Avkragad

Stora delar av den här texten skrev jag innan jag avkragades. 

   Delar av den faktiskt samma dag, men tidigare på dagen. 

   Jag har återkommit till den nu igen för att jag vill stanna i den skörhet som fanns och fortfarande finns. 

   

Det finns så många lager i mig. 

   Det finns den starka kärlekskrigaren som inte kommer vika sig en millimeter. 

   Där den heliga vreden blossar. 

   Men det finns också den väldigt besvikna och sorgsna människan som blivit sviken av sin kyrkas herdar! 

   

Ja, mina herdar, de som skulle värna mig, skydda mig.  

   Men som istället försökte hitta det de kunde sätta dit mig för.

   Göra sig av med mig för.

   Det är min upplevelse. 

   Eller som helt enkelt inte kommit med stöd. 

   

Såhär skrev jag innan.

Den här processen med domkapitlet har intensifierat mina funderingar kring varför jag är präst i Svenska kyrkan. 

   Inte varför jag är präst, det vet jag, det är jag kallad till av det gudomliga!

   Men varför Svenska kyrkan? 

Det ställdes på sin spets när jag var i Ockelbo nyligen, på en kulturell salong där jag samtalade med David Thurfjell och Simone Kotva om kristendom och folktro, en religionshistoriker och en religionsfilosof. 

   Simone berättade om ett mycket spännande begrepp som heter "Christic", skilt från "Christian". 

   Det vill säga det som är relaterat till Kristus.

   Att det kan vara skilt från det som är kristet. 

   Så väldigt intressant. 

Vi pratade mycket om vad kyrkan och kristendomen är och jag funderar, är det patriarkala kanske något som hör till kristendomen. 

   Går det kanske inte ens att förändra. 

   Är en feministisk kyrka helt enkelt en motsägelse. 

   

Fastän det skulle kunna vara "Christic". 

   Något Kristus skulle stå bakom! 

   Kristus som knappast är patriarkal! 

Den här processen har gjort mig den stora tjänsten att bränna igenom alla illusioner. 

   De illusioner jag haft om att kyrkan är byggd på kärleksbudskapet. 

   Om att kyrkan vill gå i Jesu fotspår. 

   Om att kyrkan är något att se upp till eller önska att bli bekräftad av. 

   Och då menar jag institutionen kyrkan och inte den kyrkan som är byggd av levande stenar, den som du och jag ingår i! 

Alla känslomässiga band jag haft till den kyrkan har kapats. 

   Det är en institution och ska behandlas som det. 

   Den äger ingen makt över mig. 

   Den har olika funktioner vi kan använda oss av och stödja, men den har ingen själ. 

Kristi hjärta bultar inte i den kyrkan! 

   Det bultar i världen! 

   Det bultar i människor både inom och utanför kyrkan! 

   Jag har trott att vi i kyrkan försökt uppmuntra och inspirera varandra att mer låta det hjärtat bulta, men det är absolut ingen självklarhet.

Hanna Stenström skriver i sin recension av min bok Helig vrede - Ett evangelium i Svensk kyrkotidning, om androcentrismens kollaps. 

   Hon skriver att:

   "Kristna feministers anspråk är (även om de inte använder de orden) att så som kristendomen överlevde geocentrismens och antropocentrismens kollaps kan den överleva androcentrismens kollaps: samtidigt behålla sina särdrag och förändras."

   Men jag är faktiskt inte säker på att det är möjligt! 

Jag börjar tro att kristendomen som abrahamitisk religion är så i grunden patriarkal att det är omöjligt att nå dit. 

   Jag önskar såklart att jag har fel! 

   Visst kan vi få till vissa förändringar, en större mångfald av gudsbilder tex, ett större användande av Moder och hon och så vidare. 

   Men det jag insett är att det feminina inte handlar om bara det, det handlar om strukturer och hierarkier och det syns i arbetssätt och liturgi, klädsel och hur vi rör oss i kyrkorum. 

   

Det handlar om människosyn och relationer, relationer till både människor, djur och natur. 

   Till kroppen. 

   Det skulle krävas ett så omvälvande skifte att jag inte är säker på om det skulle finnas mycket kvar av det vi kallar Kristendom idag. 

Vad jag tror skulle finnas kvar är Jesus dock! 

   Men det är också min insikt i det här. 

   Kyrkan är mer intresserad av att följa kyrkoordningen och Augsburgska bekännelsen än Jesus. 

Jag har tänkt att det är fint att vara präst.

   Att jag är en Guds tjänare, "Det gudomliga Ordets tjänare". 

   Men kyrkan vill att jag är kyrkans tjänare och det är något annat! 

Min själ vill ha frihet! 

   Frihet att tjäna det gudomliga! 

   Följa Jesus! 

   

Följa Gud som också är Gudinnan, som är livet, det livgivande.           

   Jag har sålt min själ till kyrkan och nu får jag tillbaka den. 

   Ska det behöva kännas så? 

Utifrån Jesus skapades en ny religion, Kristendomen. 

   Jesus var jude och kunnig om Torah. 

   Han ville både upprätthålla och förnya. 

   Men på de områden där han bröt med det gamla, vände det upp och ner, inte nödvändigtvis på Judendomen utan på det stelnade som uppenbarligen kan uppstå inom alla religioner, så är jag inte så säker på att Kristendomen förvaltat det på bästa sätt. 

Varför Jesus, kan jag tänka. 

   Varför hänger jag kvar i Jesus?

   Varför släpper jag inte också Jesus och väljer bara Gudinnan? 

För att han talar till mig.

   För att han sitter här framför mig, tittar mig i ögonen och ler. 

   För att jag en gång lärde känna honom som en envist uppfordrande kärlekskrigare, som jag gillar. 

   Som jag ibland tycker är jättejobbig för att han kräver sanning och närvaro, det går inte att gömma sig. 

   

Men han dömer mig inte när jag inte lyckas. 

   Där finns inget dömande alls! 

   Bara en önskan om mer liv. 

Så är dagen här, jag ska möta biskopen för att få veta deras beslut. 

Jag känner mig ganska trött och sorgsen, inser att jag nog känner mig väldigt besviken på kyrkan. 

Lite naiv känner jag mig också som trott bättre om dem, men det är ju inte konstigt. 

Oavsett vad de beslutat, så är det ju något slags avgörande idag. 

En brytpunkt. 

Om de "frikänner", så har de ju på ett sätt utsatt mig för nästan 5 månader av plåga för ingenting och det är skit. 

Om jag får någon påföljd så kommer jag överklaga och då fortsätter processen. 

Oavsett så är det ju något slags avgörande i min relation till kyrkan. 

 

Det goda som kan komma ur det är att fler får upp ögonen för hur det fungerar och att det kanske kan bidra till förändring. 

Men för mig har jag svårt att se hur biskopen skulle kunna göra något som kan laga det som gått sönder. 

Om han ens skulle vara intresserad. 

Jag tänker inte ha prästkrage på mig idag. 

Haft det vid de andra två tillfällena, men idag tänker jag bara vara jag! 

Det känns som om något dör idag. 

Så jag får släppa taget och vänta in uppståndelsen!

Och ja, något dog, jag blev avkragad. 

   Men mer än det så dog nog min tilltro till kyrkan helt. 

Jag är en enskild människa. 

   Jag har varit präst i 14 år.

   Mitt främsta kall och mina viktigast arbetsuppgifter har varit som fängelsepräst.

   

Jag har mött människor i deras djupaste ångest, i en genomgripande upplevelse av att de är omöjliga att älska. 

   Och jag har kunnat visa dem att det inte är så. 

   Vilken ynnest! 

Jag har fått så otroligt många hälsningar under den här dryga veckan. 

   Präster, teologer, människor har hört av sig och stöttat, varit arga, gråtit. 

   "Världen är något förändrad" skrev någon. 

   

Många oroar sig, "Vad kan vi nu säga?". 

   Och här väcks min heliga vrede, för Jesus hade ALDRIG stått bakom det här! 

   Att blivande präster och nuvarande, ska behöva vara rädda att prata om något som har med vår tro att göra, och riskera att bli utkastade! 

Att vara närvarande i sin tro och i sin själ innebär att vara skyddslös, blottad. 

   Rå och totalt närvarande, inkännande och lyhörd. 

   Dit når vi inte i rädslans kultur!

Vi påpekar ibland, hur ofta orden "Var inte rädd" nämns i Bibeln. 

   Om och om igen, får vi veta att vi inte ska vara rädda. 

   Men det är inte vad kyrkan nu säger! 

   

Det gudomliga kallar oss, dig och mig! 

   Ansikte mot ansikte möts vi av en kärlek som bär allt. 

   En kärlek som aldrig väjer, som aldrig tvekar att säga DU! 

   Du, jag ser dig! 

   Var inte rädd!