Påskdagspredikansfunderingar

Men dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. 

De fann att stenen var bortrullad från graven, 

och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. 

De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. 

Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: »Varför söker ni den levande här bland de döda? 

Han är inte här, han har uppstått.

« Luk 24:1-6

Så idag, liksom alla år sedan i alla fall drygt 2000 år, får vi säga "Kristus är uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden!". 

   Ja, så var det ju i söndags när jag började skriva det här inlägget, men sen fastnade jag efter ett tag. 

Jag läser i The Great Cosmic Mother - Rediscovering the Religion of the Earth av Monica Sjöö och Barbara Mor.    

   I denna bok på över 400 sidor går de igenom allt från början. 

   Hur livet i grunden är en kvinnlig miljö där det manliga uppstår, ofta periodiskt och skapat av det feminina, för att utföra specifika uppgifter kopplade till reproduktion. 

   De skriver:

   "The point being made here is simply that, when it comes to the two sexes, one of us has been around a lot longer than the other."

De skriver om hur stenålderns Modergudinna får en dotter, en ny gudinna för jordbruket, som styrs av månen. 

   Hon är en trippelgudinna som visar på månens olika faser. 

   Nymånen eller den växande månen som står för födelse och växt.

   Fullmånen som står för kärlek och strid.

   Och den gamla eller avtagande månen som står för död och magi. 

   De tre faserna som också återfinns i en kvinnas liv, naturliga och magiska, biologiska och spirituella. 

Sen har vi Persephone, Demeters dotter i grekisk mytologi, som dör en gång om året och går ner i underjorden.

   Där stannar hon som dödsgudinnan i sex månader varje år. 

   För att återuppstå till våren och återuppväcka den sexuella längtan hos både människor och djur.

   All natur är återfödd för att fira. 

Sjöö och Mor skriver:

What all these myths are about is the core of all religion: birth-death-rebirth.

The moon is the Goddess who dies and rises again.

The fruit that produces itself out of itself, with the power of life over death. 

The moon dies, and then conquers darkness to rise again as the new moon, 

small at first but with energy within to recreate herself.

The serpent sheds its skin and is reborn.

The grain harvest - the daughter, the son as vegetation deity - dies, and is reborn in the spring. 

These are all the original, ancient, and matriarchal ideas of cyclic birth-death-and-ressurection - ideas 

many millennia older than the doctrines of Christianity, which simply coopted them, 

because of their universal resonance and power, and attributed them to a male God. 

But, the first and ultimate world-saver is the female.

The original resurrecting god is the moon."

Den manlige Gud Fadern och mannen Jesus. 

   Och det slår mig att kanske var det nödvändigt att Jesus var man, just för att det patriarkala styret också behövde få till sig myten. 

   Förståelsen för livets cykler. 

Men jag tror de missade poängen. 

   Jag tror vi missat poängen. 

   Som Jesus visste om, försökte lära ut och levde. 

Egentligen var ju Jesus en feminist. 

   Han var inte macho, hade inte behov av att markera sin manlighet genom att trycka ner andra. 

   Han hade kvinnor som följde honom liksom män. 

   Kvinnor som bekostade hans leverne och verk. 

   Kvinnor han behandlade som de kloka självständiga individer de var. 

   

Och så var det uppståndelsen. 

   Ett uppfyllande av det som förutspåtts. 

   På tredje dagen. 

   Det är fullbordat. 

Jag vill tro att det finns något mer här. 

   Att det inte bara handlar om budskapet om hoppet. 

   Hoppet om att det vänder, att efter mörker kommer ljus.

   Efter döden kommer uppståndelsen.

   Efter det svåra blir det lättare. 

För det är ju fint och bra.

   Men det vet vi ju redan.

   Borde det inte vara något mer där? 

   Jesus dog ju ändå för det. 

   För att vi i stunder när livet är jobbigt ska känna att det nog vänder en dag? 

Gud blev människa mitt ibland oss för att leva våra liv, dö vår död och visa på att det finns en uppståndelse. 

   Och jag tror inte att poängen är att den finns efter vår död. 

   Jag tror verkligen inte det. 

Transformation. 

   Jag tror det handlar om transformation.

   Om att förstå något på djupet. 

   Något om våra liv här och nu. 

Ja, så långt kom jag och sen fastnade jag. 

   För jag har känslan av att det är något jag missar, vi missar. 

   I vår årliga loop. 

Vi jublar över uppståndelsen och sen återgår vi till vår vardag. 

   Och vad har förändrats? 

   Låter vi påskdagens mysterium förändra något för oss? 

   Och varför firar vi annars? 

   Påminner påskdagen dig om något som faktiskt gör skillnad i ditt liv? 

Och om berättelsen om födelse-död-uppståndelse funnits sen tidigare, vad kommer Jesus med som är unikt? 

   Förutom möjligtvis att han är man? 

   Att Gud blivit människa genom honom?

   Inkarnationen?

Så inkarnationen och uppståndelsen, vad säger det? 

   Jag vet inte. 

   I år vet jag inte. 

   Så jag antar det är tur att jag inte behövde predika i år. 

Eller så är det kanske bra att inte ha något svar.

   Att återigen säga, "Jag vet inte!".

   Att stanna kvar i frågorna och inte ha några svar. 

   För att de kanske helt enkelt är större än jag kan ta in just nu. 

Men det är något med Kristus också.

   Att dö som Jesus och uppstå som Kristus. 

   Den jordiska människan och den uppståndne. 

   

Jag har mött dem båda. 

   För mig är de olika personer. 

"Det är fullbordat."

   Ett viktigt skeende.

   Nödvändigt till och med. 

   Det där skiftet. 

Som inte tar bort betydelsen av varken den ena eller den andra. 

Jag tror inte förlåtelsen kom med Jesus, varken genom hans ord, handlingar eller död på korset. 

   Jag tror att Jesus påminde oss om att den alltid funnits där. 

   Han berättade om den nådefulla guden som kanske glömts bort.

   Han visade på ett sätt att vara människa som skulle kunna leda oss bort från krig och orättvisor. 

Och sen tog han steget längre och klev ut ur sin grav. 

   För att.... ?

   Visa på en annan dimension? 

   En andens och själens dimension som inte alls utesluter en kroppslig. 

Nej, för kroppens dimension är nödvändig för den själsliga, det är jag övertygad om.

   Det är i det mänskliga livet vi lever ut vår gudomlighet. 

   Inte bara i det andliga. 

   Kanske inte ens mest i det andliga. 

För där tänker jag att vi är. 

   Det är i vår mänskliga tillvaro vi behöver göra val, vi behöver ha relationer, vi påverkar andra och vår jord. 

   Så vår medvetenhet om andra dimensioner behöver göra något för vår tillvaro här.  

   Något annat kan jag inte förstå just nu i alla fall. 

Så du behöver leva ditt liv och du riskerar att dödas för det, om Jesus är din förebild, men det är okej.

   Genom att dö och uppstå kanske han visade på att det är okej att ta de riskerna. 

   Att leva så genombrutet av din inre sanning att det är en risk. 

   Med en fysisk död eller kanske en social. 

För mig har Jesus död på korset aldrig handlat om att dö för våra synder. 

   Jo, han dör för att vi är syndfulla människor som har i hjälp honom, allihop. 

   Men han behöver inte göra det för att vi ska få förlåtelse eller upprättelse eller liv. 

   

Han gör det för att det är så det går. 

   När vi är som vi är. 

   När vi gör som vi gör. 

   Enkelt egentligen. 

När vi människor är och gör som vi är och gör, så dödar vi Gud. 

   "Inte alla människor!" ropar säkert någon. 

   Nej, kanske inte. 

   Men människan som i mänskligheten.

   På samma sätt som vi har ihjäl vår jord. 

   

För när vi har ihjäl vår jord har vi också ihjäl Gud.

   Och när vi har ihjäl andra människor har vi också ihjäl Gud.

   Och när vi låter andra människor svälta för att vi ska ha det bra har vi också ihjäl Gud. 

   Och när vi slänger bort vissa människor så slänger vi också bort Gud. 

   Och Jesus ler - "you got it!" 

Det finns inget annat än här och nu. 

   Vår uppståndelse är en möjlighet i varje stund. 

   I varje möte.  

Så några dagar sent vill jag fråga dig, vad tar du med dig från påsken som på riktigt kommer att förändra ditt liv?