Vägen

Tror du jag väljer den här vägen för att den är enklare? 

   För att den är roligare? 

   För att den ger mig mer glädje i livet? 

Tror du inte, att om jag upplevde att jag kunde välja något enklare, så hade jag gjort det. 

   Men det är inte min väg. 

   Min väg följer det som är sant, det som vibrerar av liv, även om det råkar vara en vibration av ångest just nu. 

Det är en väg som går där inga utmärkta vägar finns. 

   En väg som upptäcker nytt och söker liv. 

   En väg som känns i hela kroppen.

Även när det kväver och river, så vet jag att det finns något på andra sidan. 

   Det är livet och jag måste möta det. 

   Och det värsta som kan hända är att det känns jobbigt. 

Jag förstår det. 

   Och ändå är det så svårt. 

   För det känns som om jag ska dö. 

Och det är inte en tanke, det är hela kroppen. 

   Som trycker över bröstet, som vill kräkas, som blir yr i huvudet, som gör benen iskalla. 

   Allt i mig signalerar, DET HÄR ÄR FARLIGT!

Någon gång valde jag att följa den ledning jag får. 

   Inte för att det är enkelt, utan för att det är sant. 

   Och för att den sanningen är viktig. 

Jag vet att du inte förstår. 

   Jag förstår att det verkar helt galet.

   Men då känner du inte kraften jag följer. 

Eller så gör du det. 

   Och vandrar precis den väg du ska. 

   Bara det att den är olik min. 

Kanske är din väg enklare än min. 

   Kanske är den inte alls det, utan har utmaningar som jag inte vet om. 

   Kanske bor du bara i mitt huvud. 

Kanske är du alla jag möter, utan att förkroppsliga en enda av dem. 

   Kanske är du de internaliserade rösterna som talar om att jag är värdelös. 

   Kanske är du mitt ego som jag behöver våga utmana och inse att jag inte kommer dö av det. 

Bara utmana dig lite.

   Se att det går. 

   Se hur du står kvar fastän du inte heller riktigt förstår vad som händer. 

Nej, du dog ju inte heller. 

   Okej, säger du. 

   Och ser dig försiktigt omkring för att ta in hur verkligheten är nu. 

Okej, det är lugnt, säger du och försöker låtsas som ingenting. 

   Men jag vet! 

   Jag vet att det var en jordbävning och jag vet att jag skapade den för att jag vågade ta steget. 

Men okej, vi är okej. 

   Vi integrerar och vandrar vidare och vet fortfarande inte hur vägen ser ut.

   Men det är okej. 

Det här livet är större än alla kartor. 

Vad är sannolikt?

Igår fick jag ta del av domkapitlets svar på de yttranden som jag och min advokat lämnat in till överklagandenämnden. 
   Ja, en del av deras korta svar argumenterade emot en del av det vi skrivit. 
   Resten var, ja, det här.
 
Domkapitlet skriver: 
   Ellen Jakobsson blev anmäld till domkapitlet bland annat för sitt sätt att skriva om nattvarden. Under domkapitlets utredning misslyckades hon med att tydliggöra att hon står bakom Svenska kyrkans nattvardssyn, avseende instiftande och realpresens.
   Att domkapitlet som helhet skulle ha missuppfattat Ellen Jakobsson i två så centrala lärofrågor finner domkapitlet inte vara sannolikt.
 
Först och främst blev jag inte anmäld till domkapitlet för mitt sätt att skriva om nattvarden. 
   Nattvarden nämndes i mitt inlägg, men det anmälaren ville att domkapitlet skulle undersöka var följande!
   Hur märkliga påståenden får en präst i Svenska kyrkan göra om de första kvinnliga lärjungarna till Jesus? Ellen Jakobsson menar uppenbarligen att de inte tillhörde någon dåtida judisk inriktning utan istället var prästinnor till den kappadokiska gudinnan Ma, eftersom de hette Ma-Ria: "Många av dem Marior, något som inte bara var ett kvinnonamn utan en titel för de prästinnor som tjänade Ma, Modersgudinnan!
   - Långt innan Jesus instiftade nattvarden den där kvällen, satt kvinnor i röda tält och utförde en slags andlig samhällstjänst där de renade med sitt mensblod, genom att följa månens cykler av födelse, död och återfödelse."
   Det här är något jag tror domkapitlet bör pröva, och åtminstone låta Ellen Jakobsson få svara på frågor om. Menar hon också att Gudsföderskan var en av dessa prästinnor till gudinnan Ma? Vad får i så fall en präst i Svenska kyrkan lära ut om Herrens Moder innan hen kan anses ha lämnat Svenska kyrkans lära?
 
Domkapitlet menar att jag "misslyckats" med att tydliggöra att jag står bakom Svenska kyrkans nattvardssyn. 
   I mina samtal med min advokat påpekade han att det ju är ganska enkelt, att de har utredningsansvaret, att tydligt fråga "förnekar du ...?" och "bekänner du ...?".
   Inga såna tydliga frågor har förekommit under hela den här processen. 
 
I gärningspåståendet är det här allt som nämns om nattvarden:
   Genom vad hon gett uttryck för och genom sitt handlande visar Ellen Jakobsson att hon i väsentlig mån avviker från Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse när det gäller synen på nattvarden och prästämbetet. 
 
Min advokat bad om ett förtydligande:
   Angående påståendet att Ellen gett uttryck för sin syn på Gud, Jesus, kyrkan och läran om Mariorna … Vilka uttryck är det som läggs Ellen till last och på vad sätt avviker de från Svenska kyrkans syn på nattvarden och prästämbetet?
 
Förtydligandet vi fick var detta:
   Nattvarden är ett sakrament instiftat av Jesus Kristus. (Jo, jag skriver uttryckligen "Långt innan Jesus instiftade nattvarden den där kvällen" egen anmärkning!) En präst har lovat att rätt förvalta sakramenten. Ellen Jakobsson har i samtal uttryckt att sakramenten är skapade av människan. En präst är präst oavsett om hen har en anställning eller är i tjänst. Ellen Jakobsson har i samtal uttryckt en tveksamhet till kyrkan som organisation och till kyrkans ramar och regelverk, men uppgett att hon följer kyrkohandboken när hon är i tjänst.
 
Utifrån det förberedde jag mitt svar till domkapitlet som jag läste upp på mötet med dem, samt svarade på de följdfrågor jag fick. 
   Bland annat påpekade jag: 
   Att man inte skulle få ifrågasätta kyrkan som organisation eller dess ramar och regelverk verkar ju väldigt konstigt. Vi har en reformatorisk kyrka som i det rör sig i spänningsfältet av att vilja ”återge något dess ursprungliga form” och att ”förnya”, och det rimmar ganska illa med att inte få uttrycka tveksamhet kring det som inte fungerar bra och att vilja göra något bättre. Att man inom en organisation får uttrycka kritik och önskan om förbättringar handlar också om en kvalitetssäkring av de verksamheter som finns.
 
Jag är mer än frustrerad just nu, jag är faktiskt ganska förbannad! 
   På att det får gå till så här! 
   Och att det får ta så mycket tid, energi och resurser som kunde läggas på viktigare saker! 
 
Jag påpekade på mötet med domkapitlet att de skrivit ett gärningspåstående utan att invänta mina kommentarer till anteckningarna från det utredande samtalet. 
   På det fick jag frågan om jag i mitt mail till dem uttryckligen skrivit att jag inte godkände anteckningarna. 
   Jag blev lite paff.
 
Det här är det mail jag skrev till handläggaren för ärendet!
 
Hej X!  
 
Jag vill börja med en önskan om att du i framtiden bemödar dig med att skriva en hälsningsfras i början av mail till mig. Det är även en rekommendation att alltid ha det som standard då det visar någon slags respekt för den du skriver till. 
 
Ja, det var ju ytterst kortfattade anteckningar, så tur var ju att jag spelade in samtalet. Det känns väldigt rättsosäkert att inte ha mer noggranna anteckningar och mitt fackliga ombud, hon som inte fick vara med på mötet, har ju arbetat som stiftsjurist och berättade att hon alltid tog väldigt noggranna anteckningar, så nära ordagrant hon kunde komma, då det här ju är väldigt viktiga samtal. Jag råder er därför att verkligen se över era rutiner. Nu får jag ju lägga ner ett större arbete att gå igenom inspelningen och nedteckna det jag tycker känns relevant och det känns lite konstigt att det arbetet ska falla på mig. 
 
Jag återkommer när jag är färdig med det! 
 
Hälsningar 
Ellen
 
Vad jag önskar att jag svarat på domkapitlets möte är: 
   Står det någonstans i mailet att jag godkänner dem?
 
Jag är innerligt trött på att ansvaret hela tiden läggs över på mig och att det sen skulle vara jag som MISSLYCKATS med att vara tydlig!
   Vet ni hur många sidor jag skrivit där jag försökt förklara hur jag menar om alla de olika områden de frågat mig om, utan att ha fått specifika frågor att utgå ifrån?!  
   På min väldigt tydliga förfrågan om att få mail med en hälsningsfras kan jag också meddela att de fortsatte att komma utan. 
 
Jag har en magisterexamen i religionsvetenskap, jag har vidareutbildat mig på olika sätt, till exempel gått Svenska kyrkans behörighetsgivande kyrkoherdeubildning.

   Jag har varit präst i 14 år och hållit i oräkneliga gudstjänster med nattvard och som jag själv påpekat följer jag såklart kyrkohandboken.
   Jag har hållit i katekumenatgrupper och konfirmerat både ungdomar och 11 kvinnor i fängelse, där vi såklart pratat om vad sakrament är, vad nattvarden är och så vidare. 
   Jag är inte van vid att bli behandlad som mindre vetande och jag är innerligt trött på det! 

Domkapitlet har beslutat att avkraga mig! 

   Ett ganska drastiskt beslut som ju förhoppningsvis ska vara otroligt väl grundat och utom allt tvivel. 
   Att domkapitlet som helhet skulle ha missuppfattat Ellen Jakobsson i två så centrala lärofrågor finner domkapitlet inte vara sannolikt.
   Ellen Jakobsson finner det dock tyvärr inte alls osannolikt!

Ännu en avkragning

Jag har en vän som heter Sofia! 

   Hon är diakon, numera en avkragad diakon. 

   Och vi har tyckt att det är lite intressant att vi har avkragats månaderna efter varandra.

Sofia avkragades för att hon valde att låta vuxendöpa sig i ett annat samfund. 

   Alltså döpa sig igen. 

   Hennes orsaker var djupt personliga. 

   

Efter flera år med svår sjukdom har hon ganska så mirakulöst, trots att sjukvården avfärdat henne som obehandlingsbar, hittat vägar framåt på andra sätt och börjat må mycket bättre. 

   Från att ha varit säker på att hon var på väg att dö, vände det och hon har fått livet tillbaka!

   Sofia skriver själv om det i sitt yttrande till Domkapitlet: 

Jag hade provat många olika behandlingar 

och hade helt gett upp hoppet på att läkning var möjligt. 

Så när jag helt släppt taget om livet, jag var redo att dö -  skedde ett mirakel. 

Jag kom i maj 2020 i kontakt med en kvinna som arbetar med att ge laserbehandling, 

också kallat frekvensterapi. 

Det är kort sagt en behandlingsform som stimulerar kroppens egen självläkande förmåga. 

En förmåga min kropp helt förlorat pga den kraftiga inflammation 

som slagit ut hela systemet.

Hon skriver vidare: 

Där och då - den 28 maj 2020 - fick jag en andra chans. 

Jag skulle beskriva det som ett under. 

Även sjukvården betecknar det som ett mirakel. 

Sen den dagen har jag återerövrat livet. 

Lärt mig gå, prata, cykla, läsa, skriva med mera.

För Sofia blev ett andra dop en markering av en nystart, hon skriver själv till Domkapitlet: 

Jag lever ett andra liv i denna kropp. 

Det är så tydligt och starkt för mig att den jag "var" innan finns inte längre. 

Därför kändes det självklart att på påskdagen i år döpas, 

som en symbolhandling att jag är ny. 

Och min relation till Gud är ny. 

"Och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. 

Så länge jag lever här i min kropp, lever jag alltså genom tron på Guds Son, 

han som har älskat mig och gett sitt liv för mig."

Galaterbervet 2:22

Dopet skedde också i en kyrka som hennes barn hittat till, dit hon följt med dem och där hon trivs.

   Domkapitlets motivering är ju såklart att vi i Svenska kyrkan bara tillåter ett dop och jag har några funderingar utifrån deras motivering till avkragningen!
   De skriver: 

Dopet är ett sakrament, 

vilket betyder att det är en helig handling instiftad av Jesus Kristus. 

Dopet har en betydelse för hela livsvägen: 

varje dag får den som döpts leva i sitt dop och gå genom död till liv, från ofrihet till frihet. 

Genom dopet har människan fått Guds nåd, 

en nåd som bär henne hela livet och genom döden. 

Dopet kan senare bekräftas i församlingens gemenskap, 

vid konfirmation och annan gudstjänst där dopet aktualiseras.

Är det verkligen genom dopet vi får tillgång till nåden? 

   Varför skulle en nådefull Gud behöva ett dop för att ge oss nåd? 

   Och på vilket sätt hjälper mig dopet från ofrihet till frihet och från död till liv, varje dag dessutom?   

   De fortsätter: 

Dopet är en engångshandling, 

vid vilken Gud treenig tar upp människan i sin gemenskap 

och för henne in i sin kyrka och församling. 

Den som är döpt får således, enligt 19 kap 3 § kyrkoordningen, inte döpas igen. 

Genom dopet har människan fått Guds nåd, 

en nåd som bär henne hela livet och genom döden.

Finns det belägg i Bibeln för varför man inte får döpas igen? 

   Är det på något sätt problematiskt att få Guds nåd igen, om man nu får den i dopet? 

   Kan det bli bekymmersamt för att samma person skrivs in flera gånger i Livets bok? ;-)

   Vidare: 

Dopet är en del av Svenska kyrkans lära. 

Den som är vigd till tjänst har i sina vigningslöften lovat att följa vår kyrkas ordning. 

Ytterst gäller lojaliteten Kristus. 

Diakonen ansvarar inför biskop och domkapitel för hur hon förvaltar sitt uppdrag. 

Kyrkans vigda tjänare måste i allt söka kyrkans enhet 

och värna kyrkans tro, bekännelse och lära. 

Om någon som har ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst låtit döpa om sig 

har Domkapitlet att pröva frågan 

om den fortsatta behörigheten att utöva uppdraget inom kyrkans vigningstjänst.

På vilket sätt har en diakon som låtit döpa sig igen brustit i sin lojalitet mot Kristus? 

   På vilket sätt är Kristus inblandad i det här? 

   Biskop och domkapitel kan jag förstå behöver pröva eftersom det nu är deras uppdrag, men Kristus?   

   För mig är nog Kristus inte det minsta intresserad av dessa formalia utan är mer av ett vitt kärleksljus som möter henne i dopet.

Jag undrar också, kyrkans vigda tjänare ska i allt söka kyrkans enhet, menar de då bara Svenska kyrkans eller den större kristna kyrkans? 

   Eftersom flera andra samfund tillåter omdop, så är det väl att bejaka kyrkans enhet att inte bara begränsa sig till Svenska kyrkans lära (även om hon håller sig till den om hon skulle ha en tjänst i Svenska kyrkan). 

   Eller? 

   Har vi kanske tappat bort något i vårt enskilda definierande av våra samfund och missat att det viktigaste kanske är den större kristna familjen, eller kanske ännu hellre, den större mänskliga familjen!

De skriver också att Domkapitlet har ett uppdrag att pröva frågan om någon som har ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst låtit döpa om sig.

   Finns det alltså fall där det är okej, på vilka grunder skulle det i så fall vara? 

   Det skulle jag gärna vilja höra mer om.

Min vän fick beskedet från Domkapitlet via brev. 

   Detta sen hon fått ett mail om att de ville ha ett yttrande från henne om anklagelsen. 

   Hon blev inte kallad till ett möte vare sig under utredningen eller när beslut hade fattats. 

 

Jag fick i alla fall ha ett utredande samtal, träffa domkapitlets ledamöter och träffa biskopen när han gav mig mitt besked. 

   Sedan dess har ingen från kyrkan hört av sig till henne, ingen biskop eller kyrkoherde eller tidigare kollega och när hon träffat andra representanter för kyrkan så har de vänt bort blicken.

   Ursäkta, men vad är det här för kyrka?!

Jag funderar över de upplevelser vi har av det gudomliga. 

   Vi har till exempel valt att göra två av dem till sakrament i vår kyrka, dopet och nattvarden. 

   Så passande att vi avkragats för brott mot ett var! 

Mysterier kallar vi dem ibland, de här upplevelserna som vi inte fullt kan förstå oss på. 

   Där Gud verkar på något sätt och vi gör vårt bästa för att förstå och sätta ord på det. 

   Ibland på sätt som sätter dem innanför staket och förbjuder oss att uppleva dem för mycket.

Ibland hör jag att vi inte borde ta nattvard för ofta för att det förminskar upplevelsen av den. 

   Jag tror det var vanligare förr, men finns fortfarande. 

   Det har jag aldrig upplevt. 

   För mig är det lite som att säga att vi inte borde kramas för ofta för att det kan förminska upplevelsen av en kram. 

   Eh, nä. 

Jag kan förstå att man vill betona att det bara behövs ett dop! 

   Att det räcker för ett helt liv. 

   Men att därför säga att man inte får döpas igen, och framför allt att det är något som leder till att man inte längre kan vara i vigd tjänst i kyrkan. 

   Ja, det känns väl ganska fyrkantigt.

Om en människa som varit nära döden och nu upplever att hon fått liv igen känner sig kallad att få uppleva ett dop, en ritual, en ceremoni där vi betonar en slags pånyttfödelse, en ritual med ett före och ett efter som förändrar ens liv, varför ska det vara förbjudet? 

Sofia skrev själv till mig: 

   "Han (Jesus) vuxendöpte sig som en symbol för att han klev in i sin kallelse. 

   Jag känner likadant." 

Vilka är vi att ta ifrån människor viktiga händelser i deras liv kopplade till det gudomliga? 

   Vad tar det ifrån någon annan? 

   Vilken skada gör det?

Jag höll på att bli nöddöpt som barn då jag föddes med hjärtfel och var väldigt sjuk. 

   När sjukhuspersonalen frågade om de skulle tillkalla prästen för ett nöddop, sa min troende mamma att det inte behövdes, hon var säker på att Gud var med mig i alla fall! 

   Prästen som de träffade senare bekräftade dem i det och tyckte att de gjorde rätt som fokuserade på den livräddande sjukvården och sa att de skulle spara dopet till när jag var frisk och de kunde njuta av stunden, vilket blev flera månader senare.

För mig har mitt dop aldrig varit viktigt. 

   Jag vet ju inte om jag hade upplevt livet annorlunda om jag inte varit döpt, men jag har svårt att tänka mig en Gud som skulle tycka att en ritual var nödvändig för varken nåd eller tillhörighet. 

   Att något kan hända i dopet är jag inte alls främmande för. 

   

Jag tror som sagt våra ritualer är viktiga. 

   Dels för vad vi lägger i dem och vad vi inbjuder att närvara i dem. 

   Gud verkar genom oss på många olika sätt och om längtan finns och om en gudomlig beröring sker, hur kan en kyrka vilja begränsa det och låta det leda till avkragning? 

Och framför allt, helt utan någon som helst mänsklig kontakt och omsorg med en människa som under flera år varit svårt sjuk och upplevt sig nära döden! 

   Och dessutom skriver till dem om det! 

Hon har också några frågor i sitt yttrande som hon inte får något svar på. 

   Hela processen tar en månad, 

   16/5 får hon besked om anmälan i ett mail från domkapitlet, den 15/6 tar de beslut. 

   Allt hon får är ett opersonligt och känslolöst standardbrev med hänvisningar till kyrkoordningen.

När blir en kyrka något som möjliggör en närmare relation till det gudomliga och när blir den något som begränsar den?

Maria Magdalenas dag

Maria Magdalenas dag är det idag! 

   Och vad passar väl bättre då, än att titta lite på vad som står i hennes eget evangelium. 

   Det är skrivet efter hennes död, så det är inte hon som nedtecknat det, men det avslutas "Evangeliet enligt Maria".

Det här evangeliet utspelar sig efter Jesus död och först är det Jesus som talar till lärjungarna. 

   Han tar avsked från dem med orden: 

   Frid vare med er!

Ta emot min frid bland er.

Tillåt ingen att förvirra er genom att säga se här eller se där.

För människosonen finns inom er.

Följ honom! 

De som söker ska finna honom!

Gå nu, och predika kungarikets evangelium.

Fastställ inga gränser förutom de som jag gett er, 

och döm inte likt laggivaren om ni inte också bejakar dem.

När Jesus sen lämnar dem, faller de i gråt och undrar hur de ska kunna gå till folken och predika evangeliet om människosonens kungarike.

   "Om de inte förbarmade sig över honom, varför skulle de förbarma sig över oss?"

Men då ställer sig Maria upp och säger: 

"Gråt inte och sörj inte!

Inte heller bör ni tvivla, för hans hopp kommer att vara med er på alla sätt, 

och det kommer att skydda er. 

Låt oss i stället prisa hans storhet.

Han iordningställde oss och gjorde oss till människor." 

När Maria sagt detta vändes deras hjärtan till godheten 

och de började leva efter frälsarens ord. 

Det är tur att de hade Maria. 

   När de tvivlade och tappade modet, kunde hon ge dem hopp igen. 

   Hon kunde få dem att börja leva efter frälsarens ord igen. 

Jag läser Paul Linjamaas översättning till svenska av Marias evangelium. 

   Han berättar om en Maria från Magdala som både enligt detta evangelium och i tex Pistis Sophia, en annan text från 300-talet, framställs som den mest frågvisa av lärjungarna, med en hög nivå av andlig visdom och som den som var mest förtrogen med Jesus budskap. 

Han skriver att det finns olika teorier om varför bilden av Maria Magdalena skiftade från "ledare, andligt geni och betrodd följeslagare till Jesus" till synderska och prostituerad. 

   En del forskare tror att illvilliga och manschauvinistiska kyrkofäder medvetet svartmålat henne för att undertrycka den kvinnovänliga form av kristendom som höll på att sprida sig. 

   Andra menar att i takt med att kristendomen fick mer makt och inflytande förändrades maktbalansen till förmån för männen, de med makten i det offentliga rummet, helt enkelt som i övriga samhället. 

   I vilket fall finns det inget tvivel om att skiftet skett! 

Men nu har vi en möjlighet att skifta tillbaka fokus och åter igen lyssna till detta "andliga geni". 

   Där hennes evangelium lyfter fram en Jesus som betonar att vi ska följa den människoson som vi finner inom oss. 

   Inte som någon annan berättar för oss om. 

   Vi ska inte söka honom utanför oss utan inom oss. 

Och hur gör vi då det? 

   Maria berättar det Jesus lärt henne. 

   Hon berättar om vredens sju krafter.

När jag var i Glastonbury förra sommaren var jag i ett kapell i Glastonbury Abbey där det finns en målning av Maria Magdalena och de sju dödssynderna. 

   Själv representerar hon stolthet och ur henne kommer sen snikenhet, vrede och ilska, frosseri, lust och girighet. 

   

Meggan Watterson skriver i sin bok om Maria Magdalena istället om dessa sju krafter som nämns i hennes evangelium, som föregångare till kristendomens dödssynder.

   Och hon menar att dessa inte visar på hur långt Maria fallit i synd, utan i vad hon tagit sig igenom. 

   Vad vi alla behöver ta oss igenom i livet, och inte bara en gång och sen är vi klara, utan många gånger.   

   Hur de är krafter vi måste möta inom oss själva, eller stadier vi måste gå igenom, för att nå den klarhet och enhet i hjärtat som gör att vi kan se bortom egot.

   Så att vi kan se det här kungariket som redan finns inom oss. 

Dessa krafter är mörkret, begäret, omedvetenheten, dödslängtan, förslavandet under kroppen, köttets bedrägliga frid och vredens tvång och Meggan Watterson beskriver dem såhär: 

Jag upplever mörkret som tungt, som depression, en känsla av att sitta fast, 

att vara begränsad. 

Hjälplös. 

Hopplös. 

Och det känns som om jag är ensam. 

För mig är begäret detsamma som att hålla fast vid saker och ting.

Att önska sig att saker och ting hade varit annorlunda.

Det handlar i grunden om att vilja vara någonstans där man inte är.

Omedvetenheten är precis vad den låter som: 

bristande medvetenhet, när jag blundar för någonting. 

Det är viktigt att klargöra att "omedvetenhet" eller "okunnighet" 

inte är någon karaktärsbrist eller betyder att vi är dumma. 

Det kan vara avgörande för vår läkning, 

för det finns gränser för hur mycket vi kan ta in på en gång. 

Men den omedvetenhet som Maria syftar på är något annat: 

den handlar om den omedvetenhet vi kan falla in i och sedan handla utifrån. 

Dödslängtan är vår iver inför döden. 

Den kallades senare frosseri, 

och det handlar om att göra val i livet som sätter vår hälsa på spel eller förkortar vårt liv. 

Det är vår mänskliga tendens att vara självdestruktiva 

och ta ut vår smärta på den som förtjänar det minst av alla: vår egen kropp. 

Förslavandet under kroppen är för mig 

när vi identifierar oss helt och fullt med kroppen, och bara med den. 

Det kom att kallas vällust, men lust är inte problemet, det är vår relation till den.

När vi glömmer att vi också är en själ, inte bara en passionerad kropp med eldiga begär. 

Köttets bedrägliga frid kom senare att omvandlas till lättja eller likgiltighet. 

Jag tror att det tagit oss lång tid att förstå att kroppen besitter sin egen visdom.

Vad den sjätte kraften kommit att betyda för mig 

är att det finns ett motstånd mot förändring, 

en ovillighet att göra det vi vet är bäst för oss, som går att känna fysiskt i kroppen. 

Det är ett slags slöhet, eller tröghet. 

Den sjunde kraften i Mariaevangeliet är vredens tvång.

För mig är ilska läkande, att känna och uttrycka min ilska känns sunt.

Men ilskan kan också äta upp oss inifrån.

Den är så stark att den kan vilseleda oss och distrahera oss under stora delar av livet. 

Precis som alla krafterna är det inte själva kraften som är skadlig.

Det är när den får råda utan själens närvaro. 

Meggan Watterson betonar också att allt det här är mänskligt och att det kan vara en lättnad att förstå det. 

   Vi är inte konstiga, knäppa eller ens annorlunda.

   "Det är meningen att du ska uppleva alla de här sakerna.

   Och ingen av känslorna, ingen av krafterna, gör dig mindre helig. 

   De är det som håller dig samman.

   De är det som gör dig till den du är.

   Och allt detta är en del av själva poängen med att vi är här överhuvudtaget.

   Att uppleva de här hemska, svåra, urspårade sakerna och hitta vägen tillbaka till kärleken."

Tillbaka till kärleken, tillbaka till det kungarike som finns inom oss, till människosonen som finns inom oss och önskar oss frid. 

På målningen jag såg av Maria Magdalena, kommer dödssynderna ut ur Maria med drakar. 

   Draken som ofta ska jagas och besegras av en ståtlig riddare.

   Och som jag sen förstått det, stått för det feminina.

   Det maskulina som kuvar det feminina. 

   Så inte är det konstigt om dessa dödssynder också kommer ur drakar. 

Fast om vi lyssnar till Marias evangelium, så är de ju inte synder (också för att synd enligt evangeliet inte finns), utan krafter. 

   Krafter i oss som vi kan arbeta med och förstå. 

   Levi säger till Petrus när han ifrågasätter Marias ord:

   

"Petrus, du har alltid varit en hetsporre.

   Nu ser jag att du utmanar kvinnan som om hon vore en fiende.

   Om frälsaren gjorde henne värdig, vem är du att ifrågasätta henne? 

   

Säkerligen känner frälsaren henne väl. 

   Det är därför han älskade henne mer än oss.

   Låt oss i stället skämmas och klä oss i den perfekta människan och bli som han, precis som han befallde oss, och predika evangeliet, inte fastställa några gränser eller andra lagar utom de som frälsaren sagt när."

Låt oss klä oss i den perfekta människan, den som är djupt mänsklig och gudomlig, och bli som han, precis som han befallde oss! 

   

Om synden

Det finns några evangelier som inte har tagits med i Bibeln. 
   De visar till viss del på en annan teologi än de evangelier som valdes att vara med. 

   Meggan Watterson skriver i sin bok Maria Magdalena, Den begravda sanningen, En saknad pusselbit som återställer balansen mellan feminint och maskulint:

År 367 kungjorde biskop Athanasios av Alexandria att munkarna skulle förstöra alla de texter som inte angivits som kanoniska. 

Men som tur var fanns det många överlöpare bland munkarna (de där kopterna som jag skulle kunna kyssa) som inte lydde påbudet. 

Heliga rebeller. 

De var kloka och företagsamma munkar som ville bevara de evangelier som beskrev en mycket annorlunda Jesus än den som höll på att ta form inom den kyrkliga hierarkin. 

I stället för att bränna och förstöra de gamla texterna lade dessa mystiska munkar dem i urnor som de grävde ner i öknen eller gömde djupt inne i en grotta.

Ett av dessa evangelier var Maria Magdalenas evangelium! 

   De 6 första kapitlen i boken saknas, men sen, redan i början av kapitel 7 kommer dessa rader om synden:  

 

  Petrus sa till honom: Du som kan förklara allt, säg oss också detta: vad är det som är syndigt i världen.

Frälsaren svarade: Synd existerar inte. 

Ni skapar det som är syndigt när ni begår det som är likt otrohetens natur, vilket kallas synden.

Meggan Watterson skriver om de här raderna i sin bok:

Synd är inget som är medfött hos människan - vi föds inte till syndare. (...) 

Synd är något som vi skapar inom oss när vi missförstår sanningen om vilka vi är, när vi glömmer att vi inte bara är människor, att vi inte bara är det här egot med alla dess ständiga behov och begär. 

Vi är inte bara den här kroppen, utan också en själ som bebor den under vårt liv på jorden. 

Synd är glömska, och botemedlet är att helt enkelt minnas den motsägelsefulla sanningen att vi är både själ och ego.

Jag tittar i Den svenska kyrkohandboken. 

   Redan i inledningen kommer "Syndabekännelse och bön om förlåtelse", den första inleds: 

   "Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag har syndat med tankar, ord och gärningar. 

   Jag har inte älskat dig över allting, inte min nästa som mig själv. 

   Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig. 

   Därför ber jag om hjälp att se och bryta med mina synder. 

   Förlåt mig för Jesu Kristi skull." 

Eller vad sägs om: 

   "Rena mig, så blir jag ren, hela mig, så blir jag hel ...". 

   Eller: 

   "Det är mot dig (Gud) jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon. 

   Vänd bort ditt ansikte från mina synder och befria mig från min skuld. 

   Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och gör mig på nytt frimodig och stark." 

   (Ja, tills jag kommer till nästa gudstjänst och får höra att jag är syndig igen.) 

Eller min favorit (såklart inte) som jag inte förstår hur den kan få finnas med fortfarande: 

   "Jag fattig, syndig människa bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag, som är född med synd, på många sätt har brutit emot dig. (...) 

   Jag är värd att förkastas från ditt ansikte, om du skulle döma mig som mina synder har förtjänat."

Och jag undrar, vilken människosyn visar det här på? 

   Och vilken gudsbild visar det på då vi ju är skapade till Guds avbild? 

   Ja, det förklarar man förstås med att Adam och Eva åt av frukten i paradiset och då bjöd in synden i sina liv. 

   Våra liv. 

   Vi är syndiga från födseln, smutsiga och trasiga och behöver lagas och tvättas rena, fastän vi kommer bli smutsiga snabbt igen, så vi behöver bli förlåtna och renade, för att sen smutsas ner igen, eller om vi ens blev helt rena ...

För mig är inte det här en teologi som stärker oss att bli våra bästa jag, det är en teologi som bryter ner oss. 

   Som får oss att fokusera på det vi gör fel istället för det vi gör som är gott. 

   Det vi fokuserar på får vi mer av.

"Frälsaren svarade: 

   Synd existerar inte. 

   Ni skapar det som är syndigt ..." 

Vi människor har skapat det som är syndigt. 

   Istället för att se oss om mänskliga, som människor som gör så gott vi kan och där vi nyfiket kan titta på det som händer som inte blir bra, för att se varför det blev som det blev och hur vi kan göra för att se till att det inte händer igen, så säger vi "SYNDIGT, be om förlåtelse till Gud och gör inte om det!" 

   Och det här gäller ju inte bara de konkreta sakerna, det gäller ju också den mer allmänna bortvändheten och det vi knappt förstår att vi är del av men ändå ska be om förlåtelse för. 

   

Min upplevelse är att det här hindrar oss från att utvecklas som människor. 

   Vi fastnar i en loop där det inte finns något intresse för att förstå vad som händer. 

   Vad i det vi är del av som är strukturellt, kulturellt, var vi behöver arbeta för en förändring i vårt samhälle istället för att be om förlåtelse och fortsätta våra liv som vanligt.

Vetskapen om nåden, att jag är älskad som jag är, utan att behöva prestera eller blir bättre, tror jag är jätteviktig. 

   Den ska ligga som en grund i våra liv, vi ska säga det om och om igen. 

   Luther reagerade mot att kyrkan tog betalt för förlåtelsen i avlatsbreven. 

   Och så tog vi ett steg bort från köpslåendet kring vår själ. 

   Jag önskar att vi skulle ta nästa steg nu och sluta lägga på människor en upplevelse av att vara syndig när vi helt enkelt är mänskliga.

Jag tänker på den ensamstående flerbarnsmamman som kämpar för att få ihop livet för sina barn, som ska sitta där i kyrkbänken och få höra, och inte bara det, få säga själv: 

   "Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig." 

   Så ber hon om förlåtelse och får den och sen går gudstjänsten vidare. 

Vad kan tänkas ligga kvar i en slutkörd människa som ständigt känner skuld över att hon gör för lite? 

   Någon jag samtalade med kallade det för psykologisk misshandel. 

   Att det är det kyrkan ägnar sig åt. 

   Sparkar på den som ligger och säger sen, "fast du är ju förlåten för det förstås, så det är ingen fara".

Att ha moment i en gudstjänst där den som bär på en tyngd den behöver få lägga av sig kan göra det, är en sak, men om kyrkan först är den som lägger på människan tyngden så blir det ju lite snurrigt. 

   Jag har hört flera präster säga att de bara använder Överlåtelsebönen i gudstjänsten där det är möjligt, för att slippa det här.

Tänk om vi istället vågade sitta med det som inte känns bra i det vi gjort eller är del av, för att verkligen förstå varför det inte känns bra i oss. 

   Skapa sammanhang där vi i trygghet kan möta det i oss som inte känns bra, i djup vetskap att vi är okej ändå. 

   Om vi förstod att känslan av skuld kommer med information och inte är något som ska tvättas bort och så är allt bra, för vi är inte smutsiga! 

   Känslan av skuld kommunicerar med oss om något viktigt, den säger inte heller att vi inte är hela människor. 

Snarare tror jag vi behöver öva oss i att kärleksfullt bevittna vår skuld, liksom alla andra känslor som väcks i oss, för att se vad de vill säga oss och hur vi sen bäst kan agera för att svara på dem. 

   För att det här är vilka vi är, i de liv vi lever och vi är helt okej som vi är i vår helhet, som vi är. 

   Och ju mer vi lär känna oss själva och ju mer vi blir uppmärksamma på vad som händer inom oss, desto sannare och mer levande tror jag vi kan leva tillsammans. 

   Som själar och egon, mänskliga och gudomliga!

Värdig

Det är prövande att vara i en så här långdragen process. 

   Jag inser att en stor del av det här året kommer jag att ha ägnat åt denna process med domkapitlet. 

   Det började i vintras, fortsatte under våren för att där nå sin peak i slutet av maj, sen genom sommaren och snart in i hösten.

   

Men det har också varit otroligt lärorikt.     

   Och fastän det är ångestfyllt och till viss del förlamande, så kan jag också se hur det långsamma i processen låter mig komma djupare och djupare in i något. 

   Hur jag ser nya lager, kopplar ihop saker, får nya pusselbitar att lägga till det stora. 

   

Och hur jag behandlar mig själv i det ser jag också tydligare. 

   Hur svårt det är ibland att vara kärleksfull och ha omsorg. 

   Hur de där andra rösterna i huvudet blir så starka. 

   "Vem fan tror du att du är?"

   "Sluta gnäll!"

   "Sluta tramsa nu och gör nåt vettigt!"

   "Ryck upp dig!"

   Ja, de säger ju mycket värre saker också, men det orkar jag varken närma mig eller blotta. 

I Mariaevangeliet ber Petrus Maria berätta för dem vad Frälsaren berättat för henne, som han inte delat med dem andra. 

   Och hon berättar. 

   Sedan han undersökt frågorna sa Petrus: 

   "Har Frälsaren talat i hemlighet till en kvinna, och inte öppet, så att vi alla kunde höra? 

   Säkerligen ville han väl inte antyda att hon är mer värdig än vi andra?"

   Maria grät och svarade Petrus:

   "Petrus, min broder, vad tror du? 

   Tror du att jag hittat på alla dessa saker själv, i mitt hjärta, eller att jag ljuger om Frälsaren?"

Meggan Watterson skriver i Maria Magdalena, Den begravda sanningen:

   "Vi har ett problem med värde, och det är över tvåtusen år gammalt. 

   Och vi har dessutom problemet att kvinnor inte blir trodda när de säger det som är sant.

   Jag ser om och om igen samma systematiska problem - att vi inte vet att vi är värdiga att ha en egen röst och att tro på den."

Jag har funderat över vad som håller mig tillbaka. 

   Varje vecka får jag flera mail från människor jag aldrig träffat med stöd och uppmuntrande ord. 

   Många från präster och diakoner. 

   Jag vet att det jag gör inte är ingenting! 

   

Jag vet också att jag blivit illa behandlad och att det tar både tid och energi att bearbeta det.

   Att det inte är konstigt att jag blir som förlamad under tiden och att jag behöver klappa försiktigt på mig själv och ge mig tid. 

   Att det inte är så lätt att vara idérik och produktiv då. 

Meggan Walterson skriver: 

   "De två ord som sticker ut som i eldskrift för mig i den reaktionen är orden 'kvinna' och 'värdig'.

   KVINNA: Han kan inte tro att Jesus skulle välja att avslöja för Maria vad han inte avslöjat för dem.

   Hur kunde hon, Maria, en kvinna (det svagare könet), förtjäna det mer?

   VÄRDIG: Han kan inte heller tro att en kvinna kan vara värdig att få höra en så hemlig lära. Det värde han ifrågasätter är det hos kvinnor, och hos själva kvinnligheten. 

   Hur skulle hon kunna vara värdig en sådan närhet till Kristus?"

Petrus, klippan som kyrkan är byggd på, den förste biskopen. 

Meggan Watterson skriver vidare: 

   "Och sedan gråter Maria. (...) 

   Hon gråter, ja - för man tror henne inte. 

   Hon blir sviken efter att ha anförtrott dem sin hemliga lära, det hon vet i sitt hjärta. 

   Men jag tror att hon också gråter för att hon anförtroddes den läran att förvalta, men nu inser att lärjungarna inte har förmågan att ta emot den. 

   Det är en lära som hon, och bara hon, kan förmedla, av precis det skälet: deras hela världsbild och föreställning om makt skulle bli tvungen att förändras för att de skulle kunna ta emot den.

   

Jag tycker det är lätt att identifiera sig med Maria här. 

   Den som då, enligt den romerska maktstrukturen under första århundradet efter Kristus, betraktades som minst mäktig bland dem. 

   Den Petrus betraktar som den minst värdiga.

   Den som, efter att ha delat med sig av sitt hjärta till dem som hon trodde var vänner, till och med familj, blir sviken. 

   Den som inte blir trodd.

   Och som, efter att ha blivit kallad lögnare, själv blir beskriven i lögner under de nästkommande tvåtusen åren."

Ja, jag tror vi är många kvinnor som kan tycka det är lätt att identifiera oss med Maria här! 

   Som upplevt att våra tankar och ord inte lyssnats till. 

   Hur vi inte setts som värdiga. 

   Hur vi har så innerligt svårt att ta till oss, på djupet, att vi är värdiga! 

   För att vi fortfarande möts av de förminskande männen! 

   De förminskande institutionerna och systemen. 

Men jag fastnar också vid en annan av Meggans meningar. 

   "Deras hela världsbild och föreställning om makt skulle bli tvungen att förändras för att de skulle kunna ta emot den."

   Maria fick ta del av en annan slags kunskap från Jesus för att hon kunde ta till sig den. 

   För att hon var öppen för den och kunde förstå den. 

   Istället för att försöka förstå vad Maria säger, ifrågasätter Petrus henne. 

   Ja, det känner vi ju definitivt igen! 

Säkert var det frustrerande för honom att inte förstå. 

   Och att själv känna sig ifrågasatt i sin ställning som den främste lärjungen. 

   Meggan Watterson menar att Maria kanske var mer älskad av Jesus för att hon visste att hon inte var åtskild från hans kärlek, att hon visste att kärleken fanns inom henne. 

   

Hon skriver:

   Kanske representerar hon "anthropos, ett barn av den sanna mänskligheten - det vill säga den person som kommit ihåg att hon både är fullt ut mänsklig och fullt ut gudomlig.

   Hon är ett flammande ego, och hon är kärlekens eviga själ. 

   Det faktum att hon kunde uppfatta Kristus inom sig bevisar att hon hade smält samman med sin inre ängel, med nous, med själen.

   Hon var det som vi också kan vara."

Ja, för den med världslig makt är det nog skrämmande med budskap som jämställer oss alla.

   Som talar ur kärleken och som bara kan höras ur kärleken i oss själva. 

   Marias är en teologi som visar att vi alla är värdiga.

   Att vi alla är djupt mänskliga och gudomliga. 

   Kvinnor som män!