Vägen

Tror du jag väljer den här vägen för att den är enklare? 

   För att den är roligare? 

   För att den ger mig mer glädje i livet? 

Tror du inte, att om jag upplevde att jag kunde välja något enklare, så hade jag gjort det. 

   Men det är inte min väg. 

   Min väg följer det som är sant, det som vibrerar av liv, även om det råkar vara en vibration av ångest just nu. 

Det är en väg som går där inga utmärkta vägar finns. 

   En väg som upptäcker nytt och söker liv. 

   En väg som känns i hela kroppen.

Även när det kväver och river, så vet jag att det finns något på andra sidan. 

   Det är livet och jag måste möta det. 

   Och det värsta som kan hända är att det känns jobbigt. 

Jag förstår det. 

   Och ändå är det så svårt. 

   För det känns som om jag ska dö. 

Och det är inte en tanke, det är hela kroppen. 

   Som trycker över bröstet, som vill kräkas, som blir yr i huvudet, som gör benen iskalla. 

   Allt i mig signalerar, DET HÄR ÄR FARLIGT!

Någon gång valde jag att följa den ledning jag får. 

   Inte för att det är enkelt, utan för att det är sant. 

   Och för att den sanningen är viktig. 

Jag vet att du inte förstår. 

   Jag förstår att det verkar helt galet.

   Men då känner du inte kraften jag följer. 

Eller så gör du det. 

   Och vandrar precis den väg du ska. 

   Bara det att den är olik min. 

Kanske är din väg enklare än min. 

   Kanske är den inte alls det, utan har utmaningar som jag inte vet om. 

   Kanske bor du bara i mitt huvud. 

Kanske är du alla jag möter, utan att förkroppsliga en enda av dem. 

   Kanske är du de internaliserade rösterna som talar om att jag är värdelös. 

   Kanske är du mitt ego som jag behöver våga utmana och inse att jag inte kommer dö av det. 

Bara utmana dig lite.

   Se att det går. 

   Se hur du står kvar fastän du inte heller riktigt förstår vad som händer. 

Nej, du dog ju inte heller. 

   Okej, säger du. 

   Och ser dig försiktigt omkring för att ta in hur verkligheten är nu. 

Okej, det är lugnt, säger du och försöker låtsas som ingenting. 

   Men jag vet! 

   Jag vet att det var en jordbävning och jag vet att jag skapade den för att jag vågade ta steget. 

Men okej, vi är okej. 

   Vi integrerar och vandrar vidare och vet fortfarande inte hur vägen ser ut.

   Men det är okej. 

Det här livet är större än alla kartor.