Jag har undrat vad det är som skaver. I flera år faktiskt.
Och jag har inte riktigt förstått.
Förstått vad Gud vill.
Inte förstått varför Gud vill att jag ska vara präst när det är så mycket med kyrkan jag har så svårt för.
Och nu står jag här igen, på tröskeln.
Trots att jag älskar att vara fängelsepräst.
Jag har aldrig känt mig så mycket som präst som i mötena på fängelserna.
Som att jag verkligen får göra min tro.
Får tjäna.
Helt plötsligt är det som att det prästerliga i mig kommer till liv.
Men det är nog inte bara det, det är nog den kristna människan i mig som får komma till liv också.
Jag har känt det så när jag jobbat i församling också.
I arbetet med samtalsgrupper, på retreatdagar, i enskilda själavårdande samtal eller i de där stunderna som bara uppstår i mötet.
Ibland också i gudstjänster.
Mer sällan i gudstjänster.
Så samlades vi i kyrkan för gudstjänst innan jul.
Och prästen gjorde i sitt beredelseord en utläggning om julen.
Och avslutade med en koppling mellan vad tomten säger på julafton och vad hen menade att vi inleder varje gudstjänst med: "Finns det några snälla barn?"
Och jag valde att inte läsa med i förlåtelsebönen efter det.
Och jag ville inte ha den prästens förlåtelseord.
För jag håller inte med.
Det är inte vad vi inleder våra gudstjänster med.
Och det är verkligen inte vad vi borde inleda dem med.
Och visst kan det bli fel ibland.
Man har en tanke om något fyndigt som inte landar riktigt rätt.
Men det jag älskar med att arbeta i fängelsemiljön är att någon hade kunnat resa sig upp och gå när de hört det här.
Eller så hade de ifrågasatt det.
Velat ha en förklaring och så hade det blivit ett samtal kring det.
Men vi sitter där i kyrkbänken och tar det.
Någon sa till mig om det efteråt "Äsch, jag stänger öronen".
Och jag orkar faktiskt inte med den kyrkan längre.
Och vad den gör med oss.
För jag reste mig ju inte heller upp och gick, jag sa inte heller ifrån.
För mig ska kyrkan vara en modellering av himmelriket på jorden.
Där vi självklart kommer att misslyckas många gånger i våra försök att nå dit, för vi är bara människor.
Men där vi i alla fall försöker.
Hela tiden!
Där vi hela tiden gör allting med evangeliets anda i bakhuvudet.
Där det självklara är att ställa sig frågorna:
Är det kärleksfullt?
Säger jag "Du är älskad!" till min nästa i det jag säger och gör?
Min sista vecka på fängelset fick jag vara med på en gudstjänst med en av avdelningarna.
Vår pingstpastor höll en betraktelse utifrån julevangeliet och pratade om Jesus som brobyggaren.
Hur redan det lilla Jesusbarnet skapade möten mellan människor som kanske aldrig hade träffats annars.
Till det lilla barnet kom herdarna som tillbringade sin tid med att ta hand om sina får ute i markerna.
Men dit kom också stjärntydarna med sina dyrbara gåvor.
De som levde i ett helt annat sammanhang.
Hos Jesusbarnet fick de mötas.
Evangelium.
När jag arbetade som fängelsepräst på Färingsöanstalten hade vi en invigning av de renoverade multireligiösa bönerummen.
Till invigningen kom anstaltschefen och biskopen, företrädare för olika religiösa samfund och intagna.
På stolarna i rader framför altaret satt de blandade: kriminalvårdare, religiösa tjänare och intagna.
Min poäng var att i det rummet var vi alla människor.
Vi var inte våra roller.
Jag läser i DN:
"I undersökningar där människor tillfrågas om vad de uppskattar mest med kyrkan, nämner de, enligt Liljefors, varken högmässor, dop eller konserter.
– De svarar diakonin, vad kyrkan gör för fattiga, hemlösa, de som inget har. För de ensamma – ensamhet är en folksjukdom."
Den som talar i artikeln är Olle Liljefors, präst i Svenska kyrkan.
Självklart görs otroligt mycket gott i kyrkans regi.
Det finns många kyrkoarbetare, förtroendevalda och församlingsmedlemmar som verkligen både lever och sprider evangelium!
Men varför gör vi inte mer?
Fängelsedagbok av en revolutionär präst av Philip Berrigan.
En katolsk präst som för sitt motstånd mot kriget i Vietnam fick sitta i fängelse i många år.
Philip Berrigan skrev:
"Men kyrkan är inget samfund.
Det är en rörelse som fått i uppdrag att predika evangelium, att förkunna Faderns frälsning genom Jesus Kristus.
Den blir till ett samfund, inte a priori utan endast i den mån den upprepar Kristi frälsningsgärning, en uppmaning till sanning, rättvisa och frihet - en uppmaning till kärlek."
Han skrev också:
"Revolution kan under vissa förhållanden vara icke-kristen, men en människa kan inte vara kristen utan att vara revolutionär.”
Och jag vill inte vara en del av en kyrka som främst är en kulturbärare (om nu inte kulturen är radikal kärlek).
Jag vill vara en del av en kyrka som leder revolutionen!
Som verkligen gör rätt för sitt namn som kristen kyrka.
Skapad för att människan Jesus, revolutionären, inspirerade till ett radikalt sätt att se på medmänniskan och våra påhittade hierarkier.
Skapad för att Kristus, den uppståndne, visar på den ständigt pågående rörelsen i död och uppståndelse.
En kyrka som hela tiden riktar blicken tillbaka till människan, till skapelsen, till evangeliet, till nåden och kärlekens kraft!
Och en kyrka som ser till tillsammansskapandet!
Hur vi som kristna människor inte är konsumenter av kyrkans verksamheter utan kyrkan själv!
Hur Gud lever i oss och verkar genom oss och att vår uppgift är att låta fler människor få vara med och låta Anden röra sig.
Och jag tror inte bara att människor vill att "kyrkan" ska göra gott för människor.
Det händer också något med den som får stå till tjänst.
Med den som får vara Guds händer!
Och jag önskar att kyrkan skulle vara mer av möjliggörare i att låta oss alla vara mer av Guds händer i varandras liv.
Så jag vet vad jag vill göra och jag ska se vad jag kan hitta för vägar framåt för det.
Kanske blir det i kyrkan, kanske blir det inte det.
Tydligt är att vårt samhälle behöver aktörer som står upp för människovärdet.
Som vill vara en aktiv part i att integrera människor.
Vare sig de invandrat eller lämnat ett fängelse eller är en ensam äldre eller en rotlös tonåring eller lever i annat slags utanförskap.
En aktiv part i att visa på ett hållbart liv för kroppen, själen och klimatet.
Jag önskar att det skulle vara kyrkan!
.jpeg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar