Värdig

Det är prövande att vara i en så här långdragen process. 

   Jag inser att en stor del av det här året kommer jag att ha ägnat åt denna process med domkapitlet. 

   Det började i vintras, fortsatte under våren för att där nå sin peak i slutet av maj, sen genom sommaren och snart in i hösten.

   

Men det har också varit otroligt lärorikt.     

   Och fastän det är ångestfyllt och till viss del förlamande, så kan jag också se hur det långsamma i processen låter mig komma djupare och djupare in i något. 

   Hur jag ser nya lager, kopplar ihop saker, får nya pusselbitar att lägga till det stora. 

   

Och hur jag behandlar mig själv i det ser jag också tydligare. 

   Hur svårt det är ibland att vara kärleksfull och ha omsorg. 

   Hur de där andra rösterna i huvudet blir så starka. 

   "Vem fan tror du att du är?"

   "Sluta gnäll!"

   "Sluta tramsa nu och gör nåt vettigt!"

   "Ryck upp dig!"

   Ja, de säger ju mycket värre saker också, men det orkar jag varken närma mig eller blotta. 

I Mariaevangeliet ber Petrus Maria berätta för dem vad Frälsaren berättat för henne, som han inte delat med dem andra. 

   Och hon berättar. 

   Sedan han undersökt frågorna sa Petrus: 

   "Har Frälsaren talat i hemlighet till en kvinna, och inte öppet, så att vi alla kunde höra? 

   Säkerligen ville han väl inte antyda att hon är mer värdig än vi andra?"

   Maria grät och svarade Petrus:

   "Petrus, min broder, vad tror du? 

   Tror du att jag hittat på alla dessa saker själv, i mitt hjärta, eller att jag ljuger om Frälsaren?"

Meggan Watterson skriver i Maria Magdalena, Den begravda sanningen:

   "Vi har ett problem med värde, och det är över tvåtusen år gammalt. 

   Och vi har dessutom problemet att kvinnor inte blir trodda när de säger det som är sant.

   Jag ser om och om igen samma systematiska problem - att vi inte vet att vi är värdiga att ha en egen röst och att tro på den."

Jag har funderat över vad som håller mig tillbaka. 

   Varje vecka får jag flera mail från människor jag aldrig träffat med stöd och uppmuntrande ord. 

   Många från präster och diakoner. 

   Jag vet att det jag gör inte är ingenting! 

   

Jag vet också att jag blivit illa behandlad och att det tar både tid och energi att bearbeta det.

   Att det inte är konstigt att jag blir som förlamad under tiden och att jag behöver klappa försiktigt på mig själv och ge mig tid. 

   Att det inte är så lätt att vara idérik och produktiv då. 

Meggan Walterson skriver: 

   "De två ord som sticker ut som i eldskrift för mig i den reaktionen är orden 'kvinna' och 'värdig'.

   KVINNA: Han kan inte tro att Jesus skulle välja att avslöja för Maria vad han inte avslöjat för dem.

   Hur kunde hon, Maria, en kvinna (det svagare könet), förtjäna det mer?

   VÄRDIG: Han kan inte heller tro att en kvinna kan vara värdig att få höra en så hemlig lära. Det värde han ifrågasätter är det hos kvinnor, och hos själva kvinnligheten. 

   Hur skulle hon kunna vara värdig en sådan närhet till Kristus?"

Petrus, klippan som kyrkan är byggd på, den förste biskopen. 

Meggan Watterson skriver vidare: 

   "Och sedan gråter Maria. (...) 

   Hon gråter, ja - för man tror henne inte. 

   Hon blir sviken efter att ha anförtrott dem sin hemliga lära, det hon vet i sitt hjärta. 

   Men jag tror att hon också gråter för att hon anförtroddes den läran att förvalta, men nu inser att lärjungarna inte har förmågan att ta emot den. 

   Det är en lära som hon, och bara hon, kan förmedla, av precis det skälet: deras hela världsbild och föreställning om makt skulle bli tvungen att förändras för att de skulle kunna ta emot den.

   

Jag tycker det är lätt att identifiera sig med Maria här. 

   Den som då, enligt den romerska maktstrukturen under första århundradet efter Kristus, betraktades som minst mäktig bland dem. 

   Den Petrus betraktar som den minst värdiga.

   Den som, efter att ha delat med sig av sitt hjärta till dem som hon trodde var vänner, till och med familj, blir sviken. 

   Den som inte blir trodd.

   Och som, efter att ha blivit kallad lögnare, själv blir beskriven i lögner under de nästkommande tvåtusen åren."

Ja, jag tror vi är många kvinnor som kan tycka det är lätt att identifiera oss med Maria här! 

   Som upplevt att våra tankar och ord inte lyssnats till. 

   Hur vi inte setts som värdiga. 

   Hur vi har så innerligt svårt att ta till oss, på djupet, att vi är värdiga! 

   För att vi fortfarande möts av de förminskande männen! 

   De förminskande institutionerna och systemen. 

Men jag fastnar också vid en annan av Meggans meningar. 

   "Deras hela världsbild och föreställning om makt skulle bli tvungen att förändras för att de skulle kunna ta emot den."

   Maria fick ta del av en annan slags kunskap från Jesus för att hon kunde ta till sig den. 

   För att hon var öppen för den och kunde förstå den. 

   Istället för att försöka förstå vad Maria säger, ifrågasätter Petrus henne. 

   Ja, det känner vi ju definitivt igen! 

Säkert var det frustrerande för honom att inte förstå. 

   Och att själv känna sig ifrågasatt i sin ställning som den främste lärjungen. 

   Meggan Watterson menar att Maria kanske var mer älskad av Jesus för att hon visste att hon inte var åtskild från hans kärlek, att hon visste att kärleken fanns inom henne. 

   

Hon skriver:

   Kanske representerar hon "anthropos, ett barn av den sanna mänskligheten - det vill säga den person som kommit ihåg att hon både är fullt ut mänsklig och fullt ut gudomlig.

   Hon är ett flammande ego, och hon är kärlekens eviga själ. 

   Det faktum att hon kunde uppfatta Kristus inom sig bevisar att hon hade smält samman med sin inre ängel, med nous, med själen.

   Hon var det som vi också kan vara."

Ja, för den med världslig makt är det nog skrämmande med budskap som jämställer oss alla.

   Som talar ur kärleken och som bara kan höras ur kärleken i oss själva. 

   Marias är en teologi som visar att vi alla är värdiga.

   Att vi alla är djupt mänskliga och gudomliga. 

   Kvinnor som män!