Judas

Nu närmade sig det osyrade brödets högtid, som kallas påsk. 

Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter bästa sättet att röja honom ur vägen – de var rädda för folket. 

Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. 

Han gick till översteprästerna och officerarna i tempelvakten och talade med dem om hur han skulle kunna utlämna Jesus åt dem. 

De blev glada och erbjöd honom pengar. 

Han gick med på deras anbud och sökte ett tillfälle att utlämna honom utan att folket var med. 

Luk 22:1-6

För mig har det alltid känts som sådant hyckleri att vi fördömt Judas för att ha förrått Jesus, när just det var nödvändigt för att vi skulle få vår påsk med död och uppståndelse. 

   Och jag har också haft svårt att förstå varför Jesus skulle fördöma Judas för det han gjorde när det var nödvändigt och "rätt".

   Och är det inte lite intressant att Satan verkar vara en del av den gudomliga planen? 

   Det har liksom aldrig gått ihop för mig.

Och så hittade jag The Gospel of Judas - On a Night with Judas Iscariot, av Marvin Meyer. 

   En översättning av Judas evangelium med kommentarer. 

   Och här hittar jag en berättelse som känns mer sann för mig. 

   En berättelse med samtal mellan Jesus och Judas under åtta dagar före påskhögtidens början. 

   Jesus till Judas: 

"Tomorrow they will torment the one who bears me.

   I'm telling you the truth, no hand of mortal human will sin against me.

   (...)

   But you will exceed all of them. 

   For you will sacrifice the man who bears me.

   Already your horn has been raised, and your anger has flared up, 

and your star has passed by, and your heart has grown strong."

Judas evangelium (135-144)

Jag har alltid tänkt att Judas gör precis det han ska göra. 

   Det Jesus vill att han ska göra. 

   Att det är ett tungt ok att bära och att han inte klarar av att leva vidare med det. 

Men att det finns en djupare orsak till att det måste ske. 

   Jesus visar på människans djupaste varande som själ.

   En evig själ som lever vidare efter döden. 

   Och Judas kommer att "sacrifice the man who bears me", kroppen som bär honom. 

Det är inte Jesus som person som offras.

   Det är hans kropp. 

Jag tror att det för mig alltid varit lättare att vara en själ än en kropp. 

   Och jag tror att man kan förledas att tro, att själen är det som är viktigt för en troende, medan kroppen bara är vår köttkostym vi går runt i här. 

   Men jag tror inkarnationen är viktig.

   Att det är viktigt att Jesus blev människa och gick runt på jorden i en kropp. 

   Att vi har kroppar. 

Att våra mänskliga upplevelser är viktiga! 

   Varför skulle vi annars ha dessa liv? 

   Varför skulle annars Jesus levt bland oss? 

Men hans kroppens död är ändå viktig!

   Men där är vi inte än. 

   Nu är vi hos Judas, som lyssnar till Jesus. 

"Look, you have been told everything.

Lift up your eyes and behold the cloud and the light within it and the stars surrounding it.

And the star that leads the way, that is your star."

So Judas lifted up his eyes and beheld the luminous cloud. 

And he (Jesus) entered it.

Those standing on the ground heard a voice coming out of the cloud and saying, 

" ... great generation ... image ... and ... in ..."

And Judas saw Jesus no more.

(...)

And they approached Judas and said to him, 

"What are you doing here? You are Jesus's disciple."

He answered them as they wished.

And Judas received some money and handed him over to them.

Judas Evangelium (150-153, 156-157)

Jag tänker på de tvivel Judas måste haft. 

   Han har valt att följa Jesus.

   Han tror på Jesus.

   Han har säkert svårt att förstå vad han menar ofta, men han tror på honom, han fortsätter följa honom.

Och så är han den som ska lämna över Jesus till hans anklagare, hans bödlar. 

Jesus har ju pratat om vad som ska ske. 

   Han har berättat det för dem alla på olika sätt. 

   Men kanske vill de ändå inte tro på det.

   Kanske vill Judas ändå inte tro på det. 

För hur kan man tro på det som är så totalt annorlunda?

   Som går så tvärt emot allt som man lärt sig är vettigt? 

   Hela livet tillsammans med Jesus måste ju ha varit en sådan övning. 

Och det är väl därför det är så svårt att följa i hans fotspår.

   Också som kyrka. 

   För det går ofta så tvärt emot våra instinkter.

   Det kräver en radikalitet och en gemenskap som uppmuntrar till mod. 

Och Judas gör som Jesus vill. 

   Han gör det han ska.

   Han accepterar sin roll i dramat.

På många sätt är ju Judas en förebild för oss. 

   Vad är du villig att göra för det du tror på? 

   För det du "vet" är rätt? 

   För det din Gud ber dig om?

Jag står kvar i mitt mitt-i-mellan.

   Ska jag vara egenföretagare på heltid? 

   Och hur ska jag isf få mer snurr på det? 

   Försöka hitta en tjänst? 

   Skapa mig en tjänst? 

   Hitta andra att samarbeta med? 

Idéer saknar jag inte.

   Inte heller engagemang eller energi.

Jag väntar på att vägen ska visa sig. 

   Inte en stilla väntan där jag sitter och rullar tummarna. 

   Jag försöker vara så lyhörd jag bara kan vara och agera på varje impuls.  

   

Skriver på min bok.

   Målar mina porträtt.

   Uppdaterar hemsidan, LinkedIn. 

   Får roliga förslag från min handläggare på arbetsförmedlingen "Man kan visst sälja konst digitalt numera och tjäna miljoner, det kanske är nåt för dig?".

   Försöker fokusera min energi där den behöver vara.

Blir klarare och klarare över vad jag vill och kan och vem jag är. 

   Gör ibland de obekväma valen för att jag känner att det är rätt. 

   Vet att jag går rätt väg. 

Men ibland bryter tvivlet igenom. 

   Vem är jag att tro att jag vet? 

   Att tro att jag ska kunna gå på tvärs med systemet och få det att fungera? 

   Om det nu är rätt väg, varför händer inget?

   Borde jag inte veta snart? 

   Borde jag istället ge upp och inrätta mig i ledet?

Vågar jag tro på att denna väg som leder till en slags död också kommer leda till en uppståndelse i glädje? 

Jag brukar säga att man inte kan planera uppståndelsen.

   Man kan bara släppa taget och dö och låta det hända. 

   Och jag tycker jag släpper och släpper och släpper. 

Så idag på denna tisdag i Stilla veckan, försöker jag stå kvar i tomrummet mellan. 

   I att ha lämnat något och att vara på väg mot något som jag inte vet något om. 

   Och att vila i tron, även om den inte alls alltid känns så stabil. 

   Jag har valt att följa dig, jag tror på dig, jag litar på dig! 

   

Vad tror du på? 

   Vad tvivlar du om?

   Vad vet du?