Draken

Något jag funderat över i många år nu, har aktualiserats med det utredande samtalet jag hade med personer utsedda av domkapitlet här i veckan. 

   För mig har så mycket de senaste åren handlat om att bli mer sann! 

   Att tillåta hela mig att få ta plats. 

   Att våga lita till mitt inre, min inre kompass.

Jag lever mitt liv nära det gudomliga, så är det. 

   Jag försöker också leva nära allt det i mig som är djupt mänskligt! 

   Bli mer tillåtande, förstående och kärleksfull mot mig själv, tillåta mig att vara lite mer okontrollerad. 

   Släppa på den inre pressen och stressen att aldrig göra fel, aldrig vara till besvär, aldrig ta för mycket plats, aldrig ... ja allt det där som andra tycker är besvärligt och jobbigt. 

   För att jag tror att jag på det sättet kan leva mer sant och kärleksfullt! 

   

Nu har jag inte konfronterats med kyrkan på ett tag. 

   Jag slutade min senaste tjänst i den för två år sen och när jag nu återsåg den, insåg jag hur mycket mitt nervsystem ändå lyckats lugna ner sig under de här åren, för att nu åter igen stressas upp. 

   Min hjärna har varit ganska tyst och stilla dagarna efter samtalet, men kroppen har skrikit desto högre. 

I Storkyrkan i Stockholm finns en staty av Sankt Göran och Draken. 

   Jag har jobbat i Storkyrkan en sommar och guidat där, så jag känner den väl.

   Legenden säger att Sankt Göran är den ståtlige riddaren som räddar en prinsessa eller en jungfru, alltså en oskuld, från en hotfull drake. 

   Den blir en symbol för hur godheten vinner över ondskan. 

När jag fördjupat mig i "herstory" istället för "history", har jag läst vidare om hur draken är en symbol för det vilda, otyglade feminina. 

   Och självklart vill då den patriarkala världen att riddaren ska döda den och rädda oskulden från sin vilda sexualitet.

   Rädda den väna prinsessan från hennes egen heliga vrede och önskan att få leva sitt liv som hon väljer. 

   Döda allt det vilda i henne så att hon fogar sig i sin roll. 

   

Så jag vet allt det här.

   Och jag står inför statyn i kyrkan innan jag ska bli utfrågad, på grund av att en man anmält ett inlägg där jag skrivit om det gudomligt feminina.   

   Och jag registrerar drakens närvaro, men är fokuserad på samtalet jag ska ha och tänker inte mer på det. 

Det har som sagt tagit mig några dagar att bearbeta vad som hänt och jag är inte färdig än, processen är ju också långt ifrån färdig. 

   Men vissa frågor vi samtalade kring dyker upp ibland. 

   En är den om att du aldrig kan kliva ur kyrkan (det var inte min formulering) när du är vigd in i den (om du inte blir avkragad eller avkragar dig själv förstås).

   

Det kom som en kommentar till att jag skrivit att jag hela tiden klivit in och ut ur kyrkan, vilket för mig innebär att jag klivit in och ut ur anställningar. 

   Men frågan är vad kommentaren egentligen innebär. 

   "Storebror ser dig", och då menar jag inte Gud! 

   Ja, men om man nu ger sig in det här så vet man ju att det är så, man är alltid präst.

Men borde inte ett tjänande av den Gud som kallar oss till befrielse ge en känsla av frihet? 

   Av att känna att just den jag är har Gud kallat till tjänst! 

   Med allt det som just jag har. 

   

Vad gör det med oss att veta att vi i alla sammanhang i livet behöver väga våra ord och handlingar och fundera på om jag eventuellt kan skada kyrkans anseende genom att säga eller göra det här. 

   Vad gör det med vår frimodighet och nyfikenhet och tillit till det gudomliga? 

   Jag är inte så säker på att det är sunt och jag tror inte att det gynnar kyrkan. 

   

Och det innebär inte att vi inte behöver ta ansvar för vad vi säger och gör.

   Men att känna in vad som känns rätt och gott är en annan sak än att fundera på om jag eventuellt bryter mot något som står i kyrkoordningen eller i någon bekännelseskrift. 

   Samt känna till eventuella fall där det beslutats vara okej att bryta det, som att vi nog inte behöver tro att Maria, Jesus mamma, var oskuld längre till exempel.   

Jag gick från kyrkan med en fortsatt värk i mina ben som lättade mot kvällen, men sen återkom i styrka dagen efter. 

   Och i huvudet fick jag en bild av att benen var fulla av skrikande kvinnor från århundraden tillbaka. 

   Kvinnor som fått nog nu, kvinnor som skrikit i år efter år efter år... 

   

Så jag åkte ut till havet, till den mest läkande och heliga plats jag vet.

   Och jag gick ut på klipporna i skymningen och havet var helt stilla och allt var grått. 

   Och jag lät kvinnorna låna min kropp för att skrika ut sin ilska, frustration, rädsla och smärta, ut över havet. 

   

För deras röster behöver få bli hörda! 

   Och inte bara av havet! 

   Deras skrik behöver skalla över världen, in i våra samhällens och kyrkors alla vrår och blandas med de röster som där fortfarande skriker skrik som inte verkar höras. 

   

Som de mödrar i Gaza som skriker ut sin sorg över förlorade barn.

   Som skriker ut sin rädsla och sin vanmakt. 

   Som skriker efter fred och frihet och rätten till ett människovärdigt liv!

   

För vad är mina upplevelser i jämförelse?

   Jag är otroligt privilegierad som ens kan ställa de här frågorna högt! 

   Som ens lever ett liv där jag kan låta de här frågorna vara viktiga istället för att fokusera på överlevnad.

   Och so what om jag får magkatarr för att det är lite jobbigt! 

   

Vad jag ville med min bok var inte bara förändring i kyrkan utan i vårt samhälle och på vår jord. 

   För jag menar att de här frågorna hänger ihop och att det är viktigt att vi förstår det! 

   Hur vi i religiösa sammanhang fortsätter osynliggöra, förminska och förvanska det feminina får också konsekvenser i våra samhällen. 

Vi kan göra skillnad genom att börja i våra olika situationer och sammanhang på de sätt vi kan.

   Och låta den förändringen sen röra sig utåt som ringar på vattnet.

   Vi kan faktiskt förändra den här världen vi lever i!  

Idag dök bilden av draken som ska dödas där i kyrkan upp i mitt huvud igen.

   Skulpturen står där bredvid altaret i vår domkyrka, bredvid den prästvigdes jag. 

   Då hade jag förstås inte insikt om hur den också kan tolkas, men när jag ser den nu undrar jag om den versionen inte påverkar oss ändå, utan att vi vet om det. 

   

Den här kvinnodraken målade jag i stället nyligen där hemma, i ett behov av att få spruta ut elden jag upplevde frätte sönder min mage i en magkatarr. 

   Allt vi håller inne, stänger till om, känner att vi behöver dölja eller tysta. 

   Eller faktiskt säger utan att någon riktigt hör oss. 

   Borde inte kyrkan vara platsen där allt det ska få komma till tals?

   

Borde det inte vara där vi vill höra perspektiv som påtalar våra olika behov och upplevelser, gällande både våra liv, vad det är att vara människa och hur vi upplever det gudomliga?

   Om jag är skapad till Guds avbild, borde inte kyrkan vara intresserad av att jag blir så mycket JAG jag bara kan bli då? 

   Även om jag är präst?

  

Kvinnodagen

Min pappa tycker om att släktforska och jag har fått ta del av all den information han hittat om mina rötter. 

   Där hittar jag bland andra min farfars mormors farmors mormor Dordi, Häxan i Granbäck, Nilsdotter. 

   Hon föddes i slutet av 1600-talet och när jag söker på henne hittar jag en artikel från Sunne-Bygda, Sunne Hembygdsförenings årsskrift. 

Där står om bondhustrun Dordi Nilsdotter som när hon var 20 år blev anmäld till sockenstämman av sina grannar för trolldom, svordom och trätosamhet. 

   Där beskrivs olika situationer där Dordi hamnat i konflikt med grannar och deras djur sen dött. 

   Nils Nilsson berättar till exempel att han för Dordis "slemma mun" har slagit henne och hur en av hans kor dör strax efteråt.

Dordi uppmanas att frivilligt bekänna och hon beklagar att hon av ungdomligt oförstånd låtit sig förledas av Ris-Annika som "lärt henne att ta inälvorna efter ett självdött kreatur och kasta dem framför dens fähusdörr, som hon har agg till. 

   Samtidigt skall hon säga att 'där skall gå ut lika mycket för honom och det i den lede djävulens namn och genom hans onda konster så sant som solen går upp på Herrens höga himmel´.

   Då skall det första kreatur som kommer ut ofelbart störta och dö.    

   

Att Olofs ko och sugga har dött genom hennes förvållande är Dordi själv övertygad om.

   Men Nils Nilssons ko är hon oskyldig till. 

   Däremot erkänner hon att hon förgjort sex getter och en bock för honom genom trollskott."

   Hon har även på samma sätt skjutit tre getter för Håkan som hämnd för att han och hans hustru varit hårda mot sin legopiga som var Dordis goda vän. 

   Trollskott gör man tydligen genom att ta rester av garn och hår från skinn och trilla det till en kula som sen kastas och befalls fara dit hon vill i djävulens namn. 

Målet uppskjuts till ett extra ting tre månader senare och tills dess förvaras Dordi i fängelse. 

   Väl där tillfrågas Dordi av "allvarstyngda gråhårsmän" om hon haft samtal med djävulen själv om sina onda konster eller om hon farit till de möten han brukar ha med "sådana elaka människor". 

   Dordi nekar till det.

Rätten fäller sitt utslag och då Dordi påkallat djävulens namn och hjälp har hon avvikit från Gud och gått i gemenskap med Satan.

   Hon har gjort sig förtjänt av ett hårt straff, men eftersom ingen människa skadats behöver det inte utdömas dödsstraff, men för säkerhets skull hänskjuts målet till hovrätten.

   Troligen fick hon en viss tid i fängelse på vatten och bröd eller böter, men för en medellös omvandlades det till kroppsstraff, för en kvinna risslitande, att bli piskad på bara skinnet. 

Det finns en annan Dordi som levde på 1600-talet, som det gick värre för, om henne läser jag i Resele-historia.

   När hennes son är 16 år, dör hennes man och hon får själv driva gården. 

   Det är svåra år och när en tiggerska passerar gården börjar de diskutera livets eländigheter. 

   Dordi är orolig för de få djur hon har och tiggerskan ger henne en idé om hur hon kan skydda djuren mot björn och varg. 

   Hon råder Dordi att ta en oblat och blanda i kornas mat, vilket borde ge dem skydd under deras återstående livstid. 

Sonen gifter sig och skaffar barn och när Erik 7 år ligger sjuk i mässlingen berättar farmor Dordi historier från förr och avslöjar då hur hon en gång skyddat sina kor. 

   "Prästen i Sollefteå, herr Olof Noraeus, är känd för sin nit i att leta upp häxor" och när han råkar få höra berättelsen ställs den då 70-åriga Dordi inför tingets 12 nämndemän för att bekänna sin skuld som begåtts 30 år tidigare. 

   "Tinget ser mycket allvarligt på händelsen och bedömer att det är ett brott som bara kan sonas med döden", men remitterar också ärendet till Kungliga Hovrätten i Stockholm.

   Skarprättaren Johan Olofsson kvitterar den 7 april 1677 ut 33 daler och 24 ören i kopparmynt för att han "hafwer justificerat eller afrättat een trållkona efter Kongl. Håfrättens Resolution, Hustru Dordi wid nampn i Forsmo och Eedh Sochen". 

Dessa berättelser och andra, har aktualiserats för mig på senaste tiden, sen jag fick min anmälan till domkapitlet för att ha skrivit om det gudomligt feminina. 

   Inte för att det på något sätt är i närheten av vad dessa kvinnor genomlevde, utan för att min kropp har reagerat på sätt som jag inte riktigt förstått under de här två månaderna.

   Den har gjort ont, domnat, tryckt, värkt, helt enkelt pratat med mig väldigt mycket. 

Dagen innan mitt utredande samtal med de av domkapitlet utsedda personerna, fick jag reda på att mitt fackliga ombud inte tilläts delta i mötet via länk då det skulle påverka samtalsdynamiken negativt om inte alla var fysiskt närvarande. 

   Och något hände i kroppen, jag vet inte om det var droppen. 

   Benen domnade, jag blev illamående, käkarna spände, huvudvärk, ont i bröstet, stressreaktion.

  

Det höll i sig några timmar och mot kvällen övergick det i en väldig värk i benen, höfterna och ovanför skinkorna. 

   Jag sov dåligt på natten då det värkte så, som om jag fått influensan eller hade hög feber, men jag hade ingen feber och kände mig inte sjuk på andra sätt.

   Men det var väldigt tydligt att något pågick i kroppen, kopplat till det här.

   Den ihållande värken höll i sig ett dygn, men den ger sig fortfarande till känna på olika ställen ibland.

En vän berättade om epigenetiken som visar på hur arv och miljö fogas samman i oss och hur trauman i tidigare generationer kan fastna på de gener som sen förs vidare.  

   Jag har tänkt att de reaktioner jag känt inte bara handlar om mig utan att vi har något slags kollektivt minne som triggas av dessa situationer och när hon berättade det så kändes det självklart. 

   Och jag tänkte på Dordi och alla andra kvinnor anklagade för häxerier av kyrka och stat, fängslade, misshandlade och dödade. 

   Att det inte är konstigt om något i min kropp skriker högt att nu är det fara, nu står du ensam inför rätten, även om det bara var två personer jag skulle möta i ett utredande samtal.

Men det handlar inte bara om historiska händelser.

   Även idag är det traumatiskt att ställas till svars och bli ifrågasatt i en organisation där jag redan under studierna hörde varningarna om att passa sig för att bli anmäld till domkapitlet.  

   Det är obehagligt, utelämnande, stressande.

   Och jag kan fundera över det ansvar som avkrävs kyrkans vigda att alltid villigt stå till svars för inte bara det som görs i kyrkans tjänst utan också utanför. 

   Och vilket ansvar kyrkan har för sina vigda, vilken omsorg kyrkan har om sina vigda.

Vi kan inte blunda för den historia vi har i vår kyrka och i vårt land! 

   Vi kan inte blunda för alla de kvinnor som jagats av nitiska präster, dömts och avrättats! 

   För de var inte häxor, de var kvinnor, de var barnmorskor och läkekunniga och trätgiriga! 

   De sa ifrån, tog plats och sa sin mening. 

   De var arga, besvärliga och utmanande. 

   Eller bara helt vanliga. 

Jag ville något med att skriva min bok Helig vrede - Ett evangelium.

   Jag ville berätta om livskraften som finns gömd i oss, som blivit och fortfarande blir så nedtryckt! 

   Om all kunskap som finns i våra kroppar, om hur vi har rätt att stå upp för oss själva och det vi tycker är viktigt. 

   Hur vi får vara besvärliga och kräva att bli behandlade med respekt.  

   

Hur det är dags att vi börjar ta på allvar och läka de sår som förts vidare genom generationer.

   Genom att låta dem bli synliga, berätta om dem, visa på hur de fortfarande gör sig hörda i oss och i våra samhällen. 

   Och låta det leda till förändring här och nu.

   För det behövs! 

Och om jag saknar omsorgen i kyrkan så får jag den alltid från Moder Jord! 

   Ovillkorlig, omslutande, omedelbar! 

   Och jag fick den från min pappa som självklart ställde upp och följde med mig på samtalet! 

   Ovillkorligt, omslutande och omedelbart!