fredag 11 mars 2022

Min resa

Jag är i slutet på en fas och början på en ny.
   Igår var min sista dag som anställd.
   Och jag insåg att jag på senare tid har sammanfattat. 
   Främst vad jag lärt mig under det här senaste dryga året sen jag blev sjukskriven - för det är mycket! 

Det första som hände var att jag hittade en online-kurs i målning. 
   Bold Color Bootcamp med Charla Maarschalk.
   Jag har alltid älskat mycket färg så det passade mig som hand i handsken. 
   Jag har också varit nyfiken på att måla ansikten, men inte upplevt att jag kunnat.
   Och här fanns det tydligt förklarat, steg för steg. 

Det fanns många orsaker som samverkade till att jag blev utmattad.
   Men det som puttade mig över kanten var grova sexbrev från en intagen. 
   Och breven bara fortsatte att komma. 
   Och jag upplevde mig ensam i hanterandet av dem. 

Nu har den situationen helt förlorat sin laddning, liksom breven, och jag inser att det också hänger ihop med resan jag gjort. 
   För det satte fingret på något, på flera saker faktiskt. 
   Och i backspegeln kan jag se att det är just dem jag ägnat tid åt att ta mig an. 

Mitt första försök att måla "bold/djärvt" blev ett självporträtt. 
   Jag ville måla energin av att säga Stopp! 
   Inte arg, mer bestämd.
   (Jag hade inte kommit till ilskan då än.)
   Stopp till män som tränger sig på ovälkommet.
   Men också Stopp, som i att sätta gränser mot hur jag upplevde mig hanterad i så många sammanhang. 


Jag fascinerades av kommentarerna jag fick när jag visade upp den pågående målningen på sociala medier.
   "Så har jag aldrig sett dig."
   "Du ser så arg ut, du som alltid är så glad." 
   Ja, precis! 
   
Jag lärde mig om reaktioner på trauma och insåg att min främsta är fawn. 
   Vi är många "duktiga flickor" som är mästare på den.
   Vi har lärt oss sen vi var små hur vår kultur vill ha oss.
   Hur vi skyddar oss själva.
   Hur vi anpassar oss för att inte vara till besvär. 
  
Och jag fördjupade mig i förståelsen av trauman och vad de gör med oss. 
   Hur trauman inte behöver vara livshotande för att påverka hela det fortsatta livet. 
   Jag såg och lyssnade till Gabor Maté i The Wisdom of Trauma och hans ord "Trauma is not what happens to you, it is what happens inside you" klargjorde mycket. 

Jag upptäckte Embodiment Unlimited via en digital konferens de hade som spände över flera dagar med många olika föredragshållare och Mark Walsh i spetsen, Trauma's Everyday Impact
   Jag gick sen två digitala kurser via dem.
   Moving Beyond Trauma med Ilan Stefani och Trauma is Your Superpower
   För det handlar inte bara om att läka, det handlar om att se de superkrafter som vi utvecklar i hanterandet av trauman. 
   Det handlar om att få ta det vidare. 

Och jag började kartlägga mina superkrafter!  
   Krafter som gör mig väldigt duktig på vissa saker! 
   Men jag insåg också skillnaden mellan superkrafter som används frivilligt och medvetet, och när de används omedvetet, som de gjorts i så många år. 

Och där ligger en avgörande skillnad. 
   Samma agerande kan få totalt olika resultat i mitt liv beroende på om det används medvetet för att hantera en situation eller är ett omedvetet sätt att skydda mig! 
   Och de lämnar helt olika eftersmak i mig. 
   
Jag insåg att en djup orsak till min utmattning också var att jag inte kände mig sann. 
   Att jag inte levde min sanning.
   Att jag höll tillbaka min kraft för att inte ta för stor plats, att jag anpassade mig, kompromissade, var rädd för vad andra skulle tycka. 
   Till nytta för ingen. 

Parallellt med en utmattnings-rehabilitering på Ladvik som fokuserade på KBT, mindfulness och basal kroppskännedom, deltog jag också i en coachinggrupp med andra kvinnor, Byou.
   Sofia Singemo höll i coachningen och erbjöd sedan också en fortsättning i en coachingkurs som jag hoppade på, Bcoach
   
Jag lockades av de essenser hon hittat som grundläggande för vårt välmående och som vi utgick ifrån. 
   Trygghet - utan den kan vi inte läka eller vara sant kreativa. 
   Sanning - lever jag inte sant utifrån mitt inre kommer det aldrig bli bra. 
   Mod - har jag modet att stå upp för mig själv och det jag tror på?
   Kärlek och tacksamhet - hur står det egentligen till med kärleken till mig själv? 
   Förändring - är jag öppen för förändring, på riktigt och förstår jag hur stor förändring som kan ske? 
   
Så blev tolkningen av essenserna för mig och hur jag levt med dem under den här tiden. 
   Och jag insåg att här finns goda verktyg för arbetet jag gjorde på fängelset och med människor i alla sammanhang. 

Jag minns inte hur jag stötte på Maya Luna, men hon har blivit en livsomvälvande guide in i den heliga vreden och förståelsen av det heligt feminina.
   Jag deltog i hennes digitala kurs Sacred Rage: A Reclamation for Women
   Och jag började måla vreden jag kände i mitt djup. 
   Den jag stängt in för att den känts potentiellt livsförstörande. 
   När den i själva verket är grunden till så mycket kreativ livskraft. 


Hur mycket kraft stänger vi kvinnor inte inne, som sen får fräta sönder oss inifrån?

Parallellt med allt läste jag böcker! 
   Johannes av Korsets Själens dunkla natt
   Magdalene Mysteries - The Left-Hand Path of the Feminine Christ av Seren och Azra Bertrand och The Great Cosmic Mother - Rediscovering the Religion of the Earth av Monica Sjöö och Barbara Mor. 


För allt hänger ju såklart ihop. 
   Den själens dunkla natt jag gick igenom som också lärde mig att älska mörkret. 
   Att det finns så mycket kunskap där! 
   Vi har sånt fokus på ljuset, in med ljus, lys upp, förvisa mörkret. 
   Det har också varit min väg. 

Men nu provade jag en ny väg rakt ner i mörket där jag bekantade mig med det. 
   Mitt eget, de skuggsidor jag kan upptäcka.
   Men också det feminina, det borttryckta, det kroppsliga, det mänskliga, det blodiga, det köttsliga. 

Och jag menar inte det ljuvt feminina, mjuka, ljusrosa, välanpassade. 
   Jag menar det kraftfullt feminina! 
   Med en kraft så stark att den förtryckts i årtusenden. 


Hur ska vi kunna förväntas ta hand om vår jord, värna klimatet, sluta utrota djur och bränna ner djungler, när vi inte ens kan hantera kvinnlig ilska, mens, smärta och död. 
   När vi inte kan hantera livet med alla dess sidor. 

Och så kyrkan. 
   Är det konstigt om granskogsfolket inte vill komma till kyrkan för att möta det gudomliga när kyrkan varit den som avvisat all gudomlig närvaro utanför kyrkan?
   Det sitter såklart i vårt kollektiva kroppsminne! 
   När vi fortfarande tror att VI ska lära DEM något om Gud och Kristus. 
   När det förmodligen är tvärt om, de som kan lära oss något om hur Kristus verkar överallt i naturen, i den konstanta rörelsen av död och uppståndelse, närvaron, heligheten. 

Den feminina kraften i upplevandet av det gudomliga, där det inte spelar någon roll om det stämmer överens med kyrkofäders skrifter eller inboxande dogmer.


Så jag började en ny kurs med Maya Luna, Holy Fire, an Immersion in Deep Feminine Mystery, den pågår fortfarande. 
   Och jag lyssnade till en gruppdiskussion online om Personality Disorders & Abuse in Spiritual Communities.
   Och jag kände igen så förfärande mycket. 
   Och jag deltog i en tredagarskonferens om Feel the fear and share it anyway med kvinnor från Embodiment Unlimited om hur vi kan stärka kvinnor att ta mer plats. 

Och jag har börjat en 10 månaders Certification training in Process-oriented Facilitation digitalt vid Santa Fe Institute for Shame-Based Studies med David Bedrick.
   Och jag läser hans senaste bok You Can't Judge a Body by its Cover - 17 Women's Stories of Hunger, Body Shame, and Redemption. 
   Jag började följa honom i sociala medier och slogs av hans ödmjuka, kärleksfulla och totalt omvälvande sätt att arbeta med människor.  
   Och jag insåg att jag vill lära mig det! 
   För hur omvälvande är inte det här sättet att se på kroppens intelligens?

"My research has shown that resistance to dieting is a healthy response 
to the shaming that is baked into what drives people to try to lose weight.
Because people naturally resist shame and self-hatred, 
they subconsciously undermine diets motivated by these feelings.
At the very least, our diet resistance is a "screw you" to garden-variety external 
and internalized shaming, exacerbated by sexism, racism, classism, trauma, and abuse. 
Our hunger sends us dispatches from who we really are - 
our deepest needs, wants, and desires 
because even though we think we can ignore, silence, and push them aside, 
however submerged our authentic self is, it remains a powerhouse.
We can channel these forces for our own good, 
or we can continue to be punished by punishing ourselves."
   
Och det jag lärt mig hittills under det här dryga året är att ta mer ansvar för mig och mitt och sluta skämmas så mycket.
   Också att lägga ansvaret där det hör hemma. 
   Är det inte mitt så ger jag tillbaka det. 
   Att jag har något att ge som är värdefullt! 
   Att det inte är jag som är knäpp, det är systemet som är skevt! 
   Men att det är mitt ansvar att kliva ur det och att försöka förändra det.
   Att sluta anpassa sönder mig! 
   Att se mer kärleksfullt på mig själv och det jag gör. 
   Att min kropp bär på så mycket kunskap och klokhet som jag behöver lyssna till! 
   Och så mycket mer! 
   
Har du läst om något här som du känner att du vill arbeta med hos dig själv?
   Tveka inte att höra av dig! 
   Jag börjar med själslig coachning som kan ske digitalt. 
   Jag har också börjat måla själsliga porträtt där jag målar dig med den energi du behöver i ditt liv, utifrån ett längre samtal vi har. 
   På min hemsida kan du läsa och se mer av det jag gör. 
   För nu vill jag börja göra igen! 

3 kommentarer:

Draken

Något jag funderat över i många år nu, har aktualiserats med det utredande samtalet jag hade med personer utsedda av domkapitlet här i vecka...