Vardagsmystiker: Avalon

Idag är min sista dag här i Glastonbury och imorgon åker jag till havet!

Jag funderar på och känner efter lite i hur jag vill beskriva dagarna här.

Och det är så mycket och det flätas liksom ihop och resan är ju inte över än, men jag tror något avgörande hände igår.

Jag var i Goddess house och fick en 2-timmars massage-healing-upplevelse.

Under ett inledande samtal zoomade vi in på blockeringar jag skulle vilja lösa upp och områden där jag tror det finns något oläkt som behöver läkas.

Och redan när hon la händerna på mina ben för att börja massagen höll jag på att börja gråta.

För att det var en så kärleksfull beröring.

För att man som ensamstående mamma inte får så mycket av sånt.

Jag får en massa kramar av min son, han kryper gärna upp i min famn och pussar på mig, men det här var en annan slags kärleksfull beröring.

Den ville bara ge.

Och allt jag behövde göra var att ta emot.

Och efter att hon masserat mina ben och fötter, ryggen, axlarna och armarna, fokuserade vi på basen, grunden, livmodern, magen, solarplexus och basen av halsen.

För att förlösa allt som sitter fast där av rädslor och begränsningar, för att frigöra den feminina kraften och låta den komma till tals.

Och det var som att en vulkan i mig fick sitt utbrott och jag grät och hyperventilerade och blev så varm som att jag kokade.

Och sen ebbade det ut och hon gungade mig sakta, gungade mig i Avalons helande famn.

Och det var the mother wound vi helade, det som sträcker sig tillbaka genom generationer.

Och allt var så mjukt och kärleksfullt.

Och jag bara berättade allt som kom, sorger i mig, stunder när jag känt mig förtvivlad och inte sedd och hon såg mig.

Hon såg allt och omfamnade allt.

Och ute ösregnade det och jag tillbringade resten av dagen i min säng med känslosamma filmer och grät och grät och grät.

Och somnade vid 21 för att sova oroligt hela natten och jag svettades som bara den och magen ömmade på insidan.

Snacka om utrensning.

Igår på förmiddagen innan min behandling hade jag tänkt gå till White spring, men när jag kommit ett par kvarter bara, började det ösregna så mycket att jag blev helt dyngsur och fick vända tillbaka hem.

Jag skrattade högt där jag sprang i regnet och sa att "Jaha, då skulle jag väl inte dit idag då!".

Så när jag vaknade tidigt, tidigt idag så kände jag att idag är nog en bra dag att gå till källan.

Direkt när jag kom dit såg jag två kvinnor som satt där och pratade.

Den ena frågade mig om var jag köpt min kappa som hon bara älskade och sen fortsatte vi prata.

Och det slutade med att vi tre slutligen gick och köpte picknickmat, och gav oss ut på upptäcksfärd, ut i naturen ville vi.

Jag berättade för dem om min upplevelse igår och den ena av dem sa att nu fick jag två mammor som vandrade med mig så jag fick fortsätta att bli sedd.

Ja, vad ska man säga.

Tillslut hittade vi en åker där det odlades majs och med en fantastisk utsikt över the Tor så där satte vi oss och åt och pratade vidare.

Jag kände att jag ville ner i jorden så jag la mig med ansiktet ner och armarna ut och andades in jorden och lät hjärtat slå ihop sig med jordens hjärtslag.

Vi var en lång stund tillsammans där i tystnad.

Det här är min Gudinnans resa, mitt sökande efter det gudomligt feminina och jag har insett att det är en resa inåt.

Ett öppnande för mer av det gudomligt feminina i mig att läka mig.

Läka de sår som kanske funnits där i generationer.

Att i mig rensa bort de rädslor som håller mig tillbaka som också planterats där genom generationer.

Att överlämna sig i tillit, öppna sig för att ledas, för att kommunicera med allt omkring sig.

Jag har köpt böcker att läsa, pratat med många intressanta människor som gett mig fler pusselbitar till mitt pussel.

Som öppnat upp för mig att se mer.

Men i slutändan är det i mig som det händer.

Och kanske är det också så att jag här i Glastonbury, i Avalon, där det sägs att jordens hjärt-chakra finns, faktiskt får hjälp att nå dit in i mig själv.