Att höra till

Det är ett år sedan jag lämnade radhuset och Norrtälje och flyttade ut i sommarstugan på Ingarö. 

   Ett kliv rakt ut i intet kändes det som.

   Samtidigt som det var ett kliv hemåt, till något väldigt välbekant, en plats jag alltid älskat. 

Om en dryg vecka är det dags för nästa steg, in i ett nytt slags liv.

   Till en lägenhet i ett hus fullt av andra barnfamiljer.

   Till ett liv mer i gemenskap. 

Det kan inte vara en slump att jag på tre olika ställen har sett samma två begrepp komma upp i relation till varandra på senaste tiden. 

   Alla har varit olika varianter av vad Brené Brown tillslut sa rakt ut i ett videoklipp jag såg. 

   Att "belonging" faktiskt är motsatsen till "fitting in".

   Att kunna vara sig själv med andra är att "belong", höra till.

   Medan att hela tiden försöka "fit in" är att behöva vara någon annan för att få vara med. 

Och åh vad jag längtat efter att få höra till! 

   Få känna mig hemma i ett sammanhang där jag kan vara allt som jag är.

   Och vad jag ägnat mycket tid och kraft i livet åt att försöka passa in.

   

I fler och fler sammanhang märker jag att jag faktiskt börjar känna mig mer hemma nu. 

   För att jag blivit tydligare med vem jag är och vad jag tror på, tror jag.

   Men också för att jag slutat försöka passa in genom att vara någon jag inte är. 

   Slutat anpassa mig så mycket. 

Jag gav mig ut på en magisk resa i sommar och kom hem och undrade om jag skulle kunna fortsätta vara i det magiska. 

   Och nu några veckor senare så kan jag nog konstatera att jo, livet är bra magiskt. 

   Men det kräver att jag ser det och är öppen för det. 

Det kräver att jag är i kontakt och uppmärksam. 

   Eller kräver och kräver, det kanske det inte alls kräver, men det är i alla fall det jag märkt låter mig fortsätta att uppleva magin. 

   

När jag är i kontakt med mig själv, mitt inre och min kropp, vad jag känner och behöver. 

   Och tillåter mig att tycka att det är viktigt!

   Att det jag känner och behöver är viktigt och värt att lyssna till! 

När jag är i kontakt och kommunikation med allt levande omkring mig.

   Uppmärksam på hur alltet kommunicerar med mig. 

   Tydlig med vad jag vill och behöver. 

Då finns möjligheterna där om jag tittar. 

   Om jag följer impulsen.

   Om jag tror att det är möjligt. 

Och när jag vågar lita till att allt har sin tid. 

   Att inte stressa för att jag inte vet, innan jag kan veta. 

   Och att komma ihåg att oftast går det väldigt snabbt från "ingen aning" till "nu vet jag"!

Som när jag hittade den här nya lägenheten. 

   Jag försöker liksom lyssna av, känna in, var jag upplever att jag ska vara och det har varit här, i stugan. 

   Och jag har sagt att jag vet att det kan ändras när som helst, men för nu är det så. 

Och så kom det helt plötsligt ett skifte. 

   En dag blev det bara tydligt att jag inte skulle vara här längre och jag visste att jag skulle leta efter något annat. 

   Att något annat borde kunna vara möjligt. 

Trots att jag fått höra att det är omöjligt att få lån utan fast inkomst och med a-kassa.

   Så jag sökte på Hemnet på Värmdö och från billigast och där var den. 

   En lägenhet som fortfarande krävde ett lån, men som ändå skulle hamna på en rimlig kostnad.

Så min pappa erbjöd sig att stå med på lånet och vi åkte till banken. 

   Och jag berättade om mig och om min bok och om vad jag gjort tidigare och om mina planer. 

   Och tillslut sa bankkvinnan "Du får lånet och du får stå på det själv, jag tror på dig!". 

Och jag höll på att börja gråta för det var så överväldigande och bekräftande! 

   Efter ett par år där det känts som om de etablerade systemen bara misstrott och nedvärderat.

   När det känts som om det inte finns någon plats för mig, som den jag är. 

   Att jag måste förändra mig och gå emot det som känns rätt för mig, för att kunna skapa mig en plats i det här samhället. 

Men jag har envist stått kvar och starkare och starkare känt att jag gör rätt, att jag är rätt. 

   Att jag får bevisen i människor jag möter, i samtal och kontakter.

   Och i hur jag känner mig och mår. 

   

I min relation till naturen omkring mig.

   I min relation till det gudomliga som både växer och blir större, men också mindre på något konstigt sätt. 

   Jag upplever en större närvaro av "något" i mitt liv, men det är en annan slags gudomlighet. 

   En gudomlighet som inte är intresserad av min syndabekännelse.

   Som inte finns utanför mig.

Utanför mig finns mycket dock, som jag är i relation till, som jag kommunicerar med. 

   Mycket mer än tidigare. 

   Och i allt det finns det gudomliga, lika mycket som i mig! 

   Både paradoxalt och väldigt enkelt på något sätt. 

   

Och där hör jag till.

   Här hör jag till. 

   Som en tråd i en stor väv, sammanflätad med alla andra trådar.