De vita röcklinen

Det var ett bra tag sen jag insåg att jag är allergisk mot ordet Herre.  

   Och jag började fundera på om jag ens skulle kunna hålla en gudstjänst om jag var tvungen att säga det ordet om och om igen. 

Sen fick jag känslan att om jag skulle behöva sätta på mig ett vitt röcklin, skulle jag vilja gå ut och jorda ner det innan jag gick in och ställde mig framför församlingen! 

Vi hänger på oss de vita kläderna för att visa på renhet.

   Vi som ska stå där och förmedla förlåtelsen för synderna. 

   Så blir du lite renare också! 

   Inte för att jag är det egentligen, men det gömmer jag under min vita fina särk. 

   

För att sudda bort personlighet, så personlighet inte står i vägen för församlingens möte med det gudomliga. 

   Som om inte mötet sker genom oss människor.

   För att vi är människor. 

   Vad är annars inkarnationen? 

Jag minns när jag läste till präst och vi började öva på att ha gudstjänster och på att ta på oss de liturgiska kläderna. 

   Jag minns hur vi funderade på var vi kvinnor skulle ha händerna vilandes framför oss. 

   Satte vi dem för högt hamnade de på brösten och det går ju inte att ens låtsas om att det finns bröst där under, ännu mindre dra uppmärksamhet till dem.  

   Satte vi dem längre ner på magen så var ju problemet att det såg ut som om vi var gravida. 

   Som om vi höll om en gravidmage. 

   Och det gick ju inte heller för sig. 

   Männen kunde ju ha händerna var som helst för deras kroppar behöver vi ju inte förhålla oss till. 

   

Och vi pratar om den vita dopklänningen och den vita konfirmandkåpan och hur vi hela tiden har utrymme att växa vidare i vår tro i den här vita stora klänningen.

   Och jag vill helst bara slita av den. 

   Och låta oss växa ut i världen istället. 

   Växa ut i all vår mänsklighet och all vår jordiskhet. 

Gud blev människa, säger vi, för att uppleva vår mänsklighet. 

   Varför gör vi vårt bästa att fly från den inom kyrkan? 

   Varför är Gud där uppe och inte här nere? 

   

I en kyrka jag jobbade i fanns det vackraste altaret med rosor i ring i stenskivan. 

   En gång om året fick vi se det, på långfredagen. 

   Övrig tid låg det flera lager av vita dukar över, perfekt symmetriska ljusstakar och vaser med blommor. 

   Perfekt ordning som om det är det som speglar himmelriket. 

Och vi människor brottas med att dölja vår mänsklighet. 

   Stänga inne den.

   Skämmas för den.

   Råkade jag hosta och störa någon? 

   Min kropp vill röra på sig, men jag måste hålla den stilla för att inte verka konstig. 

   

Och så nattvarden. 

   Varför måste vi äta pappersbröd doppat i illasmakande vin?

   Ska vi smaka det gudomliga, dela mötet med det gudomliga, kan det väl få vara njutningsfullt! 

Fast njutning är ju lite farligt förstås. 

   Att ge kroppen vad den önskar är ju lite farligt. 

   Tänk om kroppen förleder oss? 

Så, varför lämnar jag inte bara kyrkan? 

   

För att det är min kyrka också! 

   För att Gud kallar mig.

   För att Jesus går vid min sida.

   För att Kristus lever genom mig. 

För att det inte är mitt fel att kyrkan valt vägar genom historien som enligt mig, fört den bort från det Jesus gjorde och var. 

   För att jag inte var den som valde det. 

   För att jag också vuxit upp i den kultur som sett allt det här som naturligt. 

   Självklart. 

   

Men nu kliar det i kroppen.

   Nu är det så mycket som skaver. 

   Och ju mer jag låter det skava, desto värre blir det. 

   Och ju mer jag fördjupar mig och ju mer jag lär mig och ju mer jag låter leva i mig, desto tokigare verkar det. 

Jag har skrivit tidigare att jag följer Maya Luna, och det arbete hon gör med att blottlägga våra samhällens dysfunktionalitet är omvälvande. 

   Hur många lager som ligger över lager och när jag tror att jag vänt på en sten och insett något, så ser jag lika snabbt hur detta något knappt är halvvägs. 

   Vi kan slänga oss med ord som patriarkat och feminism, men jag tror vi behöver gå djupare än så. 

   Vi behöver se de djupare strukturer som vi alla simmar runt i. 

   

Det finns ett kvinnohat som i vissa fall leder till fysiskt våld mot kvinnor, som gör att våldtäkt är ett så vanligt använt vapen, som gör att lönerna i kvinnodominerade yrken generellt är lägre, som gör att män ska vara macho och inte så känslosamma, som ständigt skammar ickeperfekta kroppar, som stänger ner BB-avdelningar, som, som, som...

Och det finns ett internaliserat kvinnohat i oss kvinnor. 

   Där vi fortsätter att uppfostra oss själva och varandra i kontroll, i anpassning, i att skydda och höja upp det manliga. 

   I att förminska vår kraft. 

Vi säger i kyrkan att Gud såklart inte är en man. 

   Ändå kan vi inte i vår handbok välja vilken benämning på Gud vi vill använda. 

   Jag kan inte välja bort Herre.

Jag har ibland uppmuntrat församlingen att prova att be Vår Moder istället.

   Och så många kommentarer har handlat om att det blev en helt annan bön. 

   Att det är en helt annan upplevelse. 

   Att be till Modern! 

   Såklart!

   Ord gör något med oss. 

   

Hur vi ställer ljusstakarna på altaret gör något med oss.

   Hur vi gömmer vår mänsklighet i ett skinande vitt litet tält gör något med oss.

   Hur vi i samhället behandlar gravida och födande kvinnor gör något med oss. 

   Hur vi behandlar äldre gör något med oss. 

   Hur vi behandlar djur gör något med oss. 

   Hur vi behandlar fattiga gör något med oss. 

   Hur vi behandlar människor i fängelse gör något med oss. 

   Hur vi behandlar människor som flyr från krig gör något med oss. 

Och vad det gör med oss tror jag också får konsekvenser för miljön, för vår jord. 

   För det hänger ihop. 

   Om vi köper tanken om att vi människor är satta på jorden att dominera naturen (också i oss människor), så är det detta vi får. 

   Vi får miljökatastrofer och krig. 

   Och vi får ett ekonomiskt system som inte ser till mänskliga eller naturliga värden utan till makten.

I natt kunde jag inte sova. 

   Det fanns en oro i kroppen.

   Och jag låg och kände in den och det var inte en oro över något inför morgondagen.

   Något som behövde göras eller som jag glömt, något jag skämdes för eller oroade mig över. 

   Det var egentligen inte en oro utan en känsla av att det var något som pågick. 

Och vid halv ett vaknade sonen till så jag gick in till honom och la honom ner i sängen igen och satt med honom tills han somnade om.

   Och sen tittade jag ut genom fönstret och såg skådespelet, norrskenet.  

   Vi hade tittat tillsammans tidigare på kvällen och sett litegrann.

   Men nu! 

Dessa gröna vågor som böljade fram över hela himlen. 

   Inte bara i norr, utan över hela himlen som jag kunde se från mitt fönster. 

   Och jag skrattade högt över naturens kraft.

   Och jag tackade för att jag fick uppleva det. 

   Och jag la mig i sängen igen och lät det skölja över mig.

Och jag kan inte släppa det. 

   Upplevelsen av det.

   Och jag vill uppleva mer och jag vill tänka mindre. 

   Jag vill ha färre intellektualiseringar och mer förkroppsliganden. 

   Jag vill ha mer av inkarnation. 

   På riktigt! 

Jag läser David Bedricks bok You can't judge a Body by it's cover och slås av intelligensen som finns i våra kroppar! 

   Och hur kärleksfullt vi kan locka fram den. 

   Men mer om det i ett annat blogginlägg. 

   

Har jag förresten berättat att jag skriver på en bok? 

   Helig vrede - Ett evangelium är titeln. 

   Det här är ett spår i den, tillsammans med andra. 

   Vart de kommer leda vet jag inte än.

   Men jag följer tacksamt med på den spännande resan! 

   Resan mot befrielsen!