I döden

På kvällen kom en rik man från Arimataia som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus. 

Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus gav då order om att den skulle utlämnas, 

och Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg 

och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. 

Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt mitt emot graven. Matt 27:57-61

Jesus stiger inte direkt från korset in i uppståndelsen. 

   Först behöver han lite tid i döden. 

   Kanske är det så att man innan man kan sträcka sig mot himlen, måste sjunka ännu lite djupare ner i jorden. 

Idag målar jag.

   Min mamma fyller 70 i veckan som kommer och jag målar henne och hennes morfar när hon var liten. 

   Om du känner henne, skvallra inte snälla! 

Vi pratade en gång om kärlek och hon sa att den person som hon verkligen känt älskade henne totalt villkorslöst, var hennes morfar, Moppen. 

   Så jag ville måla den relationen till henne.

   Jag ville måla den ovillkorliga kärleken. 

Och jag inser när jag målar, när jag tittar på den ofärdiga målningen, att jag målar mina rötter. 

   Det är som att jag målar mig ner i jorden. 

   Ner i mina rötter. 

   I de relationer som skapat mig.

Denna påskafton stannar jag upp precis där jag är.

   Jag stannar upp i min vilja att producera en text, att läsa mig fram till något intressant. 

   Och jag struntar i det. 

   Jag stannar upp med mig istället, med mamma och med Moppen.   

I somras fick jag förmånen att sitta med min mormor under hennes sista vecka i livet. 

   På måndagen satt hon upp i sängen på hospicet. 

   Tanken var att skicka hem henne den veckan, men de var tveksamma. 

   Min moster och jag var där och mötte läkaren och vi bekräftade det hon också tyckte. 

   Att mormor verkade lite mer förvirrad. 

När det bara var vi där med mormor och vi båda nog tittade på henne lite ansträngt leende och tårögt, sa hon till oss: 

   "Ni tittar på mig som om jag ska dö!"

   

På onsdagen flöt hon lite ut och in.

   Kom och gick.

   "Det behöver inte vara så annorlunda", sa hon rakt ut i luften. 

   På fredagen sov hon hela tiden jag var där, eller blundade i alla fall. 

   På lördagen dog hon. 

Jag har aldrig följt en människa så mot döden tidigare. 

   Och jag har tänkt på vad det var jag fick uppleva, för jag fick uppleva något. 

   När jag tittade på henne, när hon liksom släppt taget. 

   Hjärtat slog fortfarande och jag upplevde att hon kunde reagera när man sa något.

   Men hon öppnade inte sina ögon.

Antingen kunde hon inte, eller så ville hon inte.

   Jag tror hon var på väg.

   Hon var i ett mitt i mellan där jag inte vet vad hon upplevde. 

   Men hon verkade inte orolig.

Hon låg med öppen mun och andades ljudligt.

   Helt utan att göra sig till på något sätt.

   Min upplevelse var att hon helt släppt taget om sitt kroppsliga liv.

   Klivit in i en inre värld och släppt taget om den yttre. 

Hon var på väg. 

   För mig var det så tydligt att hon var på väg. 

   Jag upplevde ingen som helst önskan från henne att hålla fast i något. 

   Ingen kamp.

   Det var fridfullt. 

Och jag tror att min sorgeprocess blev enklare för att jag fick se det, uppleva det. 

   Och jag tror min relation till både livet och döden påverkats positivt av det. 

   Av att få följa med en bit på vägen. 

   Vilken gåva.

   Fastän de egentligen är på en helt egen resa. 

   Går någonstans, dit vi inte kan följa med. 

Och sen sitter vi där, som Mariorna mitt emot graven.

   I tomrummet efter dem. 

   I saknaden av dem. 

Men när jag tittar på målningen jag målar. 

   När jag ser glädjen hos dem.

   Jag kan se kärleken mellan dem.

   Fastän målningen är långt ifrån klar. 

   Så tänker jag att den aldrig kan försvinna, kärleken.

Att min mamma nästan 70 år senare bär den med sig.

   Som jag bär alla stunder med min mormor med mig. 

   Som vi kanske bär något slags kollektivt minne av Jesus med oss. 

Och idag behöver vi inte något mer än det. 

   Vi behöver ingen uppståndelse eller himmelsfärd.

   Vi kan bara sitta här en stund med döden och med stillheten.