Av kärlek och ångest driven

Ut i den mörka natten

av kärlek och ångest driven

 - o lyckliga lott! - 

gick jag osedd av alla

ty hela mitt hus låg i vila. 

Johannes av Korset

I Själens dunkla natt, ägnas många kapitel åt att förklara de här få raderna. 

   Det som fångade mig redan när jag googlade på begreppet, var:

   "Helt visst ligger all den nåd som Gud ger själen innesluten i denna självkännedom; men den torka och tomhet som själskrafterna befinner sig i, jämfört med den överflödande rikedom de förut åtnjöt, såväl som den svårighet som själen erfar att göra det goda, kommer henne att upptäcka inom sig själv en låghet och ett elände som hon inte varseblev under sin lyckas dagar."

Ord som talar in i livet hos flera intagna som jag möter. 

   Den stund då de inte tittar bort längre utan konfronteras med sig själva och vad de gjort. 

   Och det viktiga i att inte förminska smärtan eller orsaken till den. 

   Sitta med och säga, "Ja, det är förskräckligt!". 

   Och stanna där. 

Inte linda in, förklara bort, försöka underlätta. 

   Och det är här det kan gå emot den spontana viljan att lindra. 

   Att ta bort smärtan om det går. 

Men att veta att det inte är det kärleksfulla att göra. 

   Det kärleksfulla är att bara följa med. 

   Gå bredvid.

   Förstå att det är ett enormt viktigt steg på vägen. 

Och det var här jag såg mig själv i det. 

   För det här är ju inget unikt för intagna brottslingar. 

   Det blir bara så mycket mer påtagligt där. 

   Hur vi så lätt beter oss mot varandra. 

   Som vi tror är för varandra. 

   Hur vi så sällan får stanna i det svåra. 

   Hur jag behöver få stanna i det svåra! 

   

Jag behöver inte att någon vänder det till något positivt eller viftar bort det. 

   Jag behöver få landa i att "Ja, det här är en svaghet jag har!". 

   Eller "Nej, det här blev inte bra!". 

   Och att det är okej. 

För visst är ovetskapens lycka skön.

   Att bara få blunda och låtsas som ingenting. 

   Och för ett tag kanske det fungerar. 

   Men det håller mig från livet och mig själv! 

   Den djupare glädjen och det levande livet. 

Och jag tänker på vårt samhälles rädsla för allas våra mörkare sidor.

   Hur vi så gärna försöker dela in oss i goda och onda.

   Hur vi utesluter dem som blottat sina brister.

   Hur det hindrar så många helt naturliga utvecklingsförlopp. 

   

För vår skuld och skam talar till oss. 

   Om vi orkar lyssna. 

   Varför får vi då inte i lugn och ro titta på det som blev?

   Förstå vår del i det. 

   

Varför kan vi inte tillåtas att misslyckas? 

   Men ändå få vara med.

   Få en möjlighet att lära oss av våra misstag och fortsätta framåt.

   För som Johannes av Korset skriver:

   "Detta är den första och den största fördelen som själen vinner i denna torra och dunkla kontemplationens natt: kännedom om sig själv och sitt eget elände."