Något jag funderat över i många år nu, har aktualiserats med det utredande samtalet jag hade med personer utsedda av domkapitlet här i veckan.
För mig har så mycket de senaste åren handlat om att bli mer sann!
Att tillåta hela mig att få ta plats.
Att våga lita till mitt inre, min inre kompass.
Jag lever mitt liv nära det gudomliga, så är det.
Jag försöker också leva nära allt det i mig som är djupt mänskligt!
Bli mer tillåtande, förstående och kärleksfull mot mig själv, tillåta mig att vara lite mer okontrollerad.
Släppa på den inre pressen och stressen att aldrig göra fel, aldrig vara till besvär, aldrig ta för mycket plats, aldrig ... ja allt det där som andra tycker är besvärligt och jobbigt.
För att jag tror att jag på det sättet kan leva mer sant och kärleksfullt!
Nu har jag inte konfronterats med kyrkan på ett tag.
Jag slutade min senaste tjänst i den för två år sen och när jag nu återsåg den, insåg jag hur mycket mitt nervsystem ändå lyckats lugna ner sig under de här åren, för att nu åter igen stressas upp.
Min hjärna har varit ganska tyst och stilla dagarna efter samtalet, men kroppen har skrikit desto högre.
Jag har jobbat i Storkyrkan en sommar och guidat där, så jag känner den väl.
Legenden säger att Sankt Göran är den ståtlige riddaren som räddar en prinsessa eller en jungfru, alltså en oskuld, från en hotfull drake.
Den blir en symbol för hur godheten vinner över ondskan.
Och självklart vill då den patriarkala världen att riddaren ska döda den och rädda oskulden från sin vilda sexualitet.
Rädda den väna prinsessan från hennes egen heliga vrede och önskan att få leva sitt liv som hon väljer.
Döda allt det vilda i henne så att hon fogar sig i sin roll.
Så jag vet allt det här.
Och jag står inför statyn i kyrkan innan jag ska bli utfrågad, på grund av att en man anmält ett inlägg där jag skrivit om det gudomligt feminina.
Och jag registrerar drakens närvaro, men är fokuserad på samtalet jag ska ha och tänker inte mer på det.
Det har som sagt tagit mig några dagar att bearbeta vad som hänt och jag är inte färdig än, processen är ju också långt ifrån färdig.
Men vissa frågor vi samtalade kring dyker upp ibland.
En är den om att du aldrig kan kliva ur kyrkan (det var inte min formulering) när du är vigd in i den (om du inte blir avkragad eller avkragar dig själv förstås).
Det kom som en kommentar till att jag skrivit att jag hela tiden klivit in och ut ur kyrkan, vilket för mig innebär att jag klivit in och ut ur anställningar.
Men frågan är vad kommentaren egentligen innebär.
"Storebror ser dig", och då menar jag inte Gud!
Ja, men om man nu ger sig in det här så vet man ju att det är så, man är alltid präst.
Men borde inte ett tjänande av den Gud som kallar oss till befrielse ge en känsla av frihet?
Av att känna att just den jag är har Gud kallat till tjänst!
Med allt det som just jag har.
Vad gör det med oss att veta att vi i alla sammanhang i livet behöver väga våra ord och handlingar och fundera på om jag eventuellt kan skada kyrkans anseende genom att säga eller göra det här.
Vad gör det med vår frimodighet och nyfikenhet och tillit till det gudomliga?
Jag är inte så säker på att det är sunt och jag tror inte att det gynnar kyrkan.
Och det innebär inte att vi inte behöver ta ansvar för vad vi säger och gör.
Men att känna in vad som känns rätt och gott är en annan sak än att fundera på om jag eventuellt bryter mot något som står i kyrkoordningen eller i någon bekännelseskrift.
Samt känna till eventuella fall där det beslutats vara okej att bryta det, som att vi nog inte behöver tro att Maria, Jesus mamma, var oskuld längre till exempel.
Jag gick från kyrkan med en fortsatt värk i mina ben som lättade mot kvällen, men sen återkom i styrka dagen efter.
Och i huvudet fick jag en bild av att benen var fulla av skrikande kvinnor från århundraden tillbaka.
Kvinnor som fått nog nu, kvinnor som skrikit i år efter år efter år...
Så jag åkte ut till havet, till den mest läkande och heliga plats jag vet.
Och jag gick ut på klipporna i skymningen och havet var helt stilla och allt var grått.
Och jag lät kvinnorna låna min kropp för att skrika ut sin ilska, frustration, rädsla och smärta, ut över havet.
För deras röster behöver få bli hörda!
Och inte bara av havet!
Deras skrik behöver skalla över världen, in i våra samhällens och kyrkors alla vrår och blandas med de röster som där fortfarande skriker skrik som inte verkar höras.
Som de mödrar i Gaza som skriker ut sin sorg över förlorade barn.
Som skriker ut sin rädsla och sin vanmakt.
Som skriker efter fred och frihet och rätten till ett människovärdigt liv!
För vad är mina upplevelser i jämförelse?
Jag är otroligt privilegierad som ens kan ställa de här frågorna högt!
Som ens lever ett liv där jag kan låta de här frågorna vara viktiga istället för att fokusera på överlevnad.
Och so what om jag får magkatarr för att det är lite jobbigt!
Vad jag ville med min bok var inte bara förändring i kyrkan utan i vårt samhälle och på vår jord.
För jag menar att de här frågorna hänger ihop och att det är viktigt att vi förstår det!
Hur vi i religiösa sammanhang fortsätter osynliggöra, förminska och förvanska det feminina får också konsekvenser i våra samhällen.
Vi kan göra skillnad genom att börja i våra olika situationer och sammanhang på de sätt vi kan.
Och låta den förändringen sen röra sig utåt som ringar på vattnet.
Vi kan faktiskt förändra den här världen vi lever i!
Skulpturen står där bredvid altaret i vår domkyrka, bredvid den prästvigdes jag.
Då hade jag förstås inte insikt om hur den också kan tolkas, men när jag ser den nu undrar jag om den versionen inte påverkar oss ändå, utan att vi vet om det.
Den här kvinnodraken målade jag i stället nyligen där hemma, i ett behov av att få spruta ut elden jag upplevde frätte sönder min mage i en magkatarr.
Allt vi håller inne, stänger till om, känner att vi behöver dölja eller tysta.
Eller faktiskt säger utan att någon riktigt hör oss.
Borde inte kyrkan vara platsen där allt det ska få komma till tals?
Borde det inte vara där vi vill höra perspektiv som påtalar våra olika behov och upplevelser, gällande både våra liv, vad det är att vara människa och hur vi upplever det gudomliga?
Om jag är skapad till Guds avbild, borde inte kyrkan vara intresserad av att jag blir så mycket JAG jag bara kan bli då?
Även om jag är präst?
.jpeg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar