Cross Bones Graveyard

Jag sitter på en restaurang i Glastonbury och försöker ta in de senaste två dagarna. 

   Jag har gått en distanskurs under många månader på Santa Fe Institute for Shame Based Studies och i London bor en av mina kurskamrater som jag verkligen klickat med, så igår sågs vi äntligen IRL! 

   Jag har upptäckt att hon delar mitt intresse för kristaller och hon har rekommenderat mig sin vän som säljer helt fantastiska kristaller och vi fick komma hem till henne igår! 

   (För den som är intresserad finns hon på Instagram!)

Hon öppnade sitt hem för oss, lagade lunch till oss, vi fick träffa hennes barn när de kom hem från skolan och vi fick titta på underbara kristaller. 

   Och vi satt och höll i dem, kände in och pratade om allt mellan himmel och jord och jag reflekterade, när jag satt där vid köksbordet, att här finns det gudomligt feminina. 

   Dels i dessa kristaller som kommer från jorden, men också i de samtal vi hade om vad det är att vara kvinna i dagens samhälle, om moderskap och relationer, vad som är viktigt i livet och vad vi är frustrerade över.

   Och i känslan av att vara totalt sedd och bekräftad!

Dagen innan hade jag mött Erik som skrivit sin bok Unseen Beings, How We Forgot the World is More Than Human. 

   Och flera av ämnena vi pratade om följde med mig och gör det fortfarande. 

   Erik sa att om mänskligheten fortfarande lever om några tusen år eller kanske miljoner åt, och en arkeolog skulle gräva i jorden och hitta vårt lager, så skulle det bestå av plast och det skulle inte finnas några fossiler i det. 

   Detta då den 6e massutrotningen av djur på vår planet pågår just nu på grund av oss människor. 

   Vårt avtryck i grundlagren kommer att vara plast och en förlust av djur. 

Vi pratade också om hur man kan förhålla sig till tanken på att vi kanske inte kommer kunna vända den här trenden. 

   Att det kanske är för sent. 

   Och ingen av oss var särskilt intresserade av att bara skita i allt då, utan mer av hur vi kan göra denna tid "vi" har kvar så bra som möjligt för alla inblandade: människor, djur och jorden. 

Och vi pratade om AI och om de tekniska lösningar som finns nu och om hur vi skulle kunna ställa om till ett liv där vi skulle njuta mer av livet, se till att fler får göra det, där vi skulle kunna leva mer i harmoni med naturen och att kunskaperna för att kunna göra det finns redan nu! 

   Mänskligheten verkar bara inte vilja göra det. 

   Jag tänker att vi behöver börja prata om hur det skulle kunna fungera rent praktiskt, varför det skulle bli bättre för oss även om det också innebär uppoffringar för vissa. 

För att vi fått för oss att det är uppoffringar! 

   För att kapitalismen och patriarkatet behöver att vi tror att det är uppoffringar! 

   Att vi förlorar något när vi i själva verket skulle vinna så mycket på det. 

Ja, så blev det idag och jag hade bokat bussbiljett från London till Glastonbury och jag hade blivit rekommenderad att besöka något som heter Cross Bones Graveyard i London innan jag åker. 

   Dagen började jättebra och lugnt, men sen gav jag mig ut i staden i ett försök att ta mig över den med buss och det höll på att göra mig tokig. 

   Efter ett tag stannade jag bara upp, stod stilla ett tag och kände efter. 

   Vad är det som pågår och vad säger mig min intuition, vad ska jag göra. 

Och jag gick tillbaka till närmaste Underground station och åkte lugnt och stilla dit jag skulle! 

   Och insåg att stadens stressiga puls och allt runt omkring mig var helt fel energi. 

   Och när jag kom fram blev det otroligt berörande. 

   Och det var en sån kontrast till de blankpolerade skyskraporna i bakgrunden. 

Jag läste på skyltar och försökte ta in. 

   Pratade med volontärer och fick veta mer. 

   Och framförallt, gick runt och bara kände in.

Och tillslut började jag gråta. 

   Jag har ännu inte läst allt jag blivit rekommenderad om det, så jag har inte den fulla bilden. 

   Men jag vill dela den jag har så här långt. 

   

Cross Bones Graveyard är en begravningsplats som förmodligen var mycket större än den park som finns kvar idag. 

   Den är inte vigd jord och de som begravdes där är de som alltså inte "förtjänade" en plats på kyrkans kyrkogård. 

   Det är sexarbetare, immigranter och vanligt fattigt folk som arbetade och dog i området, det är en begravningsplats för de utstötta. 

   Det är ca 15 000 som begravts där och över hälften är barn, de flesta har vi inga namn på. 

"Winchester Geese" kallades de sexarbetare som på medeltiden fick en licens att arbeta i Southwark, på mark som ägdes av kyrkan och styrdes av biskopen i Winchester. 

   Som alltså tjänade pengar på att kvinnornas kroppar såldes. 

   Kvinnorna som fördömdes, medan männen som köpte dem inte blev det. 

   I en tid, när det inte fanns mycket annat arbete för en kvinna som till exempel blivit änka. 

Men platsen är inte bara en påminnelse om då. 

   Den är också en plats där människor lyfter fram andra som fördöms i vårt samhälle. 

   Jag såg en fantastisk skulptur av en transsexuell ängel och rörande texter om dem som genom självmord lämnat denna värld. 

 

Det är inte en plats för då, utan en levande plats som ser, SER, alla dem som genom tiderna och fortfarande nu, lämnas utanför och sköljs över av skam! 

Idag är kyrkan i området medverkande i att lyfta skammen, det är gott!

   2015, på Maria Magdalenas festdag, kom kaplanen i Southwark Cathedral och genomförde en ceremoni för "Regret, Remembrance, Restoration". 

   Och välsignade begravningsplatsen för första gången.