heliga vrede och önskan att få leva sitt liv som hon väljer. 

   Döda allt det vilda i henne så att hon fogar sig i sin roll. 

   

Så jag vet allt det här.

   Och jag står inför statyn i kyrkan innan jag ska bli utfrågad, på grund av att en man anmält ett inlägg där jag skrivit om det gudomligt feminina.   

   Och jag registrerar drakens närvaro, men är fokuserad på samtalet jag ska ha och tänker inte mer på det. 

Det har som sagt tagit mig några dagar att bearbeta vad som hänt och jag är inte färdig än, processen är ju också långt ifrån färdig. 

   Men vissa frågor vi samtalade kring dyker upp ibland. 

   En är den om att du aldrig kan kliva ur kyrkan (det var inte min formulering) när du är vigd in i den (om du inte blir avkragad eller avkragar dig själv förstås).

   

Det kom som en kommentar till att jag skrivit att jag hela tiden klivit in och ut ur kyrkan, vilket för mig innebär att jag klivit in och ut ur anställningar. 

   Men frågan är vad kommentaren egentligen innebär. 

   "Storebror ser dig", och då menar jag inte Gud! 

   Ja, men om man nu ger sig in det här så vet man ju att det är så, man är alltid präst.

Men borde inte ett tjänande av den Gud som kallar oss till befrielse ge en känsla av frihet? 

   Av att känna att just den jag är har Gud kallat till tjänst! 

   Med allt det som just jag har. 

   

Vad gör det med oss att veta att vi i alla sammanhang i livet behöver väga våra ord och handlingar och fundera på om jag eventuellt kan skada kyrkans anseende genom att säga eller göra det här. 

   Vad gör det med vår frimodighet och nyfikenhet och tillit till det gudomliga? 

   Jag är inte så säker på att det är sunt och jag tror inte att det gynnar kyrkan. 

   

Och det innebär inte att vi inte behöver ta ansvar för vad vi säger och gör.

   Men att känna in vad som känns rätt och gott är en annan sak än att fundera på om jag eventuellt bryter mot något som står i kyrkoordningen eller i någon bekännelseskrift. 

   Samt känna till eventuella fall där det beslutats vara okej att bryta det, som att vi nog inte behöver tro att Maria, Jesus mamma, var oskuld längre till exempel.   

Jag gick från kyrkan med en fortsatt värk i mina ben som lättade mot kvällen, men sen återkom i styrka dagen efter. 

   Och i huvudet fick jag en bild av att benen var fulla av skrikande kvinnor från århundraden tillbaka. 

   Kvinnor som fått nog nu, kvinnor som skrikit i år efter år efter år... 

   

Så jag åkte ut till havet, till den mest läkande och heliga plats jag vet.

   Och jag gick ut på klipporna i skymningen och havet var helt stilla och allt var grått. 

   Och jag lät kvinnorna låna min kropp för att skrika ut sin ilska, frustration, rädsla och smärta, ut över havet. 

   

För deras röster behöver få bli hörda! 

   Och inte bara av havet! 

   Deras skrik behöver skalla över världen, in i våra samhällens och kyrkors alla vrår och blandas med de röster som där fortfarande skriker skrik som inte verkar höras. 

   

Som de mödrar i Gaza som skriker ut sin sorg över förlorade barn.

   Som skriker ut sin rädsla och sin vanmakt. 

   Som skriker efter fred och frihet och rätten till ett människovärdigt liv!

   

För vad är mina upplevelser i jämförelse?

   Jag är otroligt privilegierad som ens kan ställa de här frågorna högt! 

   Som ens lever ett liv där jag kan låta de här frågorna vara viktiga istället för att fokusera på överlevnad.

   Och so what om jag får magkatarr för att det är lite jobbigt! 

   

Vad jag ville med min bok var inte bara förändring i kyrkan utan i vårt samhälle och på vår jord. 

   För jag menar att de här frågorna hänger ihop och att det är viktigt att vi förstår det! 

   Hur vi i religiösa sammanhang fortsätter osynliggöra, förminska och förvanska det feminina får också konsekvenser i våra samhällen. 

Vi kan göra skillnad genom att börja i våra olika situationer och sammanhang på de sätt vi kan.

   Och låta den förändringen sen röra sig utåt som ringar på vattnet.

   Vi kan faktiskt förändra den här världen vi lever i!  

Idag dök bilden av draken som ska dödas där i kyrkan upp i mitt huvud igen.

   Skulpturen står där bredvid altaret i vår domkyrka, bredvid den prästvigdes jag. 

   Då hade jag förstås inte insikt om hur den också kan tolkas, men när jag ser den nu undrar jag om den versionen inte påverkar oss ändå, utan att vi vet om det. 

   

Den här kvinnodraken målade jag i stället nyligen där hemma, i ett behov av att få spruta ut elden jag upplevde frätte sönder min mage i en magkatarr. 

   Allt vi håller inne, stänger till om, känner att vi behöver dölja eller tysta. 

   Eller faktiskt säger utan att någon riktigt hör oss. 

   Borde inte kyrkan vara platsen där allt det ska få komma till tals?

   

Borde det inte vara där vi vill höra perspektiv som påtalar våra olika behov och upplevelser, gällande både våra liv, vad det är att vara människa och hur vi upplever det gudomliga?

   Om jag är skapad till Guds avbild, borde inte kyrkan vara intresserad av att jag blir så mycket JAG jag bara kan bli då? 

   Även om jag är präst?

  

Kvinnodagen

Min pappa tycker om att släktforska och jag har fått ta del av all den information han hittat om mina rötter. 

   Där hittar jag bland andra min farfars mormors farmors mormor Dordi, Häxan i Granbäck, Nilsdotter. 

   Hon föddes i slutet av 1600-talet och när jag söker på henne hittar jag en artikel från Sunne-Bygda, Sunne Hembygdsförenings årsskrift. 

Där står om bondhustrun Dordi Nilsdotter som när hon var 20 år blev anmäld till sockenstämman av sina grannar för trolldom, svordom och trätosamhet. 

   Där beskrivs olika situationer där Dordi hamnat i konflikt med grannar och deras djur sen dött. 

   Nils Nilsson berättar till exempel att han för Dordis "slemma mun" har slagit henne och hur en av hans kor dör strax efteråt.

Dordi uppmanas att frivilligt bekänna och hon beklagar att hon av ungdomligt oförstånd låtit sig förledas av Ris-Annika som "lärt henne att ta inälvorna efter ett självdött kreatur och kasta dem framför dens fähusdörr, som hon har agg till. 

   Samtidigt skall hon säga att 'där skall gå ut lika mycket för honom och det i den lede djävulens namn och genom hans onda konster så sant som solen går upp på Herrens höga himmel´.

   Då skall det första kreatur som kommer ut ofelbart störta och dö.    

   

Att Olofs ko och sugga har dött genom hennes förvållande är Dordi själv övertygad om.

   Men Nils Nilssons ko är hon oskyldig till. 

   Däremot erkänner hon att hon förgjort sex getter och en bock för honom genom trollskott."

   Hon har även på samma sätt skjutit tre getter för Håkan som hämnd för att han och hans hustru varit hårda mot sin legopiga som var Dordis goda vän. 

   Trollskott gör man tydligen genom att ta rester av garn och hår från skinn och trilla det till en kula som sen kastas och befalls fara dit hon vill i djävulens namn. 

Målet uppskjuts till ett extra ting tre månader senare och tills dess förvaras Dordi i fängelse. 

   Väl där tillfrågas Dordi av "allvarstyngda gråhårsmän" om hon haft samtal med djävulen själv om sina onda konster eller om hon farit till de möten han brukar ha med "sådana elaka människor". 

   Dordi nekar till det.

Rätten fäller sitt utslag och då Dordi påkallat djävulens namn och hjälp har hon avvikit från Gud och gått i gemenskap med Satan.

   Hon har gjort sig förtjänt av ett hårt straff, men eftersom ingen människa skadats behöver det inte utdömas dödsstraff, men för säkerhets skull hänskjuts målet till hovrätten.

   Troligen fick hon en viss tid i fängelse på vatten och bröd eller böter, men för en medellös omvandlades det till kroppsstraff, för en kvinna risslitande, att bli piskad på bara skinnet. 

Det finns en annan Dordi som levde på 1600-talet, som det gick värre för, om henne läser jag i Resele-historia.

   När hennes son är 16 år, dör hennes man och hon får själv driva gården. 

   Det är svåra år och när en tiggerska passerar gården börjar de diskutera livets eländigheter. 

   Dordi är orolig för de få djur hon har och tiggerskan ger henne en idé om hur hon kan skydda djuren mot björn och varg. 

   Hon råder Dordi att ta en oblat och blanda i kornas mat, vilket borde ge dem skydd under deras återstående livstid. 

Sonen gifter sig och skaffar barn och när Erik 7 år ligger sjuk i mässlingen berättar farmor Dordi historier från förr och avslöjar då hur hon en gång skyddat sina kor. 

   "Prästen i Sollefteå, herr Olof Noraeus, är känd för sin nit i att leta upp häxor" och när han råkar få höra berättelsen ställs den då 70-åriga Dordi inför tingets 12 nämndemän för att bekänna sin skuld som begåtts 30 år tidigare. 

   "Tinget ser mycket allvarligt på händelsen och bedömer att det är ett brott som bara kan sonas med döden", men remitterar också ärendet till Kungliga Hovrätten i Stockholm.

   Skarprättaren Johan Olofsson kvitterar den 7 april 1677 ut 33 daler och 24 ören i kopparmynt för att han "hafwer justificerat eller afrättat een trållkona efter Kongl. Håfrättens Resolution, Hustru Dordi wid nampn i Forsmo och Eedh Sochen". 

Dessa berättelser och andra, har aktualiserats för mig på senaste tiden, sen jag fick min anmälan till domkapitlet för att ha skrivit om det gudomligt feminina. 

   Inte för att det på något sätt är i närheten av vad dessa kvinnor genomlevde, utan för att min kropp har reagerat på sätt som jag inte riktigt förstått under de här två månaderna.

   Den har gjort ont, domnat, tryckt, värkt, helt enkelt pratat med mig väldigt mycket. 

Dagen innan mitt utredande samtal med de av domkapitlet utsedda personerna, fick jag reda på att mitt fackliga ombud inte tilläts delta i mötet via länk då det skulle påverka samtalsdynamiken negativt om inte alla var fysiskt närvarande. 

   Och något hände i kroppen, jag vet inte om det var droppen. 

   Benen domnade, jag blev illamående, käkarna spände, huvudvärk, ont i bröstet, stressreaktion.

  

Det höll i sig några timmar och mot kvällen övergick det i en väldig värk i benen, höfterna och ovanför skinkorna. 

   Jag sov dåligt på natten då det värkte så, som om jag fått influensan eller hade hög feber, men jag hade ingen feber och kände mig inte sjuk på andra sätt.

   Men det var väldigt tydligt att något pågick i kroppen, kopplat till det här.

   Den ihållande värken höll i sig ett dygn, men den ger sig fortfarande till känna på olika ställen ibland.

En vän berättade om epigenetiken som visar på hur arv och miljö fogas samman i oss och hur trauman i tidigare generationer kan fastna på de gener som sen förs vidare.  

   Jag har tänkt att de reaktioner jag känt inte bara handlar om mig utan att vi har något slags kollektivt minne som triggas av dessa situationer och när hon berättade det så kändes det självklart. 

   Och jag tänkte på Dordi och alla andra kvinnor anklagade för häxerier av kyrka och stat, fängslade, misshandlade och dödade. 

   Att det inte är konstigt om något i min kropp skriker högt att nu är det fara, nu står du ensam inför rätten, även om det bara var två personer jag skulle möta i ett utredande samtal.

Men det handlar inte bara om historiska händelser.

   Även idag är det traumatiskt att ställas till svars och bli ifrågasatt i en organisation där jag redan under studierna hörde varningarna om att passa sig för att bli anmäld till domkapitlet.  

   Det är obehagligt, utelämnande, stressande.

   Och jag kan fundera över det ansvar som avkrävs kyrkans vigda att alltid villigt stå till svars för inte bara det som görs i kyrkans tjänst utan också utanför. 

   Och vilket ansvar kyrkan har för sina vigda, vilken omsorg kyrkan har om sina vigda.

Vi kan inte blunda för den historia vi har i vår kyrka och i vårt land! 

   Vi kan inte blunda för alla de kvinnor som jagats av nitiska präster, dömts och avrättats! 

   För de var inte häxor, de var kvinnor, de var barnmorskor och läkekunniga och trätgiriga! 

   De sa ifrån, tog plats och sa sin mening. 

   De var arga, besvärliga och utmanande. 

   Eller bara helt vanliga. 

Jag ville något med att skriva min bok Helig vrede - Ett evangelium.

   Jag ville berätta om livskraften som finns gömd i oss, som blivit och fortfarande blir så nedtryckt! 

   Om all kunskap som finns i våra kroppar, om hur vi har rätt att stå upp för oss själva och det vi tycker är viktigt. 

   Hur vi får vara besvärliga och kräva att bli behandlade med respekt.  

   

Hur det är dags att vi börjar ta på allvar och läka de sår som förts vidare genom generationer.

   Genom att låta dem bli synliga, berätta om dem, visa på hur de fortfarande gör sig hörda i oss och i våra samhällen. 

   Och låta det leda till förändring här och nu.

   För det behövs! 

Och om jag saknar omsorgen i kyrkan så får jag den alltid från Moder Jord! 

   Ovillkorlig, omslutande, omedelbar! 

   Och jag fick den från min pappa som självklart ställde upp och följde med mig på samtalet! 

   Ovillkorligt, omslutande och omedelbart! 

Skuld

Jag funderar en del över skuld. 

   Eller, jag funderar inte så mycket, jag inser att min kropp jobbar med begreppet. 

   Med vad det gör med hela mitt system. 

   Hur skuld krokar i annan skuld och rädsla och ångest och oro och förlamar. 

   Och hur mycket jag än använder mitt huvud för att reda ut de olika frågorna, så kommer ångesten i vågor i kroppen. 

   

Och det handlar nog om skam också. 

   Ett raster av skam läggs över allt, inte så mycket på grund av vad jag anklagats för, för ärligt talat så känner jag inte skuld över det, utan mer på grund av hur jag behandlas. 

   Hur jag bara finns till i deras ögon som någon som eventuellt gjort fel och som ska rannsakas. 

   Ingen annan jag finns där. 

   Ingen annan omsorg finns där. 

Vad är det att vara kyrka har jag funderat över och även skrivit om. 

   Om skillnaderna jag upplever i relation till institutionen kyrkan och till den kyrka som är byggd av levande stenar, av alla oss som tillhör den. 

   Den kyrkan som jag växt upp i, där jag sedan jag var tre vetat att jag skulle bli präst.

   Den kyrka där jag nu ska stå till svars för två anmälningar till domkapitlet. 

Vad hände med ett enkelt samtal undrar jag? 

   Vad hände med att behandla varandra med respekt? 

   Vad hände med kärleksbudskapet som grund i vår kyrka? 

   

Uppenbarligen finns det skyldigheter och en konstant risk att någon, vem som helst, kan anmäla en för vad som helst. 

   Men vad är kyrkans skyldighet i relation till sina vigda undrar jag?

   Var finns ömsesidigheten i den här relationen? 

Vet ni hur en anmälan till domkapitlet överlämnas? 

   I ett mail där det står: 

   "Du bereds tillfälle att yttra dig över bifogad anmälan. Yttrandet ska ha kommit in till domkapitlet senast den ..."

   Inte ens ett "Hej Ellen". 

   På mitt svar "Hej *namn*! Här kommer mitt yttrande ... ", får jag svaret "Ditt yttrande har kommit in till domkapitlet. Med vänliga hälsningar ..."

   Så opersonligt det bara kan bli! 

   

När jag skickat mitt svar och fått bekräftelse på att det kommit fram tog det en månad tills jag själv hörde av mig för att fråga vad som händer i ärendet. 

   En månad av att undra och fundera och känna, helt ensam.

   Jag fick till svar att jag kommer kallas på samtal med domprost och stiftsprost, och att det nu även kommit in en andra anmälan låg som en sista punkt, efter ett antal följdfrågor från domkapitlet. 

I nästa vecka ska jag ha det här samtalet och jag pendlar mellan att känna mig ganska nyfiken på hur det ska bli, sugen på att försöka inspirera och hoppas på att det finns en nyfikenhet att finna nya vägar framåt för kyrkan. 

   Och att inte orka. 

   Att inte vilja utsätta mig för det här. 

Ja, men blir man präst så vet man ju att det här är vad man kan vänta sig.

   Jo... 

 

 I min bok Helig vrede - Ett evangelium, skriver jag om orden från vår prästvigning och hur jag kan uppleva det som en sån konflikt att leva efter de löften vi avlade. 

   Att leva som Kristi tjänare, öppen för människors behov och vänd till Gud och hela skapelsen. 

   Vi ska möta våra medmänniskor med varsamhet och aktning och verka för att Guds vilja ska bli förverkligad i världen. 

   Och samtidigt, verkar så mycket som jag tror på och vill göra, stå i konflikt med vad som är kyrkans tro och dess bekännelse och ordning.

   Hur förverkligar jag bäst då min kallelse med Kristus som förebild? 

   Ja, jag gör mitt absolut bästa, men är inte så säker på att kyrkan gillar det! 

I prästvigningens gudstjänst bad ni för mig, ni i församlingen som var samlad, ni bad: 

Gud, vi ber dig:

Ge dina präster uthållighet i försoningens tjänst.

Gör dem lyhörda och hängivna. 

Ge dem frimodighet och kraft, 

det tålamod de behöver, och bevara dem i din närhet. 

Ge dem uppmuntran och glädje i arbetet.

Låt dem fördjupas i tron, hoppet och kärleken.

Ja, här har ni mig: uthållig, lyhörd, hängiven, frimodig, kraftfull, tålmodig och i Guds närhet!

  

Artikel i Dagen

Jag fick en förfrågan av tidningen Dagen att svara på några frågor kring den anmälan som gjorts till domkapitlet om det inlägg jag la upp på Facebook, samt det svar jag skrev till dem. 
   Här finns artikeln, men för den som är intresserad lägger jag även mina fullständiga svar på hans frågor här också! 

Reporter: Du har alltså blivit anmäld till domkapitlet och på din blogg skriver du att det här är något som du välkomnar, då det handlar om att testa gränser om vad man som präst i Svenska kyrkan får säga. Så min fråga är; Varför välkomnar du anmälan till domkapitlet? 

Mitt svar: Först och främst så skriver jag inte att jag ”välkomnar” det för att ”testa gränser”, jag skriver att ”en klok vän sa att det också är så man får saker prövade, så vi utforskar var kyrkans gränser går.”

   Jag tycker det här är väldigt viktiga frågor, det var ju också därför jag skrev min bok som kom ut för ett år sedan, Helig vrede – Ett evangelium. Utifrån reaktionerna jag fått på boken märker jag att det finns en stor längtan hos många att lyfta frågorna kring det gudomligt feminina, samt andra ämnen jag lyfter i boken. Men efter ett helt liv i kyrkan, vet jag också att det kan vara lite provocerande ämnen för vissa och därför är det också intressant att se hur domkapitlet ställer sig till det. 

   Nu kom ju inte den här anmälan från någon i Svenska kyrkan, utan från någon som tillhör ett annat samfund, i övrigt har jag hittills bara fått positiva reaktioner på det jag skrivit från både anställda och medlemmar i Svenska kyrkan, samt människor utanför den. 

 

Reporter: Du skriver i ditt svar till domkapitlet att det är viktigt att utforska det gudomligt feminina, varför? I dag är det vanligt att prata om Gud bortom könstillhörighet, borde inte det räcka? 

Mitt svar: Så länge det upplevs som konstigt att prata om Gud som ”hon”, men inte ”han”, känns det självklart för mig att det finns ett behov av att prata om det gudomligt feminina. Vi har en lång historia av att benämna Gud som ”han” och att gå direkt därifrån till att till exempel alltid säga ”hen” är ju ett alternativ, men då går vi direkt från en manlig Gud, till en könsneutral Gud, och får fortfarande inte med alla de egenskaper och relationer vi upplever med det feminina. 

   Människor har i alla tider försökt förstå och beskriva det vi kallar Gud. I Bibeln står det: Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. (1 Mos 1:26) Lika ”oss”, det gudomliga är inte en person, inte ett kön, men i våra försök att förstå och också spegla oss i det gudomliga ger vi det egenskaper vi kan förstå och relatera till. Det påverkar både hur vi ser på Gud och på oss själva som skapade till Guds avbild. Om det bara är de manliga egenskaperna som får vara gudomliga gör det något med oss och hur vi ser på varandra och skapelsen. 

   Jag tror vi förlorat något genom att utesluta det gudomligt feminina och jag tror det fått konsekvenser i våra liv, i våra samhällen och i vår värld. Jag är säker på att vi alla, både män och kvinnor, skulle må bättre av att vi hittar en balans mellan det gudomligt feminina och det gudomligt maskulina. 

 

Reporter: I det Facebook-inlägg som ledde fram till själva anmälan lyfter du fram Jesus kvinnliga lärjungar, och tanken på att de är Marior, prästinnor som tjänade Ma, Modersgudinnan. Du förklarar sedan till domkapitlet att det finns en öppning för att ”dessa Marior hade en djupare kunskap om det gudomligt feminina”. Är inte det här tankar som snarare hör hemma i en nyandlig tradition snarare än i en kristen? 

Mitt svar: Jag skriver inte att dessa Marior är prästinnor, jag skriver att på den tiden kunde namnet Maria också vara en prästinnetitel. Jag öppnar upp för möjligheten att det fanns kvinnor som vandrade med Jesus som hade denna kunskap och att han mycket väl kan ha varit medveten om det och då tänker jag att det är högst relevant för kristendomen. 

   Under tiden sedan Jesus levde har hans budskap och livsgärning tolkats och omtolkats och många källor har också valts bort. Om vi då finner nya källor och sätt att tolka de texter som finns, som visar på ny kunskap inom detta område så tycker jag det är otroligt spännande! 

   Jag är ju intresserad av att vi kommer så nära som möjligt vad Jesus faktiskt sa och gjorde och om det då finns starka indikationer på att han inte var främmande för det gudomligt feminina, och det i sin tur kan bidra med mer gott i våra liv, då hoppas jag verkligen att kristendomen är intresserad av att omfamna det. 

   Sen kan jag också tycka det är lite talande att så fort det pratas om det gudomligt feminina så skulle det vara nyandlighet, det i sig talar väl också om vikten av att utforska det mer. Och ser vi till den forskning som finns kring hur det gudomligt feminina tillbetts betydligt längre tillbaka än de senaste få tusentals åren, är det nog snarare en gammalandlighet. 

Anmälan

Den 10/1-2010 prästvigdes jag i Svenska kyrkan.

   Den 10/1-2023 levererades alla lådor med min bok Helig vrede - Ett evangelium, hem till mig.    

   Den 10/1-2024 fick jag ett mejl om att jag anmälts till domkapitlet för ett Facebook-inlägg jag gjort, där jag skrivit om en del av det som finns med i boken, kopplat till det gudomligt feminina. 

   Spännande "sammanträffande"! 

Jag fick möjlighet att svara skriftligt på anmälan och det här är mitt svar (minus lite formalia): 

 

Tack för möjligheten att få förklara hur jag tänker och menar med inlägget. Det är en del i det fördjupande arbete jag gjort de senaste åren som också resulterade i min bok Helig vrede – Ett evangelium som kom ut i januari 2023. 

 

Jag har länge saknat en balans i hur vi i kyrkan uttrycker oss kring det gudomliga, men också i vad som får ta plats i vår kyrka och hur vi förhåller oss till manligt och kvinnligt, kropp, själ, intellekt och ande. Arbetet med boken blev en djupdykning i mina egna erfarenheter, men också i en del av den nya forskning som finns kring ”herstory”, kvinnohistoria.  

   Vi är en luthersk kyrka som föddes ur en önskan att reformera den katolska kyrkan, att både ”återge något dess ursprungliga form” och ”förnya”. För mig är grundhållningen att komma så nära det Jesus talade om och visade på som vi bara kan. Och hur vi gör det i vår samtid, så att evangeliet når fram och är relevant i vår tid, med de existentiella utmaningar vi står inför idag. 

   En präst jag kände upplevde ordet ”relevant” som farligt, för honom innebar det att vi anpassar budskapet. Men jag tänker tvärt om att det är livsviktigt, för det innebär inte att vi anpassar budskapet, men däremot formen vi förmedlar det i och hur vi lever det i vår egen tid. Vi har varit en folkkyrka som omfamnat alla människor inom våra gränser, men vi har inte alltid mött alla människor i de behov som funnits och finns.

 

Kyrkan har formats genom åren och budskapen har anpassats till rådande styre. Att vara en statskyrka ger en större plattform att verka på, men påverkar också innehållet och tillvägagångssätten. Kulturer och traditioner cementeras och kan ibland bli viktigare än vad som faktiskt var den ursprungliga meningen. 

   Jag har velat skala av det och leta mig tillbaka till det jag upplever är källan, men också finna det som känns mer sant för mig, det jag saknat. Det jag upplever påverkar inte bara mig i mitt liv, utan väldigt många människor i vårt samhälle och i vår värld. Vi lever i en tid där många människor har en stor andlig och själslig längtan, men kyrkan klarar inte alltid av att svara an på den. Min önskan är att vi ska bli bättre på det! 

 

Jag skriver i texten om min egen upplevelse av att vara gravid och föda barn och hur konstigt det kändes att vi oftast benämner Skaparen med Han. Jag är inte ensam om den upplevelsen, eller längtan efter mer av det gudomligt feminina, något som också kan ses i kommentarerna till mitt inlägg! Vi pratar ofta om att Gud inte är en Han, men upprördheten som kan uppstå när man endast säger Hon om Gud, tycker jag talar sitt tydliga språk. Så klart spelar våra ord roll. Att Gud fått vara manlig i tusentals år gör något med vår upplevelse av det gudomliga och av oss själva som män och kvinnor. Gudinnan och det gudomligt feminina blir någonting annat! Något som ställs utanför vår kyrkas vokabulär. 

   För mig blev det här extra tydligt när jag jobbade som fängelsepräst med kvinnor på Anstalten Färingsö. När jag hörde deras berättelser om män som slagit dem, sålt deras kroppar. De var kvinnor som ofta hade vuxit upp med frånvarande, missbrukande och/eller våldsamma fäder. Att då komma och prata om Gud Fadern som en kärleksfull föräldragestalt var för avlägset. Jag ville inte heller låta den manliga guden vara den som avgjorde deras eventuella synd och skuld och gav dem förlåtelse. Jag ville att de skulle få spegla sig i en upprättande gudomlighet som visade dem att de också har det gudomliga i sig. Att de inte är underställda det manliga eller behöver få det manligas bekräftelse, förlåtelse eller upprättelse.   

 

Ser vi oss om i vårt samhälle och i vår värld upplever jag också hur denna obalans, där det gudomligt feminina helt manövrerats ut, bidrar till stort lidande på många plan. Hur vårt patriarkala samhälle fostrat en människosyn som skadar både män, kvinnor och vår jord. Vi kan se det i den krigshets som finns i världen, hur vi accepterar så många system trots att de uppenbarligen inte fungerar för oss, och hur vi verkar oförmögna att se lösningar bortom dem.

   Och här ser jag en fantastisk möjlighet för kyrkan att bidra med en annan syn på människan och skapelsen, en upprättande syn som talar till det gudomliga i alla människor, som visar hur vi alla behövs och är en livgivande del i helheten. Och som inte skapar separation, varken från varandra eller inom varje enskild individ. 

   Det finns tyvärr en historia inom kyrkan av att nedvärdera det som har med kroppen att göra, det som har med mörkret att göra, det som har med sexualiteten att gör och så vidare och det har ofta kopplats till kvinnan. Jag tror vi behöver göra upp med detta arv och våga bejaka vår fulla mänsklighet. 

   

För mig är inkarnationen också en så grundläggande del av kristendomen, att det är i mötet mellan det gudomliga och det mänskliga, i mötet mellan kropp och själ, som livet sker. Det är där Gud vill vara, och visa oss alla att det gudomliga bor i våra kroppar, inte bara i något abstrakt himmelrike någon annanstans. Det är genom att leva våra mänskliga liv, i våra kroppar, i djup kontakt med våra själar och vår ande, det gudomliga i oss, som vi tillsammans kan avtäcka det himmelrike som jag tror Jesus pratade om, det som finns inom oss. 

   Det är en teologi som gör oss alla till medskapare av det liv vi lever, som gör oss alla till de levande stenar som bygger både vår kyrka och våra samhällen. Det är en teologi som gör oss till hela människor där vi inte behöver lämna delar av oss själva utanför. 

   För mig är Kristendomen också en levande religion. Det är i alla fall vad jag önskar att den skulle vara. En religion som inte lever och ser de gudomliga skeendena enbart i det förflutna, utan nu, idag, här! Och i takt med att vi förstår mer, lär oss mer, upptäcker mer, så behöver vi tillåta den naturliga rörelsen framåt och använda oss av allt det. 

 

Jag har läst många böcker de senaste åren som lyft fram det gudomligt feminina. Många böcker talar till exempel om Maria Magdalenas betydelse, men de går också tillbaka i tiden mycket längre och skriver om det tillbedjande som fanns långt innan, av det gudomligt feminina, kopplat till Moder jord och förståelsen för naturens cykler. En bok som inspirerade mig mycket var The Great Cosmic Mother, Rediscovering the Religion of the Earth av Monica Sjöö och Barbara Mor. En fantastisk bok som går tillbaka till begynnelsen och Moderna muséet hade också nyligen en stor utställning av Monica Sjöös kraftfulla konst. 

   Den främsta frågan i anmälan upplever jag vara den om Mariorna. Den bok jag hämtat kunskapen om att Maria inte bara var ett förnamn på Jesu tid utan också kunde vara en prästinnetitel, är Magdalene Mysteries, The Left-Hand Path of the Feminine Christ, av Seren och Azra Bertrand. På sidan 171 skriver de tex om hur Maria var ett prästinnenamn, en titel och att Mar/Ma var namnet på den gudomliga Modern i många kulturer i det forntida mellanöstern. Och hur det är mycket möjligt att dessa Marior var prästinnor i en gudinnetradition. Jesus och hans mamma Maria bodde ju också i Egypten efter att han föddes och kan mycket väl ha kommit i kontakt med dessa traditioner. Huruvida Jesus mamma Maria faktiskt var en av dessa prästinnor har jag ingen aning om och det är inte heller något jag hävdar. Jag öppnar bara upp för möjligheten att dessa Marior hade en djupare kunskap om det gudomligt feminina.

   Det andra exemplet från min text som lyfts fram i anmälan är om hur kvinnorna satt i röda tält och genomförde en slags kollektiv reningsrit genom sin menstruation och det kommer också från samma bok, sidorna 34 och 35. För mig är det en otroligt spännande koppling, som i stället för att se menstruationen som något fult och äckligt, visar på hur det finns en helighet i våra månatliga cykler. Författarna skriver också väldigt intressant om ”sin-eaters”, som i en rituell måltid renade människor från synd långt innan Jesus instiftade nattvarden. För mig förminskar dessa kopplingar inte alls nattvarden, utan tvärt om sätter den i ett mycket större sammanhang och visar på en djupare mänsklig insikt om behovet av dessa ritualer. 

 

Min upplevelse är att intresset för det gudomligt feminina bara växer och jag tror att kyrkan skulle tjäna på att själv ha en öppenhet för detta och ligga i framkant och bejaka den längtan och nyfikenhet som finns hos många. Min önskan med boken var att visa på att vi inte behöver slänga ut Jesus och Gud Fadern bara för att vi öppnar upp för Gud Modern. Vi behöver inte välja antingen eller, de behöver inte ställas emot varandra, men för att finna en balans behöver det få finnas ett utrymme också för utforskandet av det gudomligt feminina! 

   Mitt syfte med boken och med mitt inlägg på Facebook var också att öppna upp för att nyfiket undersöka, i stället för att säga ”för så har vi alltid gjort”. Att uppmuntra till att våga ifrågasätta det som inte ”känns” rätt. Att lita till att vi också har kunskap i våra själar och kroppar kring vad som är gudomligt och sant, att lyssna till vår djupare längtan. Vi behöver inte vända oss till bekännelseskrifter, kyrkomöten och kyrkofäder för att läsa vad de en gång i tiden sagt är sant. Vi behöver inte heller en präst som talar om det för oss. Vi behöver kyrkliga gemenskaper där vi tillsammans kan utforska och leva det som är evangelium. 

 

Sedan kristendomens begynnelse har urval och tolkningar gjorts av de källor som funnits, men det har också såklart formats av de som gjort tolkningarna, och tiderna och samhällena de levt i. Det finns otroligt många källor med motstridigt innehåll, också i Bibeln, och ur det kan vi ändå finna det som ger oss något gott i våra liv. Som ger oss en känsla av mening och riktning, som inspirerar till att leva kärleksbudskapet och att förstå de liv vi lever. Min önskan är att det ska få innefatta mer av de kvinnliga erfarenheterna, gåvorna och kunskaperna!

 

Jag är inte förvånad över anmälan och har väl lite väntat mig att det skulle hända. 

   I boken skriver jag om hur det liksom hänger över en som präst, det här hotet om anmälan till domkapitlet, att man ska akta sig för det.

   Men en klok vän sa att det också är så man får saker prövade, så vi utforskar var kyrkans gränser går.

   Och det är väl också så vi kan få till förflyttningar av dessa gränser, tänker jag.

Och jag känner att jag får en möjlighet att pröva kyrkan, se om de är intresserade av att också omfatta det gudomligt feminina och allt som kommer med det, eller inte. 

   Än så länge, mycket mer än jag själv känner mig prövad av dem. 

   Och jag känner mig ganska nyfiken på hur kyrkan kommer svara an på det här. 

När min bok skulle komma ut och jag började marknadsföra den lite, dök en kommentar upp från en kvinna i ett inlägg, där hon undrade om jag inte är lite sent ute, vi har ju redan en majoritet av kvinnor som präster i kyrkan. 

   Jag tänker att anmälningar som dessa bekräftar det jag också menade då, att det inte är vad det handlar om, det handlar om utrymmet för det feminina, det kvinnliga och allt som kommer med det. 

   Och där har vi knappt börjat! 

   

Den 10/1-2024 var himlen on fire! 

Julevangeliet i Gaza

Vid den tiden utfärdade premiärminister Benjamin Netanyahu en förordning om att hela världen skulle fördöma Hamas terrordåd och stötta staten Israel i att förgöra Hamas, hur många oskyldiga civila: män, kvinnor och barn, som än skulle behöva dödas. 

   Det var inte den första attacken mot Palestinier, och den hölls när Joe Biden var president i USA. 

   Palestinier fördrevs från sina hem, uppmanade att söka skydd. 

   Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Dauds hus, begav sig från Gaza stad på Gazaremsan ner till Khan Younis, i södra Gaza, för att söka skydd tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
   

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin dotter, den förstfödda. 

   Hon lindade henne och lade henne bland krossade stenar under en presenning i plast, eftersom det inte fanns plats för dem i något av UNRWAs (united nations relief and works agency for palestine refugees in the near east) tält. 
   

Runt om i världen låg människor i sina sängar och surfade på sociala medier om natten. 

   Då stod Guds ängel framför dem och Guds härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. 

   Men ängeln sade till dem: 

   ”Var inte rädda. 

   Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. 

   Idag har en frälsare fötts åt er i Khan Younis, hon är Guds utvalda, liksom alla andra barn. 

   Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i ett flyktingläger i Gaza.” 

Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som talade om Gud:
   ”Ära åt Gud som är kärlek, som lever i det lilla barnet på flykt och som bryter upp era hjärtan så att Gud kan leva genom er i världen och vi äntligen kan få fred åt alla.”
   

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade människorna till varandra: 

   ”Låt oss söka på Gaza och se vad som har hänt och som Gud har låtit oss veta.” 

   De skyndade sig att googla och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg under presenningen. 

   När de hade sett det berättade de för alla som ville höra vad som sagts till dem om detta barn. 

   Alla som hörde det häpnade över vad människorna sade. 

Maria, som inte hade tillgång till varken internet, mat eller rent vatten, visste inte vad som sades om dem, allt hon kände var förtvivlan och rädsla för vad som skulle hända hennes barn. 
   

Och människorna visste att det här måste få ett slut! 

   Och de tackade Gud för vad de fått se och höra och lovade att aldrig mer blunda för det som sker i världen eller vilken roll vi alla spelar i det och se: de började agera för fred i världen, för frihet för människor som lever i förtryck, för ett slut på folkmord, inte bara i Gaza utan på alla de platser i världen där det pågår. 

   För medmänsklighet och samarbete också i sina egna samhällen, för rättvisa och upprättelse, för ett slut på svält, fattigdom och utanförskap. 

   För en bättre värld för alla! 
 
För om vi lyssnar till julevangeliet varje år, utan att låta det förvandla oss på djupet så vi förstår att det inte är en enskild berättelse om ETT litet värnlöst barn som Gud föddes in i, utan en om hur alla barn föds till oss alla. 

   Muslimska barn, judiska barn, kristna barn och så vidare, runt om i hela världen, och att vi alla har ett ansvar att skydda dem.

   Då spelar det ingen roll att Jesus föddes för att visa oss på ett annat sätt att leva med varandra. 

   Jesus försökte lära oss att inte göra skillnad på människor och att värna de minsta! 

   Om vi väljer att fira jul för att Jesus föddes, är det dags att vi också lyssnar på honom och agerar! 

Bilden är från en kyrka i Betlehem där man inte firar julen i år.