Sorgeprocess

Igår fick jag hem ett brev från Kammarkollegiet om att min vigningsrätt dragits in.  

   Ja, det är ju varken något förvånande eller särskilt dramatiskt. 

   Men det är de där konkreta sakerna som visar på det som är. 

   Jag är i en sorgeprocess och jag kommer varv för varv ner i nya lager. 

Samtidigt har vi skrivit på ett överklagande som skickats in idag. 

   En process jag är mycket nyfiken på av flera orsaker. 

   Både vad gäller hur sakfrågan kommer behandlas och bedömas, då vi argumenterar för att det inte finns någon grund för domen alls. 

   Men kanske framför allt vad hela den här processen blottlägger. 

För mig är det ju tydligt att allt det här visar på precis det jag försöker beskriva.

   Vad som händer när man manövrerat ut det feminina. 

   Och jag märker det i mig själv också.

   Hur de här lagren jag rör mig igenom ytterligare bryter bort gamla föreställningar och stelnade former. 

Det är en slags befrielse, absolut! 

   Inte från kyrkan, eller från att vara präst.

   Utan från institutionen kyrkan och den instängande prästrollen. 

Redan när jag skrev min bok gick jag noggrant igenom raderna i ordningen för vår prästvigning. 

   Jag hittade de motsättningar som jag brottats med genom åren. 

   Och det är definitivt något annat att verkligen gå in i raderna när man varit präst ett tag.

   När orden fått kött och blod.

   

Vad är det att förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild?

   Om man verkligen tar det på allvar, som vi väl bör. 

   Tydligen kan det leda en ut ur kyrkan också. 

Det är prästvigningstider just nu, så frågan blir ju extra aktuell. 

   Många är de jubileumsposter som farit förbi "Idag är det X år sen jag prästvigdes ... ".

   Mitt flöde har fyllts av bilder på glada nyprästvigda, på stolta biskopar, i flera dagar nu.

   

Någon skrev att det snart var dags för prästexamen kring den nya boken om nattvarden som kommit. 

   Och jag var nära att skriva som en kommentar att var noga med att klargöra vilka ord som är tillåtna att använda när ni pratar om den för annars kan kragen ryka igen. 

Och återigen så är det ju väl regisserat.

   Inte för att vara sadistiskt, utan för att det tar mig ännu djupare ner. 

   Inte i mina tankar, utan i mina känslor, i kroppen. 

   Illamående, gråtattacker, en enorm trötthet, ångest.

   

Mycket ångest har det varit den senaste veckan.

   Något som försöker bryta sig loss.

   En helig vrede som jag anar, men inte riktigt känner än. 

   För det är inte riktigt dags än.

   

Sorgen har verkligen olika faser och idag tänker jag en del på varför jag ville bli präst och vad en präst är för mig. 

   Jag är stolt att jag följt mitt kall, följt Gud.

   För mina år som fängelsepräst, men också att jag varit villig att gå vidare när det varit dags. 

   Att jag tog tjänstledigt och pilgrimsvandrade.

   Att jag försökt skapa mer av en kyrka för själen, för det höll jag ju på med redan för över 10 år sen. 

   Att jag i alla tjänster jag haft arbetat med fördjupning och att föra in mer av en levande Gud.

   Att mitt nav varit själavården i alla olika former.

   Att tron handlat om relation och varit fokuserad kring det som är gott för människan.

   Ja, det finns absolut en röd tråd.  

Och när jag sörjer så är det inte för att jag är i något slags motstånd mot att jag är just här, just nu. 

   Jag ser Gud i det här också! 

   Verkligen! 

   Och att få sörja är en del av det. 

   Sorgen är en del av vägen framåt och den läker också. 

För det finns mycket osörjd sorg i mig kopplad till kyrkan och den får nu smälta bort. 

   Och inte bara sorg; all oro, ängslighet och rädsla kopplad till kyrkan. 

   Jag ser all kraft jag förlorat när jag försökt inordna mig, ägnat så mycket energi åt att känna av och känna in och anpassa mig.

   

Samtidigt som den Kristus som är min förebild, har lockat mig att vara sann, att bryta formen, att följa Gud. 

   Går det här enkelt för er andra präster, drar de här krafterna åt samma håll? 

   Min känsla när jag pratar med många andra präster är att man får hitta en lagomväg som fungerar för en. 

   Man fokuserar på det goda man upplever sig kunna göra i sin tjänst och så får det överväga annat med kyrkan som skaver. 

Åh, vad det skulle vara spännande att få tala öppet och fritt och sant med präster, där ingen risk för konsekvenser finns. 

   Jag tror det finns så mycket gott och spännande och livgivande som skulle kunna komma ur det. 

   Eller det kan jag ju ana eftersom jag har såna samtal och haft genom åren och bara kan tänka mig vad de skulle kunna öppna upp för om utrymme fanns. 

   Och jag tycker det är sorgligt att kyrkan inte är intresserad av det utan hellre agerar gränsvakt och tystar ner! 

Men nu är överklagandet insänt och jag gör mig redo för nästa rond.

   Fortfarande med Kristus som förebild!