Giftpilar

Jag fick ett argt och otrevligt mail för ett par dagar sen och det sänkte mig. 

   Det spelar inte så stor roll vad det handlade om eller vem det var ifrån, men det satte igång något i mig. 

   Det gjorde mig otroligt trött och gjorde att jag kände mig så tung i kroppen. 

   Jag har velat gråta, men har inte riktigt kunnat. 

   Nästan känt mig som förlamad. 

Jag kände att jag inte ville sitta själv med det, så jag gick ut på tomten och där träffade jag en granne som jag kunde prata lite med. 

   Hon kom med så fin stöttning och kloka reflektioner och påminde mig om att jag har rätt att känna mig trygg. 

   Att det är okej att sätta gränser för att skydda sig själv. 

I ett annat sammanhang beskrev jag det som att jag upplevde det som att jag fick en giftpil skjuten i kroppen.

   Och någon undrade om det inte var så att jag kanske fått flera såna giftpilar skjutna mot mig tidigare, men att det är först nu jag uppmärksammar det. 

   Jag hade berättat att jag efter att ha känt mig ganska ensam i många år, nu märker hur jag börjat slappna av på ett annat sätt här i mitt nya boende. 

   Här där jag har trevliga människor omkring mig som jag kan be om hjälp, som frågar hur min dag varit, som jag och min son umgås med så väldigt naturligt och självklart. 

Och hur jag noterade härom veckan att jag liksom känner en ny mjukhet i kroppen.

   En öppenhet och en sårbarhet som inte känns skör utan bara mjuk och varm. 

   Och kanske är det då så att den här giftpilen blev en så tydlig kontrast och att något som förmodligen varit mer normaliserat tidigare, inte längre är det. 

Men tyngden i kroppen har legat kvar.

   Kroppen har behövt något mer. 

   Och i en meditation igår guidades jag att tänka på en plats där jag känner mig trygg och gå dit, att vila i en trygg hand, i Moder Jords famn. 

   

Och jag gick i tanken till samma plats dit jag alltid går. 

   Till skogen vid havet på Ingarö.

   Och jag hade åkt dit igår morse för att vara vid havet och jag hade tänkt på att gå in i skogen, men inte orkat. 

Men kroppen längtade, så idag åkte jag dit och gick tills jag hittade rätt plats under en stor tall.

   Och jag la mig ner på marken, la mig under trädets grenar, bredvid den stadiga stammen.

   På jord, löv och barr och kände skogens multnande dofter och den friska höstluften. 

Fåglar kvittrade och asplöv darrade.

   Vågor svepte mot strandens stenar och en spindel sneddade över min jackärm. 

   En mås flög över trädens grenar. 

Och jag insåg i bilen på vägen dit att den här känslan i kroppen, att det var som att giftet från pilen spred sig, men jag försökte inte stoppa det. 

   Tvärt om behövde jag få uppleva hur varje cell i kroppen liksom reagerade på det och signalerade fara och sa stopp. 

   Det var som att kroppen behövde väckas upp och att det har tagit ett par dygn.

Att jag liksom behövt vänta in kroppen och låta den ha sin process.

   Att nu när den känner sig tryggare, så är den redo att mobilisera sitt försvar på ett nytt sätt. 

   Nu känner den sig trygg nog att lyssna in sina behov och börja sätta de gränser som behövs. 

Och tala om för mig vad den behöver, som när den behöver få ligga på självaste marken för att känna stödet från Moder Jord! 

   Och jag låg där tills jag kände mig redo att resa mig upp, när något oroligt stillats i min kropp och jag kände mig påfylld av jordens energi.  

   Och jag gick därifrån lite lättare.  

   Ett steg på vägen, i en process som nog kommer fortsätta!