Skuld

Jag funderar en del över skuld. 

   Eller, jag funderar inte så mycket, jag inser att min kropp jobbar med begreppet. 

   Med vad det gör med hela mitt system. 

   Hur skuld krokar i annan skuld och rädsla och ångest och oro och förlamar. 

   Och hur mycket jag än använder mitt huvud för att reda ut de olika frågorna, så kommer ångesten i vågor i kroppen. 

   

Och det handlar nog om skam också. 

   Ett raster av skam läggs över allt, inte så mycket på grund av vad jag anklagats för, för ärligt talat så känner jag inte skuld över det, utan mer på grund av hur jag behandlas. 

   Hur jag bara finns till i deras ögon som någon som eventuellt gjort fel och som ska rannsakas. 

   Ingen annan jag finns där. 

   Ingen annan omsorg finns där. 

Vad är det att vara kyrka har jag funderat över och även skrivit om. 

   Om skillnaderna jag upplever i relation till institutionen kyrkan och till den kyrka som är byggd av levande stenar, av alla oss som tillhör den. 

   Den kyrkan som jag växt upp i, där jag sedan jag var tre vetat att jag skulle bli präst.

   Den kyrka där jag nu ska stå till svars för två anmälningar till domkapitlet. 

Vad hände med ett enkelt samtal undrar jag? 

   Vad hände med att behandla varandra med respekt? 

   Vad hände med kärleksbudskapet som grund i vår kyrka? 

   

Uppenbarligen finns det skyldigheter och en konstant risk att någon, vem som helst, kan anmäla en för vad som helst. 

   Men vad är kyrkans skyldighet i relation till sina vigda undrar jag?

   Var finns ömsesidigheten i den här relationen? 

Vet ni hur en anmälan till domkapitlet överlämnas? 

   I ett mail där det står: 

   "Du bereds tillfälle att yttra dig över bifogad anmälan. Yttrandet ska ha kommit in till domkapitlet senast den ..."

   Inte ens ett "Hej Ellen". 

   På mitt svar "Hej *namn*! Här kommer mitt yttrande ... ", får jag svaret "Ditt yttrande har kommit in till domkapitlet. Med vänliga hälsningar ..."

   Så opersonligt det bara kan bli! 

   

När jag skickat mitt svar och fått bekräftelse på att det kommit fram tog det en månad tills jag själv hörde av mig för att fråga vad som händer i ärendet. 

   En månad av att undra och fundera och känna, helt ensam.

   Jag fick till svar att jag kommer kallas på samtal med domprost och stiftsprost, och att det nu även kommit in en andra anmälan låg som en sista punkt, efter ett antal följdfrågor från domkapitlet. 

I nästa vecka ska jag ha det här samtalet och jag pendlar mellan att känna mig ganska nyfiken på hur det ska bli, sugen på att försöka inspirera och hoppas på att det finns en nyfikenhet att finna nya vägar framåt för kyrkan. 

   Och att inte orka. 

   Att inte vilja utsätta mig för det här. 

Ja, men blir man präst så vet man ju att det här är vad man kan vänta sig.

   Jo... 

 

 I min bok Helig vrede - Ett evangelium, skriver jag om orden från vår prästvigning och hur jag kan uppleva det som en sån konflikt att leva efter de löften vi avlade. 

   Att leva som Kristi tjänare, öppen för människors behov och vänd till Gud och hela skapelsen. 

   Vi ska möta våra medmänniskor med varsamhet och aktning och verka för att Guds vilja ska bli förverkligad i världen. 

   Och samtidigt, verkar så mycket som jag tror på och vill göra, stå i konflikt med vad som är kyrkans tro och dess bekännelse och ordning.

   Hur förverkligar jag bäst då min kallelse med Kristus som förebild? 

   Ja, jag gör mitt absolut bästa, men är inte så säker på att kyrkan gillar det! 

I prästvigningens gudstjänst bad ni för mig, ni i församlingen som var samlad, ni bad: 

Gud, vi ber dig:

Ge dina präster uthållighet i försoningens tjänst.

Gör dem lyhörda och hängivna. 

Ge dem frimodighet och kraft, 

det tålamod de behöver, och bevara dem i din närhet. 

Ge dem uppmuntran och glädje i arbetet.

Låt dem fördjupas i tron, hoppet och kärleken.

Ja, här har ni mig: uthållig, lyhörd, hängiven, frimodig, kraftfull, tålmodig och i Guds närhet!