Min pappa tycker om att släktforska och jag har fått ta del av all den information han hittat om mina rötter. Där hittar jag bland andra min farfars mormors farmors mormor Dordi, Häxan i Granbäck, Nilsdotter.
Hon föddes i slutet av 1600-talet och när jag söker på henne hittar jag en artikel från Sunne-Bygda, Sunne Hembygdsförenings årsskrift.
Där står om bondhustrun Dordi Nilsdotter som när hon var 20 år blev anmäld till sockenstämman av sina grannar för trolldom, svordom och trätosamhet.
Där beskrivs olika situationer där Dordi hamnat i konflikt med grannar och deras djur sen dött.
Nils Nilsson berättar till exempel att han för Dordis "slemma mun" har slagit henne och hur en av hans kor dör strax efteråt.
Dordi uppmanas att frivilligt bekänna och hon beklagar att hon av ungdomligt oförstånd låtit sig förledas av Ris-Annika som "lärt henne att ta inälvorna efter ett självdött kreatur och kasta dem framför dens fähusdörr, som hon har agg till.
Samtidigt skall hon säga att 'där skall gå ut lika mycket för honom och det i den lede djävulens namn och genom hans onda konster så sant som solen går upp på Herrens höga himmel´.
Då skall det första kreatur som kommer ut ofelbart störta och dö.
Att Olofs ko och sugga har dött genom hennes förvållande är Dordi själv övertygad om.
Men Nils Nilssons ko är hon oskyldig till.
Däremot erkänner hon att hon förgjort sex getter och en bock för honom genom trollskott."
Hon har även på samma sätt skjutit tre getter för Håkan som hämnd för att han och hans hustru varit hårda mot sin legopiga som var Dordis goda vän.
Trollskott gör man tydligen genom att ta rester av garn och hår från skinn och trilla det till en kula som sen kastas och befalls fara dit hon vill i djävulens namn.
Målet uppskjuts till ett extra ting tre månader senare och tills dess förvaras Dordi i fängelse.
Väl där tillfrågas Dordi av "allvarstyngda gråhårsmän" om hon haft samtal med djävulen själv om sina onda konster eller om hon farit till de möten han brukar ha med "sådana elaka människor".
Dordi nekar till det.
Rätten fäller sitt utslag och då Dordi påkallat djävulens namn och hjälp har hon avvikit från Gud och gått i gemenskap med Satan.
Hon har gjort sig förtjänt av ett hårt straff, men eftersom ingen människa skadats behöver det inte utdömas dödsstraff, men för säkerhets skull hänskjuts målet till hovrätten.
Troligen fick hon en viss tid i fängelse på vatten och bröd eller böter, men för en medellös omvandlades det till kroppsstraff, för en kvinna risslitande, att bli piskad på bara skinnet.
Det finns en annan Dordi som levde på 1600-talet, som det gick värre för, om henne läser jag i Resele-historia.
När hennes son är 16 år, dör hennes man och hon får själv driva gården.
Det är svåra år och när en tiggerska passerar gården börjar de diskutera livets eländigheter.
Dordi är orolig för de få djur hon har och tiggerskan ger henne en idé om hur hon kan skydda djuren mot björn och varg.
Hon råder Dordi att ta en oblat och blanda i kornas mat, vilket borde ge dem skydd under deras återstående livstid.
Sonen gifter sig och skaffar barn och när Erik 7 år ligger sjuk i mässlingen berättar farmor Dordi historier från förr och avslöjar då hur hon en gång skyddat sina kor.
"Prästen i Sollefteå, herr Olof Noraeus, är känd för sin nit i att leta upp häxor" och när han råkar få höra berättelsen ställs den då 70-åriga Dordi inför tingets 12 nämndemän för att bekänna sin skuld som begåtts 30 år tidigare.
"Tinget ser mycket allvarligt på händelsen och bedömer att det är ett brott som bara kan sonas med döden", men remitterar också ärendet till Kungliga Hovrätten i Stockholm.
Skarprättaren Johan Olofsson kvitterar den 7 april 1677 ut 33 daler och 24 ören i kopparmynt för att han "hafwer justificerat eller afrättat een trållkona efter Kongl. Håfrättens Resolution, Hustru Dordi wid nampn i Forsmo och Eedh Sochen".
Dessa berättelser och andra, har aktualiserats för mig på senaste tiden, sen jag fick min anmälan till domkapitlet för att ha skrivit om det gudomligt feminina.
Inte för att det på något sätt är i närheten av vad dessa kvinnor genomlevde, utan för att min kropp har reagerat på sätt som jag inte riktigt förstått under de här två månaderna.
Den har gjort ont, domnat, tryckt, värkt, helt enkelt pratat med mig väldigt mycket.
Dagen innan mitt utredande samtal med de av domkapitlet utsedda personerna, fick jag reda på att mitt fackliga ombud inte tilläts delta i mötet via länk då det skulle påverka samtalsdynamiken negativt om inte alla var fysiskt närvarande.
Och något hände i kroppen, jag vet inte om det var droppen.
Benen domnade, jag blev illamående, käkarna spände, huvudvärk, ont i bröstet, stressreaktion.
Det höll i sig några timmar och mot kvällen övergick det i en väldig värk i benen, höfterna och ovanför skinkorna.
Jag sov dåligt på natten då det värkte så, som om jag fått influensan eller hade hög feber, men jag hade ingen feber och kände mig inte sjuk på andra sätt.
Men det var väldigt tydligt att något pågick i kroppen, kopplat till det här.
Den ihållande värken höll i sig ett dygn, men den ger sig fortfarande till känna på olika ställen ibland.
En vän berättade om epigenetiken som visar på hur arv och miljö fogas samman i oss och hur trauman i tidigare generationer kan fastna på de gener som sen förs vidare.
Jag har tänkt att de reaktioner jag känt inte bara handlar om mig utan att vi har något slags kollektivt minne som triggas av dessa situationer och när hon berättade det så kändes det självklart.
Och jag tänkte på Dordi och alla andra kvinnor anklagade för häxerier av kyrka och stat, fängslade, misshandlade och dödade.
Att det inte är konstigt om något i min kropp skriker högt att nu är det fara, nu står du ensam inför rätten, även om det bara var två personer jag skulle möta i ett utredande samtal.
Men det handlar inte bara om historiska händelser.
Även idag är det traumatiskt att ställas till svars och bli ifrågasatt i en organisation där jag redan under studierna hörde varningarna om att passa sig för att bli anmäld till domkapitlet.
Det är obehagligt, utelämnande, stressande.
Och jag kan fundera över det ansvar som avkrävs kyrkans vigda att alltid villigt stå till svars för inte bara det som görs i kyrkans tjänst utan också utanför.
Och vilket ansvar kyrkan har för sina vigda, vilken omsorg kyrkan har om sina vigda.
Vi kan inte blunda för den historia vi har i vår kyrka och i vårt land!
Vi kan inte blunda för alla de kvinnor som jagats av nitiska präster, dömts och avrättats!
För de var inte häxor, de var kvinnor, de var barnmorskor och läkekunniga och trätgiriga!
De sa ifrån, tog plats och sa sin mening.
De var arga, besvärliga och utmanande.
Eller bara helt vanliga.
Jag ville berätta om livskraften som finns gömd i oss, som blivit och fortfarande blir så nedtryckt!
Om all kunskap som finns i våra kroppar, om hur vi har rätt att stå upp för oss själva och det vi tycker är viktigt.
Hur vi får vara besvärliga och kräva att bli behandlade med respekt.
Hur det är dags att vi börjar ta på allvar och läka de sår som förts vidare genom generationer.
Genom att låta dem bli synliga, berätta om dem, visa på hur de fortfarande gör sig hörda i oss och i våra samhällen.
Och låta det leda till förändring här och nu.
För det behövs!
Och om jag saknar omsorgen i kyrkan så får jag den alltid från Moder Jord!
Ovillkorlig, omslutande, omedelbar!
Och jag fick den från min pappa som självklart ställde upp och följde med mig på samtalet!
Ovillkorligt, omslutande och omedelbart!
.jpeg)
.jpeg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar