Maria Magdalena och dödssynderna

Idag besökte jag Glastonbury Abbey, där bland annat King Arthurs grav sägs vara. 

   På en vägg i ett kapell finns en målning av Maria Magdalena och de sju dödssynderna. 

   Själv representerar hon stolthet och ur henne genom de här små drakarna kommer sen snikenhet, vrede och ilska; frosseri, lust och girighet. 

En lärare jag haft de här senast åren är David Bedrick och honom tänkte jag på där i kapellet. 

   På en fråga från någon om hur man hanterar avundsjuka, svarade han att det är en sund känsla som talar om för oss att det är något vi saknar och längtar efter och som vi nyfiket borde undersöka. 

   Så är han i allt, un-shaming! 

Och jag tänkte på de olika dödssynderna som visades här och om vi skulle nyfiket undersöka dem istället för att fördöma dem. 

   Stoltheten, tänk att vi ens måste un-shamea den.

   Att stolt få gå med rak rygg och lyft huvud genom livet.

Snikenhet, att vara snål och inte vilja dela med sig. 

   Har vi kanske inte upplevt att våra gränser respekterats, att vi fått ha något för oss själva? 

   Har vi fått lära oss att det inte finns tillräckligt till alla?

Vreden som jag ju själv jobbat med de senaste åren.

   Den viktiga vreden som till exempel talar sitt tydliga språk om de orättvisor vi stöter på.

   Och som uppmuntrar oss till handling! 

Ilskan som kanske väcks när någon behandlar oss illa. 

   Som vill skrika "Stopp, sluta"!

   Som vill sätta gränser och försvara dem. 

Frosseriet som kan vara en reaktion på att hela tiden hållas tillbaka och förminskas. 

   Tänk om vi nyfiket skulle fråga vårt frosseri vad det egentligen vill! 

   Vilken omåttlighet och livslust är det som inte får något annat utlopp i det här samhället vi lever i?

Lusten, lusten! 

   Den naturliga lusten som vill uppleva och njuta och mötas.

   Åh, vad vi borde fråga vad den vill ha mer av! 

Girighet, vad är det i mig som är så omöjligt att tillfredsställa, som bara behöver mer och mer? 

   Vilket hål försöker jag fylla? 

   Vem är det i mig som är så rädd för att inte ha nog att jag hela tiden behöver ha mer och mer? 

Tänk om vi skulle fråga nyfiket och ta emot svaren i bevittnande kärlek! 

   Säga "Ja, jag ser, berätta mer, jag vill veta!".

   Om vi skulle omfamna och säga att det är helt okej, att vi förstår att det finns en intelligens där i kroppen som vi bara inte förstått tidigare, som talar till oss om våra omötta behov. 

Ovanför Maria Magdalena hänger två små välartade änglar och tittar ner på henne. 

   Vid hennes sida finns också två andra kvinnor! 

   St Aelswitha av Glastonbury hänger på hennes vänstra sida, det betonas i informationstexten att hon var en oskuld, såklart! 

   På höger sida har vi St Bridget, som var abbedissa i Kildare. 

   Jag antar att de ska visa på en skillnad mellan de kvinnor som hyllas och de som fördöms. 

Framme vid altaret har vi drottningen, Jesus mor Maria på ena sidan. 

   På andra har vi treenigheten med gubben, förlåt, kungen Skaparen med Jesus som hänger på sitt kors och så duvan, Anden.

   Och allt det här gör mig jättetrött! 

Jag är så innerligt trött på dessa bilder och vad de visar oss.

   Vilka roller och föreställningar de upprätthåller!

   Hur de förminskar det gudomligas underbara skapelse och bidrar till förfallet snarare än upprättelsen! 

Ser ni kärleksbudskapet och nåden här, för jag gör det då inte!