Senapsfröet

Igår var jag på Katarinamässan i Katarina kyrka.  

   Jag har inte varit i kyrkan på länge och fick ett infall på morgonen.

   Jag tog med mig några böcker och åkte in. 

   Tänkte det kunde vara ett bra tillfälle att nätverka.

   Träffade gamla vänner och nya.

   Blev presenterad för människor jag aldrig träffat förut, som visade sig brinna för samma saker som jag. 

Det var Kyndelsmässodagen och på mässan lästes en bibeltext:

   Han lät dem höra en annan liknelse: 

   »Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. 

   Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.«

   (Matt 13:31-32)

Idag på morgonen satte jag på en film att ha i bakgrunden när jag 

försökte formulera mig kring föredraget jag ska hålla om några veckor. 

   Det är en film jag tänkte titta på för några dagar sen, men den tog för lång tid att ladda så jag tog en annan då. 

   Men nu gick det. 

   

All Saints heter den. 

   En film om en försäljare som blir pastor och om flyktingar från Burma och hur de tillsammans bygger en gemenskap kring en kyrka som egentligen ska stängas ner genom att odla marken. 

   Och när de sått sina frön i jorden kommer pastorn till sin fru och visar bibeltexten han ska predika kring den dagen. 

   Och ja, det är såklart den om senapsfröet och de skrattar åt sammanträffandet. 

Och ja, jag skrattar åt hur sammanträffandet tar ett till varv med mig.

   Och jag försökte söka upp texten, men det är inte gårdagens evangelietext utan en annan årgång, så att det faktiskt var den jag hörde igår är verkligen ingen självklarhet. 

   Och allt jag kan göra är att tacka och ta emot det som är större än jag kan förstå. 

Och verkligen ta in att hur små fröna än verkar vara när vi stoppar dem i jorden, så kan de växa upp till stora träd. 

   Men det gäller att vi faktiskt tar till vara på dem och stoppar dem i jorden.

   Och först och främst, förstår att de faktiskt är frön.

David Bedrick har lärt mig om frön, att de kan finnas där man minst anar det. 

   

   I smärtan i min kropp, i frustrationer jag känner, i ångest som förlamar. 

   Frön är inte bara goda idéer eller snilleblixtar.

   Det som är värt att plantera är inte bara allt det vi är bra på. 

   

Kanske vilar de allra största träden i de minsta frön som ligger djupast där i mörkret i våra sår. 

   Kanske är det genom att bekanta sig med sin avundsjuka eller missunnsamhet eller vilja att skada någon annan som vi frigör de allra viktigaste fröna. 

   Kanske finns de där i vår djupaste skam. 

Något händer med mig när jag i nyfikenhet söker efter fröet i den svårighet jag möter. 

   När jag med en kärleksfull blick vänder mig till det i mig jag annars helst tänker bort. 

   När jag slutar se mig själv som trasig och istället ser mig som en bördig jord där plantor vill börja gro.

Och när jag ser så på alla dem jag möter. 

   Vilka frön väntar på att få börja gro i dig?