Vem är Gud?

När jag ber i den djupaste natten.

   När jag riktar mig mot Gud med mina frågor, min längtan.

   Då märker jag att bönen liksom kröks.

   Vem riktar jag den till egentligen? 

   Vem når den?

Närvaron tvivlar jag inte på. 

   Jag känner den, ser den. 

   Men är det den min bön riktas till. 

   Är det Gud?

   Inte mer än jag, inser jag när jag kliver djupare in i det där vetandet bortom.    

Är Gud någon? 
   Någon annan? 

   Med ett eget medvetande? 

   Ett väsen? 

   Något definierat och avskilt?

   

Hur skulle Gud kunna vara det? 

   Det känns totalt omöjligt.

   Men vem ber jag då till?

   Och vem är det som svarar mig? 

   För svar får jag ju! 

   

Definitivt inte en Herre! 

   Snarare en vän.

   Någon nära, inte distanserad. 

   Så nära, så nära. 

   

Jag ser hur det böjer sig.

   Kröker sig.

   När jag följer bönen och letar djupast inom mig efter det som känns sant. 

   Ber jag inte djupast till mig själv?

   Är jag inte djupast en del av själva alltet?

   Är jag inte djupast bara en del av Gud? 

   Den som ber och den som tar emot bönen?

   Min bön och andras.

   

En manifesterad del av Gud.

   Skapad till Guds avbild. 

Eller med Etty Hillesums ord:

   Egentligen är mitt liv ett oavbrutet lyssnande till rösten i mitt inre, i andra, i Gud.

   Och om jag säger att jag lyssnar till den rösten är det egentligen en Gud som lyssnar i mig.

   Det väsentligaste och djupaste i mig som lyssnar på det väsentligaste och djupaste i den andre. 

   Gud till Gud. 

Måste jag sluta vara präst om jag inte kan säga Herre om Gud? 

   Funderar jag där i natten. 

Så möter jag honom.

   Gud Fadern. 

   Allt han utstrålar är kärlek och värme. 

"Minns du?" frågar han. 

   "Att det var du och jag! 

   Där från början.

   Allra första början."

Och jag minns. 

   Innan jag lärde känna Jesus. 

   Innan jag upplevde Anden.

   Innan jag mötte Ljusgudinnan. 

   Innan jag mötte Gud Modern. 

   Då fanns han där. 

   I den långt ifrån naiva barnatron. 

Han bjöd in mig i kyrkan, till sitt hus. 

   Där jag fick vara den jag är. 

   Där jag fick sparka av mig skorna och dra upp benen i kyrkbänken. 

  

Med honom fick jag vara ledsen och trött och glad och sprudlande. 

   Han såg och mötte allt. 

   Allt var en öppen famn. 

Men så glömde jag.

   Gick in i en patriarkal struktur där jag inte alls kände igen den manlige Guden. 

   Han var inte den jag lärt känna. 

   Och det gick inte ihop.

Det blev fyrkantigt och exkluderande. 

   Regelstyrt och ängsligt. 

   Tal om nåd, men den levande nåden då?

Och jag känner igen mig i Marguerite Poretes ord:

   ”Detta är i sanning den mindre heliga Kyrkan”, säger Kärlek, ”som är styrd av Förnuft, och inte den stora heliga Kyrkan, som är styrd av oss”.

   

Så jag vände mig mot den kvinnliga Guden.

   Där jag fann kärleken. 

   Där jag fick spegla mig i en gudomlighet som lyfte mig. 

   Som bekräftade mig.

   Fick bada i en mjukhet och styrka. 

   Och en trotsig längtan att ta plats. 

Att komma bort från den ensidiga gudomligheten som missar alla kvinnliga erfarenheter. 

   Som när jag bar och födde mitt barn. 

   Om jag kan skapa liv i mig, hur kan Skaparen inte vara kvinnlig? 

  

Befriande och frustrerande. 

   För det gick återigen inte ihop. 

   Varken i mig eller kyrkan. 

   En inre konflikt som är outhärdlig. 

   

Så kom han då, Gud Fadern.

   För att läka det brustna i mig.

   Hela det som är ett, men fallit isär. 

   

För mellan det manliga och det kvinnliga finns ingen motsättning. 

   Uppdelningen finns egentligen inte.

   Det är egentligen en enhet.

   Det är bara vi som behövt dela upp det. 

   För att förstå. 

   Och sen har det förvanskats! 

   Förvridits.

Men det räcker ändå inte. 

Och så läser jag om Gene keys av Richard Rudd och stöter på meningen: 

   "Gud kan bara besöka dig när du inte är där."

   Och börjar fnittra. 

   

För samma mening har dykt upp på flera platser nu.

   Och den leder mig så tydligt bortom allt det här. 

   Visst kan jag söka balans.

   Borde jag söka balans.

   Men det är fortfarande inte tillräckligt. 

Tillräckligt blir det först när jag inser att Guds närvaro är bortom mitt ego. 

   När jag totalt blir Gud och inte längre är jag. 

   Inte längre är ett enskilt jag. 

 

När jag släpper taget om mina föreställningar om vem Gud är och vad Gud vill.

   Om vad som är rätt eller fel sätt att vara och göra. 

   När jag landar i ett befriande "Jag vet inte".  

   

Jag vet inte. 

   Jag vet ingenting.  

   Ingenting om vägen framåt.

   Vart Guds ledning kommer föra mig.

Och sen då?

   Hur lever man där? 

   Hur vaknar man varje morgon där? 

   Hur planerar man sin vardag där? 

   Hur bollar man småbarnsliv med arbetsliv med relationer med, med, med...

   Hur, hur, hur... ?

Eller spelar inget av det där någon roll egentligen? 

   Är det det som är poängen? 

   Gäller det bara att stanna kvar i det där "Jag vet inte"?

   Alltid?

   Oavsett.

I tillit till att livet vill mig väl.

   Att Gud vill mig väl.

   Att mitt inre leder mig rätt. 

   Om jag bara lyssnar. 

   Om jag bara följer. 

Om Gud är min inre röst.

   Om min bön når mig själv där i mitt inre och jag också är den som svarar. 

   Inte i ett enskilt jag, utan som i alltet. 

   Alltet svarar mig där inne i mig. 

   Där ute i universum. 

Jag gråter över något.  

   Känner mig sorgsen. 

   Tror jag.

   Tills jag inser att jag inte alls är sorgsen. 

   Inte nu. 

   Något tidigare har triggats, en sorg som behövde få gråtas ut. 

   Men egentligen är jag inte sorgsen, jag är ingenting.

   

Och så fort jag inser det så fnittrar jag igen. 

   Vad är sant egentligen?

   Ingenting?  

Jag släpar runt på allt som varit.

   Men vem är jag då? 

   Utan allt det där.

   Innanför, bortom. 

Frågan kanske inte är vem Gud är, utan vem jag är.