Överklagandet

Tillsammans med min advokat har vi formulerat yttranden som skickats till överklagandenämnden. 

   Men jag skrev också ett eget yttrande som vi inte skickade in. 

   Jag har plockat fram det nu, då denna process förhoppningsvis närmar sig sitt slut, och även lagt till lite från mötet hos överklagandenämnden. 

   Det här är min redovisning av den här processen och varför jag anser att domkapitlets dom är felaktig! 

Den 10 januari 2024, som också var min 14e prästvigningsdag, fick jag ett email med en anmälan som inkommit till domkapitlet. 

   Anmälaren undrade i emailet ”Hur märkliga påståenden får en präst i Svenska kyrkan göra om de första kvinnliga lärjungarna till Jesus?” 

   

I sin anmälan tar han med några påståenden jag skrev i det facebook-inlägg som ligger till grund för anmälan, bland annat: 

   ” - Långt innan Jesus instiftade nattvarden den där kvällen ..." 
   Det här är den enda kopplingen som finns till nattvarden i hans anmälan. 

   Och lite lustigt kan man väl tycka det är att jag där skriver tydligt att Jesus instiftade nattvarden, när det är en av punkterna där domkapitlet menar att jag har en avvikande uppfattning från vad vi får tro och uttrycka som vigda tjänare i Svenska kyrkan. 
 
I domkapitlets dom skriver man: 

   ”Ellen Jakobsson har givit uttryck för en annan syn på sakramentet nattvarden än den som hör till Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära enär hon ser det som att människan skapat sakramentet och att brödet och vinet "representerar" Kristi kropp och blod. 

   Detta avviker från vår kyrkas bekännelse, både beträffande nattvardens instiftande och Kristi realpresens i nattvardens bröd och vin. 

   Härigenom bryter Ellen Jakobsson mot de löften som hon har givit vid vigningen och annan påföljd än att förklara Ellen Jakobsson obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst kan inte komma ifråga.”
 
Som jag tolkar det är det två saker domkapitlet fäller mig för, att jag menar att sakramenten är människoskapade och att jag använt ordet ”representerar” om Kristi närvaro i nattvardens bröd och vin. 
   Om jag börjar med frågan om vad människoskapat innebär så tyckte jag det var lite märkligt när det sattes som motsats till en ”Guds gåva till oss” och ”Guds ord och handling” på det utredande samtalet. 
   Jag har aldrig förnekat att Jesus instiftade nattvarden, jag använder ju till och med det uttrycket i mitt inlägg jag blev anmäld för. 

   

Ordet människoskapat dök upp när jag fick frågan om hur jag ser på kopplingen mellan sakramentet nattvarden och tidigare ritualer som jag beskrivit. 

   Jag svarade att vi människor skapar ritualer kring existentiella områden och det håller jag fast vid, jag skriver också hur Gud verkar genom oss människor. 
   

Jesus (som vi ju ser som 100% Gud och också 100% människa) kunde sin Torah och var också inspirerad av tidigare ritualer som finns med i Bibeln. 

   I 1 Mos 14:18 står det ”Melkisedek, kungen i Salem, kom ut med bröd och vin; han var präst åt Gud den Högste, och han välsignade Abram: 

   »Välsignad vare Abram av Gud den Högste, himlens och jordens skapare. (…)”. 

   Jesus tar det sen ett steg längre och han berättar för lärjungarna om brödet att ”detta är min kropp” och om vinet ”detta är mitt blod”. 

   Något jag också citerar i mitt svar till domkapitlet. 
   
Så kommer vi då till det här med ordet ”representerar”. 

   En vän till mig som också är präst och bibelforskare frågade mig efter domen om jag tror att Jesus är närvarande i nattvarden. 

   ”Ja, såklart” svarade jag, ”annars är det ju ingen vits att fira nattvard, då är det ju bara en vanlig måltid”. 

   ”Ja, då så”, sa hon. 
   

Jag försöker påminna mig om jag någonsin fått frågan av domkapitlet om Jesus är närvarande i nattvarden och att jag skulle ha svarat nej på det, men det kan jag inte påminna mig. 

   Jag kan inte heller påminna mig att jag fått frågan ”Förnekar du att Jesus är närvarande i nattvardens bröd och vin?”. 

   Borde inte ansvaret för att utreda den frågan riktigt ordentligt innan man obehörigförklarar någon ligga på domkapitlet? 
   

Om nu Svenska kyrkan lagt ganska stora resurser på att utbilda och prästviga en person, vidareutbilda den personen till exempel i kyrkans behörighetsgivande kyrkoherdeutbildning, samt haft personen som präst i 14 år, borde då inte intresset vara större att verkligen försöka förstå vad den personen menar och försöka se om man kan hitta vägar framåt tillsammans? 
   

Min första tjänst efter mitt år som pastorsadjunkt var som fängelsepräst på Färingsö. 

   Där arbetade jag framför allt på anstalten Färingsö som är en behandlingsanstalt för kvinnor. 

   Många fick sina diagnoser under sin tid där, ADHD till exempel, många av dem hade svårt att sitta still på en gudstjänst, de avbröt ofta med frågor eller kommentarer och kunde helt enkelt resa sig och gå om de tröttnade. 

För mig var det viktigt att de i det rummet, till skillnad från i alla andra på anstalten, var fria att gå när de ville, så det var upp till mig att se till att de ville stanna. 

   Ett fantastiskt roligt och utmanande arbete. 
   Jag insåg snabbt att för att ge dessa kvinnor något de hade nytta och glädje av, behövde jag prata kort och koncist, med ett språk de förstod, det vill säga inte ”kyrkiska” utan använda vanliga ord, samt prata om sånt som var relevant för dem och deras liv. 

   En otroligt bra skola som jag haft mycket nytta av! 

   Då jag insåg att det här också fungerade väldigt bra även utanför fängelsemiljön. 
 
I mitt svar till domkapitlet skriver jag att ” Detta är min kropp, detta är mitt blod, säger Jesus och det har vi i vår kyrka tolkat som att brödet i nattvarden ”representerar” hans kropp och att vinet ”representerar” hans blod.” 

   Det är mitt sätt att beskriva något som vi egentligen inte kan sätta ord på. 

   Och som vi inte riktigt kan förstå hur det fungerar. 

Min advokat ställde mig två enkla och raka frågor kring detta på överklagandenämndens möte, eftersom han menade att som man frågar får man svar.

   "Förnekar du att Gud har instiftat nattvarden?" 

   "Nej!"

   "Förnekar du att Jesus Kristus är närvarande i bröd och vin i nattvarden?"

   "Nej!"

   

Och som min advokat påpekat, betyder ju ordet "representerar" enligt Svenska Akademins Ordlista just till exempel "framvisa", "framställa", "återgiva".

   Re - åter, Presentera - föra fram. 

   Vi för åter fram Jesus kropp och blod i nattvarden. 

I sina anteckningar från det utredande samtalet skriver domprosten och stiftsprosten att jag säger: 

   ”Men jag bifogar ett brev från ”konfidenteten” (Inte min felstavning) till domkapitlet för kännedom.” 

   Jag har i hela samtalet om och om igen påpekat att jag inte har och inte kommer att säga något om huruvida jag haft personen i själavård eller inte, då det är att bryta mot tystnadsplikten. 

   Min pappa upplevde deras användande av ordet ”konfidenten”, som ju är någon man har i själavård, som så vilseledande att han anmälde dem till domkapitlet för brott mot 8e budet.

 
I sitt svar på anmälan skrev domprost och stiftsprost ”Användningen av citat-tecken uttrycker i de sammanfattande anteckningarna distans till ordet ”konfident” och innebär en markör i anteckningarna: att det inte var det ord som användes i samtalet.” 

   Domkapitlet valde att lägga ner det ärendet. 
   Själv använde jag ordet ”representerar” med citat-tecken kring och blev obehörigförklarad. 
 
Värt att notera är även att domkapitlet frångick praxis som är att en stiftsjurist samt en ledamot från domkapitlet håller i de utredande samtalen och i stället hade med en teolog till, stiftsprosten.

   En till ämbetskollega, sa de om det när jag var där och att de tyckte det var bra med en kvinna, sa de på överklagandenämndens möte. 

   Viktigt är förmodligen i framtiden att ha med någon som kan skriva ordentliga anteckningar! 

   Jag nekades även att ha med mitt fackliga ombud på länk i samtalet då de menade att det skulle påverka samtalsdynamiken negativt att alla inte var i rummet. 

   

Jag noterar också att man uppenbarligen hanterar kunskapen om vad som gäller inom kyrkan på olika sätt beroende på vem som uttalar sig. 

   En av frågorna domkapitlet själva lagt till i min utredning var den om huruvida jag arbetat med själavård utanför min tjänst i kyrkan (det jag kallat själslig coachning) samt tagit betalt för det, då man inte får ta betalt för kyrkliga handlingar. 

   För som stiftsprosten uttryckte det: ”Men dom kyrkliga handlingarna där ju själavården ingår dom ramarna bestämmer ju inte jag som person dom är ju så att säga kyrkans ramar.” 
   Nu kunde vi ju visa på att överklagandenämnden redan i ett tidigare beslut 2019/36, Skriftlig erinran, Svenska kyrkans överklagandenämnd, Meddelat 2019-11-26, 31 kap. 12 § kyrkoordningen, tydligt redogjort för att själavård inte är en kyrklig handling. 

   Kunskap som man kanske kan tycka är väsentlig för både en stiftsprost och ett domkapitel att vara medvetna om. 
 
Domprostens och stiftsprostens anteckningar och berättelser låg till grund för beslutet att skriva ett gärningspåstående. 

   Vid samtalet hade jag frågat om jag skulle få godkänna deras anteckningar efter mötet och det skulle jag få. 

   När jag fick dem och insåg att de var ytterst kortfattade och inte alltid rättvisande, skrev jag det i ett email till stiftsjuristen. 

   Jag fick då ca 3 veckor på mig att inkomma med mina kommentarer. 
   

Det jag inte visste då, var att de redan dagen innan, hade haft ett möte (där stiftsjuristen varit med och fört anteckningar) utan att vänta in dessa kommentarer, och skrivit ihop ett gärningspåstående enbart utifrån domprostens och stiftsprostens berättelser och anteckningar. 

   När jag påpekade på domkapitlets möte att de inte väntade in mina kommentarer, fick jag frågan om jag i mitt email uttryckligen skrivit att jag inte godkände dem. 

   Vad jag önskar att jag hade sagt då, var att jag ingenstans i det emailet skrev ATT jag godkände dem! 

   Jag var tvärt om väldigt tydlig med att jag behövde återkomma när jag gått igenom hela inspelningen av samtalet. 
 
Jag vill också påpeka att vi, jag och min advokat, flera gånger påpekat att gärningspåståendet är så allmänt att det inte går att försvara sig mot. 

   Det här är vad jag hade att utgå ifrån vad gäller frågan om nattvarden: 

   ”Genom vad hon gett uttryck för och genom sitt handlande visar Ellen Jakobsson att hon i väsentlig mån avviker från Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse när det gäller synen på nattvarden och prästämbetet. 

   Ellen Jakobsson har också visat brist på omdöme i sitt förhållningssätt till kyrkliga handlingar och tystnadsplikt. 

   Härigenom har Ellen Jakobsson brutit mot sina vigningslöften och i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha.”
   

På frågan om vi kunde få det förtydligat fick jag svar från stiftsjuristen: 

   ”När det gäller gärningspåståendet är det baserat på vad Ellen Jakobsson gett uttryck för i skrift och i samtal med representanter för domkapitlet. 

   Av anteckningar från samtal, inspelade och antecknade, och övriga handlingar i akten torde grunderna för gärningspåståendet framgå.” 

   Torde grunderna för gärningspåståendet framgå! 

   Som i, vi ska inte behöva precisera oss? 
   

Men han skrev också följande förklaring om nattvardsfrågan: 

   ”Nattvarden är ett sakrament instiftat av Jesus Kristus. 

   En präst har lovat att rätt förvalta sakramenten. 

   Ellen Jakobsson har i samtal uttryckt att sakramenten är skapade av människan. 

   En präst är präst oavsett om hen har en anställning eller är i tjänst. 

   Ellen Jakobsson har i samtal uttryckt en tveksamhet till kyrkan som organisation och till kyrkans ramar och regelverk, men uppgett att hon följer kyrkohandboken när hon är i tjänst.”
   

Åter igen verkar frågan om huruvida Jesus instiftat nattvarden ställas mot att sakramenten är skapade av människan. 

   Jag vill åter igen påpeka att jag aldrig sagt att Jesus inte instiftat nattvarden, men han höll inte i någon högmässa och han kallade det inte för sakrament, utan vi människor har under drygt 2000 års tid benämnt och format och omformat dessa ritualer. 
 
Intressant är väl också att jag fälls för en enda mening jag skrev där jag använder ordet ”representerar” om bröd och vin i nattvarden samt att detta sker långt efter att gärningspåståendet skrevs. 

   Jag upplevde inte heller att man reagerade med bestörtning på detta ord när jag läste upp det på domkapitlets möte. 

   Då hade det ju varit ganska enkelt att fråga om jag med det menade att Jesus inte är närvarande i nattvarden, men det gjorde man då inte. 

   I stället behövde man bordlägga ärendet och lusläsa det jag skrivit och sen valde man att tolka det utifrån den agenda jag upplever funnits från början. 

   Eller som min advokat formulerade det: "Dum canem caedimus, corrosisse dicitur corrium – Den som vill döda hunden hittar lätt en pinne."
 

Gärningspåstående som skrivits och som kanske hade skrivits annorlunda om domkapitlet verkligen inväntat mina kommentarer, är offentligt och inte är skrivet som något som ska bevisas. 

   Med formuleringen ”Härigenom har Ellen Jakobsson brutit mot sina vigningslöften och i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha.” har man redan utdelat sin dom. 

   Min upplevelse när jag pratar med människor, både inom kyrkan och utanför, är dock att domkapitlet snarare, i sitt agerande, skadat det anseende en kyrka bör ha! 

   

Att vi ifrågasatte gärningspåståendets formuleringar var uppenbarligen också ganska provocerande då domarledamoten väldigt upprört ropade över sammanträdesbordet att det är så de skrivs och så är det även i det civila samhället, ”Välkommen till verkligheten!” vill jag minnas att hon sa. 

   Mot slutet av samtalet med domkapitlet bad hon dock om ursäkt för att hon hade höjt rösten, något jag uppskattade.  

   
Det gör något med en att gå igenom en sån här process. 

   Jag blev anmäld av en baptistpastor och i stället för att kyrkan hade min rygg och svarade att vi är ett samfund där vi uppskattar samtal kring teologiska frågor, där vi uppskattar nytänkande och reflekterande, la domkapitlet själva till flera frågor att utreda mig för och fällde mig som sagt till slut för en annan fråga än den jag blivit anmäld för. 
   

Jag vet ju vad det gjort med min relation till kyrkan och dess företrädare, men jag har också fått höra att det ytterligare spär på känslan av otrygghet för andra vigda och blivande vigda i relation till kyrkan. 

   Det fanns ingen herde som värnade mig i den här processen! 

   Det fanns inget stöd inifrån organisationen, bara enskilda individer som på eget bevåg hörde av sig med uppmuntran. 

   I stället agerade domkapitlet, med biskopen i täten, både åklagare och domare, en ordning som jag tycker är mycket problematisk. 
   

”En präst är en präst oavsett om hen har en tjänst” fick jag höra på det utredande samtalet, som i att prästen alltid har ett ansvar för hur hen för sig och vad hen uttrycker. 

   Men om det gäller den enskilda prästen, varför gäller inte det ansvaret också kyrkan? 

   Borde då inte kyrkan också alltid ha ett ansvar att visa omsorg om den prästvigda? 

   

Jag får själv bekosta mitt försvar, en räkning jag fick i veckan som landade på 68 346 kr, samtidigt som jag antar att min kyrkoskatt är med och betalar lönerna till dem i domkapitlet som både agerar åklagare och domare. 

   Vore det inte rimligt om stöd i form av både själavårdande och juridisk erbjuds den som anmäls för att säkerställa att fallet utreds ordentligt samt att den som kyrkan valt att prästviga också mår så bra det går genom processen? 
 
Stiftsjuristen skriver i sitt förtydligande av gärningspåståendet att ”Ellen Jakobsson har i samtal uttryckt en tveksamhet till kyrkan som organisation och till kyrkans ramar och regelverk, men uppgett att hon följer kyrkohandboken när hon är i tjänst.” 

   Jag vill här påpeka att allt jag dömts för har sagts i samtal med domkapitlet efter att jag blivit anmäld, inget av det har sagts för att föra fram en åsikt om nattvarden i en församling eller i ett annat sammanhang. 

   Jag har aldrig drivit någon fråga kring nattvarden över huvud taget, utan bara försökt svara så gott jag kunnat på deras frågor! 

Något som också överklagandenämnden frågade domkapitlet om.

   Om jag tagit fram någon ny ordning för nattvarden eller utfört någon annan slags ritual, dvs har jag gjort någon handling som brutit mot löftena? 

   Det fick de ju till slut svara "nej" på. 
   

Att vi inte skulle få ifrågasätta kyrkan eller fritt samtala om teologiska frågor känns väldigt farligt. 

   Att man önskar begränsa hur vi som är vigda till tjänst kan samtala om de mysterier vi rör oss kring genom att hota med avkragning om vi använder ord som domkapitlet inte själva hade valt, går för mig helt emot tanken med en reformatorisk kyrka i Luthers och Jesus efterföljd. 
   Men med den inställningen är det kanske inte heller så konstigt att biskopen skriver i sitt yttrande till överklagandenämnden ”Att domkapitlet som helhet skulle ha missuppfattat Ellen Jakobsson i två så centrala lärofrågor finner domkapitlet inte vara sannolikt.”.

   Och som en vän skrev till mig: ”Det är ju inget verkligt argument i en kyrka där vi länge sagt nej till påvens ofelbarhet …”

Något annat väldigt viktigt sades också på överklagandenämndens möte. 

   I veckan hamnade jag i en konversation med någon på Facebook, där personen skrev att jag ju brutit mot tystnadsplikten, för det hade personen läst i protokollen från domkapitlet. 

   Detta var något som överklagandenämnden också tog upp, det vill säga hade domkapitlet utrett de andra frågorna vi rörde oss kring ordentligt eller inte. 

   Då de i domen endast skrivit att eftersom de beslutat att förklara mig obehörig pga nattvardsfrågan, "saknas skäl för domkapitlet att pröva vad som i övrigt lagts Ellen Jakobsson till last i gärningspåståendet". 

Då överklagandenämnden ställde sig frågande till det, svarade domarledamoten till slut att de fått tillfredsställande svar av mig på alla de andra frågorna, som hon också räknade upp en efter en. 

   "För det till protokollet" utbrast min advokat snabbt.

   Hederligast av domkapitlet hade såklart varit att tydligt skriva det i domen, så att alla som läser den inte behöver dra egna slutsatser som ju uppenbarligen verkar kunna landa i att jag lika gärna kan vara skyldig på alla punkter. 

Mycket mer finns att säga om allt det här och förhoppningsvis kan det göras ordentligt när överklagandenämndens beslut kommit.

Sanningen skall göra er fria

Jag går tillsammans med en grupp kvinnor ett årshjul, där vi möts vid olika årstidsskiftningar. 

Och igår möttes vi för Imbolc, gudinnan Brigids eller sankta Brigidas högtid som firas mitt emellan vintersolstånd och vårdagjämning. 

Vi pratade om att det är den unga maidens tid och funderade över de flickor vi var i åldern 8-13 år.

Och vilka sanningar om oss själv vi fick lära oss då, som kanske inte alls var sanna. 

Elaka eller oförsiktiga kommentarer och sånt som hände som begränsade oss i en känslig ålder, när man närmar sig puberteten. 

Idag satt jag och tittade i album från den tiden och så slog det mig att jag inte alls kom ihåg igår att jag hjärtopererades under den tiden. 

Jag hittade ett foto av mig, från några dagar efter att jag kommit hem från sjukhuset. 

Det var en ganska omfattande operation så jag fick ligga kvar där i 2 veckor. 

Ändå skickade de nog hem mig för tidigt för sen trodde de jag fått epilepsi för jag svimmade och mådde konstigt en längre tid, fick göra EEG och sånt. 

Jag tror helt enkelt att jag inte fick tid att bearbeta vad som hänt. 

Jag var en duktig patient och så kom dödsångesten ikapp mig när jag brände ut mig som 25-åring. 

Jag har ofta återkommit till den här perioden i terapin, vilken stor grej det måste varit för mig, men som inte riktigt fick ta den plats jag nog hade behövt. 

Jag fick höra berättelser efteråt om hur läkarna pratat med mina föräldrar om att det fanns två olika sorters operationer som var möjliga.

Jag hade en förträngning på aortan som man redan hade opererat en gång när jag var 2 månader.

Då var den så smal så mitt hjärtat hade blivit dubbelt så stort för att det fick jobba så hårt för att kunna pumpa runt blodet, men nu hade det bildats en ny av ärrvävnaden. 

Jag var så pass dålig att jag fick förtur till operation. 

En operation var enkel och jag skulle bara behöva ligga inne ett par dagar, de skulle skicka upp en ballong från ljumsken och spränga upp förträngningen. 

Den andra var mer omfattande och innebar att gå in från sidan, ärret börjar precis under/vid sidan av mitt vänstra bröst och går upp till skulderbladet. Sen bända isär revbenen, skära av förträngningen och sy ihop kanterna. 

Och mitt när jag skriver det här nu så inser jag ju att det var idag! 

Det var idag för 37 år sen, 2/2-88! 

Helt sjukt! 

Iaf så sa de till mina föräldrar att den stora operationen var säkrare, men att om den andra misslyckades kunde man bara öppna upp. 

Mina föräldrar ville ha det så säkert som möjligt så den stora valdes. 

Operationen drog ut mycket på tiden och när de var färdiga sa de att det var tur att de tog den, för det var så mycket ärrvävnad så det var inte säkert att de skulle ha klarat mig om de valt den andra. 

 

De fick också skära loss ena lungan från lungsäcken där de vuxit ihop. 

Och vid den här operationen återfick jag pulsen i vänster arm. 

Det hade jag ingen sen första operationen då den artären på något sätt hade snörpts åt. 

Jag opererades strax innan jag skulle fylla 12. 

Alltså idag för 37 år sen, helt galet! 

Och jag tänker att de här tre dagarna, överklagandenämnden, Imbolc och årsdagen av min hjärtoperation hänger ihop. 

De handlar alla om min sanning och om mitt hjärta. 

Att stå upp för mig själv och den jag är.

"Sanningen skall göra er fria." (Joh 8:32)

Jag tror att det som hände då har påverkat mig mycket.

Eftersom det handlade om hjärtat, om liv och död, så har det berört något i djupet av mig.

Hjärtat kopplades ur och en hjärt-lungmaskin höll för ett tag mig vid liv.

Och sen startades mitt hjärta igen.

För några år sen, när jag var sjukskriven för utmattning, målade jag ett antal självporträtt där jag ville låta mina känslor få synas.

I en målning målade jag också in den unga maiden, den jag var innan andra hjärtoperationen.

Men också 5-åringen som hade magproblem och fick ligga på sjukhus.

Och så bebisen som ännu inte opererats första gången.

De behöver bli sedda allihop!

De versionerna av mig lever fortfarande i mig.

Liksom alla andra.

Och om det är något jag längtar efter just nu, så är det att åter få upptäcka barnets glädje och lekfullhet som också fanns där trots allvaret.

Så idag, på årsdagen av min hjärtoperation. 

Dagen då mitt hjärta startades igen och kunde pumpa runt blodet utan att begränsas.

Tänker jag på de begränsningar vi skar bort i ceremonin igår.

De band jag surrat runt min kropp och också över hjärtat.

Då skars de bort genom en operation.

Igår skars de bort av min sanning.

Sanningen om vem jag är!

Vägen

Tror du jag väljer den här vägen för att den är enklare? 

   För att den är roligare? 

   För att den ger mig mer glädje i livet? 

Tror du inte, att om jag upplevde att jag kunde välja något enklare, så hade jag gjort det. 

   Men det är inte min väg. 

   Min väg följer det som är sant, det som vibrerar av liv, även om det råkar vara en vibration av ångest just nu. 

Det är en väg som går där inga utmärkta vägar finns. 

   En väg som upptäcker nytt och söker liv. 

   En väg som känns i hela kroppen.

Även när det kväver och river, så vet jag att det finns något på andra sidan. 

   Det är livet och jag måste möta det. 

   Och det värsta som kan hända är att det känns jobbigt. 

Jag förstår det. 

   Och ändå är det så svårt. 

   För det känns som om jag ska dö. 

Och det är inte en tanke, det är hela kroppen. 

   Som trycker över bröstet, som vill kräkas, som blir yr i huvudet, som gör benen iskalla. 

   Allt i mig signalerar, DET HÄR ÄR FARLIGT!

Någon gång valde jag att följa den ledning jag får. 

   Inte för att det är enkelt, utan för att det är sant. 

   Och för att den sanningen är viktig. 

Jag vet att du inte förstår. 

   Jag förstår att det verkar helt galet.

   Men då känner du inte kraften jag följer. 

Eller så gör du det. 

   Och vandrar precis den väg du ska. 

   Bara det att den är olik min. 

Kanske är din väg enklare än min. 

   Kanske är den inte alls det, utan har utmaningar som jag inte vet om. 

   Kanske bor du bara i mitt huvud. 

Kanske är du alla jag möter, utan att förkroppsliga en enda av dem. 

   Kanske är du de internaliserade rösterna som talar om att jag är värdelös. 

   Kanske är du mitt ego som jag behöver våga utmana och inse att jag inte kommer dö av det. 

Bara utmana dig lite.

   Se att det går. 

   Se hur du står kvar fastän du inte heller riktigt förstår vad som händer. 

Nej, du dog ju inte heller. 

   Okej, säger du. 

   Och ser dig försiktigt omkring för att ta in hur verkligheten är nu. 

Okej, det är lugnt, säger du och försöker låtsas som ingenting. 

   Men jag vet! 

   Jag vet att det var en jordbävning och jag vet att jag skapade den för att jag vågade ta steget. 

Men okej, vi är okej. 

   Vi integrerar och vandrar vidare och vet fortfarande inte hur vägen ser ut.

   Men det är okej. 

Det här livet är större än alla kartor. 

Vad är sannolikt?

Igår fick jag ta del av domkapitlets svar på de yttranden som jag och min advokat lämnat in till överklagandenämnden. 
   Ja, en del av deras korta svar argumenterade emot en del av det vi skrivit. 
   Resten var, ja, det här.
 
Domkapitlet skriver: 
   Ellen Jakobsson blev anmäld till domkapitlet bland annat för sitt sätt att skriva om nattvarden. Under domkapitlets utredning misslyckades hon med att tydliggöra att hon står bakom Svenska kyrkans nattvardssyn, avseende instiftande och realpresens.
   Att domkapitlet som helhet skulle ha missuppfattat Ellen Jakobsson i två så centrala lärofrågor finner domkapitlet inte vara sannolikt.
 
Först och främst blev jag inte anmäld till domkapitlet för mitt sätt att skriva om nattvarden. 
   Nattvarden nämndes i mitt inlägg, men det anmälaren ville att domkapitlet skulle undersöka var följande!
   Hur märkliga påståenden får en präst i Svenska kyrkan göra om de första kvinnliga lärjungarna till Jesus? Ellen Jakobsson menar uppenbarligen att de inte tillhörde någon dåtida judisk inriktning utan istället var prästinnor till den kappadokiska gudinnan Ma, eftersom de hette Ma-Ria: "Många av dem Marior, något som inte bara var ett kvinnonamn utan en titel för de prästinnor som tjänade Ma, Modersgudinnan!
   - Långt innan Jesus instiftade nattvarden den där kvällen, satt kvinnor i röda tält och utförde en slags andlig samhällstjänst där de renade med sitt mensblod, genom att följa månens cykler av födelse, död och återfödelse."
   Det här är något jag tror domkapitlet bör pröva, och åtminstone låta Ellen Jakobsson få svara på frågor om. Menar hon också att Gudsföderskan var en av dessa prästinnor till gudinnan Ma? Vad får i så fall en präst i Svenska kyrkan lära ut om Herrens Moder innan hen kan anses ha lämnat Svenska kyrkans lära?
 
Domkapitlet menar att jag "misslyckats" med att tydliggöra att jag står bakom Svenska kyrkans nattvardssyn. 
   I mina samtal med min advokat påpekade han att det ju är ganska enkelt, att de har utredningsansvaret, att tydligt fråga "förnekar du ...?" och "bekänner du ...?".
   Inga såna tydliga frågor har förekommit under hela den här processen. 
 
I gärningspåståendet är det här allt som nämns om nattvarden:
   Genom vad hon gett uttryck för och genom sitt handlande visar Ellen Jakobsson att hon i väsentlig mån avviker från Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse när det gäller synen på nattvarden och prästämbetet. 
 
Min advokat bad om ett förtydligande:
   Angående påståendet att Ellen gett uttryck för sin syn på Gud, Jesus, kyrkan och läran om Mariorna … Vilka uttryck är det som läggs Ellen till last och på vad sätt avviker de från Svenska kyrkans syn på nattvarden och prästämbetet?
 
Förtydligandet vi fick var detta:
   Nattvarden är ett sakrament instiftat av Jesus Kristus. (Jo, jag skriver uttryckligen "Långt innan Jesus instiftade nattvarden den där kvällen" egen anmärkning!) En präst har lovat att rätt förvalta sakramenten. Ellen Jakobsson har i samtal uttryckt att sakramenten är skapade av människan. En präst är präst oavsett om hen har en anställning eller är i tjänst. Ellen Jakobsson har i samtal uttryckt en tveksamhet till kyrkan som organisation och till kyrkans ramar och regelverk, men uppgett att hon följer kyrkohandboken när hon är i tjänst.
 
Utifrån det förberedde jag mitt svar till domkapitlet som jag läste upp på mötet med dem, samt svarade på de följdfrågor jag fick. 
   Bland annat påpekade jag: 
   Att man inte skulle få ifrågasätta kyrkan som organisation eller dess ramar och regelverk verkar ju väldigt konstigt. Vi har en reformatorisk kyrka som i det rör sig i spänningsfältet av att vilja ”återge något dess ursprungliga form” och att ”förnya”, och det rimmar ganska illa med att inte få uttrycka tveksamhet kring det som inte fungerar bra och att vilja göra något bättre. Att man inom en organisation får uttrycka kritik och önskan om förbättringar handlar också om en kvalitetssäkring av de verksamheter som finns.
 
Jag är mer än frustrerad just nu, jag är faktiskt ganska förbannad! 
   På att det får gå till så här! 
   Och att det får ta så mycket tid, energi och resurser som kunde läggas på viktigare saker! 
 
Jag påpekade på mötet med domkapitlet att de skrivit ett gärningspåstående utan att invänta mina kommentarer till anteckningarna från det utredande samtalet. 
   På det fick jag frågan om jag i mitt mail till dem uttryckligen skrivit att jag inte godkände anteckningarna. 
   Jag blev lite paff.
 
Det här är det mail jag skrev till handläggaren för ärendet!
 
Hej X!  
 
Jag vill börja med en önskan om att du i framtiden bemödar dig med att skriva en hälsningsfras i början av mail till mig. Det är även en rekommendation att alltid ha det som standard då det visar någon slags respekt för den du skriver till. 
 
Ja, det var ju ytterst kortfattade anteckningar, så tur var ju att jag spelade in samtalet. Det känns väldigt rättsosäkert att inte ha mer noggranna anteckningar och mitt fackliga ombud, hon som inte fick vara med på mötet, har ju arbetat som stiftsjurist och berättade att hon alltid tog väldigt noggranna anteckningar, så nära ordagrant hon kunde komma, då det här ju är väldigt viktiga samtal. Jag råder er därför att verkligen se över era rutiner. Nu får jag ju lägga ner ett större arbete att gå igenom inspelningen och nedteckna det jag tycker känns relevant och det känns lite konstigt att det arbetet ska falla på mig. 
 
Jag återkommer när jag är färdig med det! 
 
Hälsningar 
Ellen
 
Vad jag önskar att jag svarat på domkapitlets möte är: 
   Står det någonstans i mailet att jag godkänner dem?
 
Jag är innerligt trött på att ansvaret hela tiden läggs över på mig och att det sen skulle vara jag som MISSLYCKATS med att vara tydlig!
   Vet ni hur många sidor jag skrivit där jag försökt förklara hur jag menar om alla de olika områden de frågat mig om, utan att ha fått specifika frågor att utgå ifrån?!  
   På min väldigt tydliga förfrågan om att få mail med en hälsningsfras kan jag också meddela att de fortsatte att komma utan. 
 
Jag har en magisterexamen i religionsvetenskap, jag har vidareutbildat mig på olika sätt, till exempel gått Svenska kyrkans behörighetsgivande kyrkoherdeubildning.

   Jag har varit präst i 14 år och hållit i oräkneliga gudstjänster med nattvard och som jag själv påpekat följer jag såklart kyrkohandboken.
   Jag har hållit i katekumenatgrupper och konfirmerat både ungdomar och 11 kvinnor i fängelse, där vi såklart pratat om vad sakrament är, vad nattvarden är och så vidare. 
   Jag är inte van vid att bli behandlad som mindre vetande och jag är innerligt trött på det! 

Domkapitlet har beslutat att avkraga mig! 

   Ett ganska drastiskt beslut som ju förhoppningsvis ska vara otroligt väl grundat och utom allt tvivel. 
   Att domkapitlet som helhet skulle ha missuppfattat Ellen Jakobsson i två så centrala lärofrågor finner domkapitlet inte vara sannolikt.
   Ellen Jakobsson finner det dock tyvärr inte alls osannolikt!

Ännu en avkragning

Jag har en vän som heter Sofia! 

   Hon är diakon, numera en avkragad diakon. 

   Och vi har tyckt att det är lite intressant att vi har avkragats månaderna efter varandra.

Sofia avkragades för att hon valde att låta vuxendöpa sig i ett annat samfund. 

   Alltså döpa sig igen. 

   Hennes orsaker var djupt personliga. 

   

Efter flera år med svår sjukdom har hon ganska så mirakulöst, trots att sjukvården avfärdat henne som obehandlingsbar, hittat vägar framåt på andra sätt och börjat må mycket bättre. 

   Från att ha varit säker på att hon var på väg att dö, vände det och hon har fått livet tillbaka!

   Sofia skriver själv om det i sitt yttrande till Domkapitlet: 

Jag hade provat många olika behandlingar 

och hade helt gett upp hoppet på att läkning var möjligt. 

Så när jag helt släppt taget om livet, jag var redo att dö -  skedde ett mirakel. 

Jag kom i maj 2020 i kontakt med en kvinna som arbetar med att ge laserbehandling, 

också kallat frekvensterapi. 

Det är kort sagt en behandlingsform som stimulerar kroppens egen självläkande förmåga. 

En förmåga min kropp helt förlorat pga den kraftiga inflammation 

som slagit ut hela systemet.

Hon skriver vidare: 

Där och då - den 28 maj 2020 - fick jag en andra chans. 

Jag skulle beskriva det som ett under. 

Även sjukvården betecknar det som ett mirakel. 

Sen den dagen har jag återerövrat livet. 

Lärt mig gå, prata, cykla, läsa, skriva med mera.

För Sofia blev ett andra dop en markering av en nystart, hon skriver själv till Domkapitlet: 

Jag lever ett andra liv i denna kropp. 

Det är så tydligt och starkt för mig att den jag "var" innan finns inte längre. 

Därför kändes det självklart att på påskdagen i år döpas, 

som en symbolhandling att jag är ny. 

Och min relation till Gud är ny. 

"Och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. 

Så länge jag lever här i min kropp, lever jag alltså genom tron på Guds Son, 

han som har älskat mig och gett sitt liv för mig."

Galaterbervet 2:22

Dopet skedde också i en kyrka som hennes barn hittat till, dit hon följt med dem och där hon trivs.

   Domkapitlets motivering är ju såklart att vi i Svenska kyrkan bara tillåter ett dop och jag har några funderingar utifrån deras motivering till avkragningen!
   De skriver: 

Dopet är ett sakrament, 

vilket betyder att det är en helig handling instiftad av Jesus Kristus. 

Dopet har en betydelse för hela livsvägen: 

varje dag får den som döpts leva i sitt dop och gå genom död till liv, från ofrihet till frihet. 

Genom dopet har människan fått Guds nåd, 

en nåd som bär henne hela livet och genom döden. 

Dopet kan senare bekräftas i församlingens gemenskap, 

vid konfirmation och annan gudstjänst där dopet aktualiseras.

Är det verkligen genom dopet vi får tillgång till nåden? 

   Varför skulle en nådefull Gud behöva ett dop för att ge oss nåd? 

   Och på vilket sätt hjälper mig dopet från ofrihet till frihet och från död till liv, varje dag dessutom?   

   De fortsätter: 

Dopet är en engångshandling, 

vid vilken Gud treenig tar upp människan i sin gemenskap 

och för henne in i sin kyrka och församling. 

Den som är döpt får således, enligt 19 kap 3 § kyrkoordningen, inte döpas igen. 

Genom dopet har människan fått Guds nåd, 

en nåd som bär henne hela livet och genom döden.

Finns det belägg i Bibeln för varför man inte får döpas igen? 

   Är det på något sätt problematiskt att få Guds nåd igen, om man nu får den i dopet? 

   Kan det bli bekymmersamt för att samma person skrivs in flera gånger i Livets bok? ;-)

   Vidare: 

Dopet är en del av Svenska kyrkans lära. 

Den som är vigd till tjänst har i sina vigningslöften lovat att följa vår kyrkas ordning. 

Ytterst gäller lojaliteten Kristus. 

Diakonen ansvarar inför biskop och domkapitel för hur hon förvaltar sitt uppdrag. 

Kyrkans vigda tjänare måste i allt söka kyrkans enhet 

och värna kyrkans tro, bekännelse och lära. 

Om någon som har ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst låtit döpa om sig 

har Domkapitlet att pröva frågan 

om den fortsatta behörigheten att utöva uppdraget inom kyrkans vigningstjänst.

På vilket sätt har en diakon som låtit döpa sig igen brustit i sin lojalitet mot Kristus? 

   På vilket sätt är Kristus inblandad i det här? 

   Biskop och domkapitel kan jag förstå behöver pröva eftersom det nu är deras uppdrag, men Kristus?   

   För mig är nog Kristus inte det minsta intresserad av dessa formalia utan är mer av ett vitt kärleksljus som möter henne i dopet.

Jag undrar också, kyrkans vigda tjänare ska i allt söka kyrkans enhet, menar de då bara Svenska kyrkans eller den större kristna kyrkans? 

   Eftersom flera andra samfund tillåter omdop, så är det väl att bejaka kyrkans enhet att inte bara begränsa sig till Svenska kyrkans lära (även om hon håller sig till den om hon skulle ha en tjänst i Svenska kyrkan). 

   Eller? 

   Har vi kanske tappat bort något i vårt enskilda definierande av våra samfund och missat att det viktigaste kanske är den större kristna familjen, eller kanske ännu hellre, den större mänskliga familjen!

De skriver också att Domkapitlet har ett uppdrag att pröva frågan om någon som har ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst låtit döpa om sig.

   Finns det alltså fall där det är okej, på vilka grunder skulle det i så fall vara? 

   Det skulle jag gärna vilja höra mer om.

Min vän fick beskedet från Domkapitlet via brev. 

   Detta sen hon fått ett mail om att de ville ha ett yttrande från henne om anklagelsen. 

   Hon blev inte kallad till ett möte vare sig under utredningen eller när beslut hade fattats. 

 

Jag fick i alla fall ha ett utredande samtal, träffa domkapitlets ledamöter och träffa biskopen när han gav mig mitt besked. 

   Sedan dess har ingen från kyrkan hört av sig till henne, ingen biskop eller kyrkoherde eller tidigare kollega och när hon träffat andra representanter för kyrkan så har de vänt bort blicken.

   Ursäkta, men vad är det här för kyrka?!

Jag funderar över de upplevelser vi har av det gudomliga. 

   Vi har till exempel valt att göra två av dem till sakrament i vår kyrka, dopet och nattvarden. 

   Så passande att vi avkragats för brott mot ett var! 

Mysterier kallar vi dem ibland, de här upplevelserna som vi inte fullt kan förstå oss på. 

   Där Gud verkar på något sätt och vi gör vårt bästa för att förstå och sätta ord på det. 

   Ibland på sätt som sätter dem innanför staket och förbjuder oss att uppleva dem för mycket.

Ibland hör jag att vi inte borde ta nattvard för ofta för att det förminskar upplevelsen av den. 

   Jag tror det var vanligare förr, men finns fortfarande. 

   Det har jag aldrig upplevt. 

   För mig är det lite som att säga att vi inte borde kramas för ofta för att det kan förminska upplevelsen av en kram. 

   Eh, nä. 

Jag kan förstå att man vill betona att det bara behövs ett dop! 

   Att det räcker för ett helt liv. 

   Men att därför säga att man inte får döpas igen, och framför allt att det är något som leder till att man inte längre kan vara i vigd tjänst i kyrkan. 

   Ja, det känns väl ganska fyrkantigt.

Om en människa som varit nära döden och nu upplever att hon fått liv igen känner sig kallad att få uppleva ett dop, en ritual, en ceremoni där vi betonar en slags pånyttfödelse, en ritual med ett före och ett efter som förändrar ens liv, varför ska det vara förbjudet? 

Sofia skrev själv till mig: 

   "Han (Jesus) vuxendöpte sig som en symbol för att han klev in i sin kallelse. 

   Jag känner likadant." 

Vilka är vi att ta ifrån människor viktiga händelser i deras liv kopplade till det gudomliga? 

   Vad tar det ifrån någon annan? 

   Vilken skada gör det?

Jag höll på att bli nöddöpt som barn då jag föddes med hjärtfel och var väldigt sjuk. 

   När sjukhuspersonalen frågade om de skulle tillkalla prästen för ett nöddop, sa min troende mamma att det inte behövdes, hon var säker på att Gud var med mig i alla fall! 

   Prästen som de träffade senare bekräftade dem i det och tyckte att de gjorde rätt som fokuserade på den livräddande sjukvården och sa att de skulle spara dopet till när jag var frisk och de kunde njuta av stunden, vilket blev flera månader senare.

För mig har mitt dop aldrig varit viktigt. 

   Jag vet ju inte om jag hade upplevt livet annorlunda om jag inte varit döpt, men jag har svårt att tänka mig en Gud som skulle tycka att en ritual var nödvändig för varken nåd eller tillhörighet. 

   Att något kan hända i dopet är jag inte alls främmande för. 

   

Jag tror som sagt våra ritualer är viktiga. 

   Dels för vad vi lägger i dem och vad vi inbjuder att närvara i dem. 

   Gud verkar genom oss på många olika sätt och om längtan finns och om en gudomlig beröring sker, hur kan en kyrka vilja begränsa det och låta det leda till avkragning? 

Och framför allt, helt utan någon som helst mänsklig kontakt och omsorg med en människa som under flera år varit svårt sjuk och upplevt sig nära döden! 

   Och dessutom skriver till dem om det! 

Hon har också några frågor i sitt yttrande som hon inte får något svar på. 

   Hela processen tar en månad, 

   16/5 får hon besked om anmälan i ett mail från domkapitlet, den 15/6 tar de beslut. 

   Allt hon får är ett opersonligt och känslolöst standardbrev med hänvisningar till kyrkoordningen.

När blir en kyrka något som möjliggör en närmare relation till det gudomliga och när blir den något som begränsar den?

Maria Magdalenas dag

Maria Magdalenas dag är det idag! 

   Och vad passar väl bättre då, än att titta lite på vad som står i hennes eget evangelium. 

   Det är skrivet efter hennes död, så det är inte hon som nedtecknat det, men det avslutas "Evangeliet enligt Maria".

Det här evangeliet utspelar sig efter Jesus död och först är det Jesus som talar till lärjungarna. 

   Han tar avsked från dem med orden: 

   Frid vare med er!

Ta emot min frid bland er.

Tillåt ingen att förvirra er genom att säga se här eller se där.

För människosonen finns inom er.

Följ honom! 

De som söker ska finna honom!

Gå nu, och predika kungarikets evangelium.

Fastställ inga gränser förutom de som jag gett er, 

och döm inte likt laggivaren om ni inte också bejakar dem.

När Jesus sen lämnar dem, faller de i gråt och undrar hur de ska kunna gå till folken och predika evangeliet om människosonens kungarike.

   "Om de inte förbarmade sig över honom, varför skulle de förbarma sig över oss?"

Men då ställer sig Maria upp och säger: 

"Gråt inte och sörj inte!

Inte heller bör ni tvivla, för hans hopp kommer att vara med er på alla sätt, 

och det kommer att skydda er. 

Låt oss i stället prisa hans storhet.

Han iordningställde oss och gjorde oss till människor." 

När Maria sagt detta vändes deras hjärtan till godheten 

och de började leva efter frälsarens ord. 

Det är tur att de hade Maria. 

   När de tvivlade och tappade modet, kunde hon ge dem hopp igen. 

   Hon kunde få dem att börja leva efter frälsarens ord igen. 

Jag läser Paul Linjamaas översättning till svenska av Marias evangelium. 

   Han berättar om en Maria från Magdala som både enligt detta evangelium och i tex Pistis Sophia, en annan text från 300-talet, framställs som den mest frågvisa av lärjungarna, med en hög nivå av andlig visdom och som den som var mest förtrogen med Jesus budskap. 

Han skriver att det finns olika teorier om varför bilden av Maria Magdalena skiftade från "ledare, andligt geni och betrodd följeslagare till Jesus" till synderska och prostituerad. 

   En del forskare tror att illvilliga och manschauvinistiska kyrkofäder medvetet svartmålat henne för att undertrycka den kvinnovänliga form av kristendom som höll på att sprida sig. 

   Andra menar att i takt med att kristendomen fick mer makt och inflytande förändrades maktbalansen till förmån för männen, de med makten i det offentliga rummet, helt enkelt som i övriga samhället. 

   I vilket fall finns det inget tvivel om att skiftet skett! 

Men nu har vi en möjlighet att skifta tillbaka fokus och åter igen lyssna till detta "andliga geni". 

   Där hennes evangelium lyfter fram en Jesus som betonar att vi ska följa den människoson som vi finner inom oss. 

   Inte som någon annan berättar för oss om. 

   Vi ska inte söka honom utanför oss utan inom oss. 

Och hur gör vi då det? 

   Maria berättar det Jesus lärt henne. 

   Hon berättar om vredens sju krafter.

När jag var i Glastonbury förra sommaren var jag i ett kapell i Glastonbury Abbey där det finns en målning av Maria Magdalena och de sju dödssynderna. 

   Själv representerar hon stolthet och ur henne kommer sen snikenhet, vrede och ilska, frosseri, lust och girighet. 

   

Meggan Watterson skriver i sin bok om Maria Magdalena istället om dessa sju krafter som nämns i hennes evangelium, som föregångare till kristendomens dödssynder.

   Och hon menar att dessa inte visar på hur långt Maria fallit i synd, utan i vad hon tagit sig igenom. 

   Vad vi alla behöver ta oss igenom i livet, och inte bara en gång och sen är vi klara, utan många gånger.   

   Hur de är krafter vi måste möta inom oss själva, eller stadier vi måste gå igenom, för att nå den klarhet och enhet i hjärtat som gör att vi kan se bortom egot.

   Så att vi kan se det här kungariket som redan finns inom oss. 

Dessa krafter är mörkret, begäret, omedvetenheten, dödslängtan, förslavandet under kroppen, köttets bedrägliga frid och vredens tvång och Meggan Watterson beskriver dem såhär: 

Jag upplever mörkret som tungt, som depression, en känsla av att sitta fast, 

att vara begränsad. 

Hjälplös. 

Hopplös. 

Och det känns som om jag är ensam. 

För mig är begäret detsamma som att hålla fast vid saker och ting.

Att önska sig att saker och ting hade varit annorlunda.

Det handlar i grunden om att vilja vara någonstans där man inte är.

Omedvetenheten är precis vad den låter som: 

bristande medvetenhet, när jag blundar för någonting. 

Det är viktigt att klargöra att "omedvetenhet" eller "okunnighet" 

inte är någon karaktärsbrist eller betyder att vi är dumma. 

Det kan vara avgörande för vår läkning, 

för det finns gränser för hur mycket vi kan ta in på en gång. 

Men den omedvetenhet som Maria syftar på är något annat: 

den handlar om den omedvetenhet vi kan falla in i och sedan handla utifrån. 

Dödslängtan är vår iver inför döden. 

Den kallades senare frosseri, 

och det handlar om att göra val i livet som sätter vår hälsa på spel eller förkortar vårt liv. 

Det är vår mänskliga tendens att vara självdestruktiva 

och ta ut vår smärta på den som förtjänar det minst av alla: vår egen kropp. 

Förslavandet under kroppen är för mig 

när vi identifierar oss helt och fullt med kroppen, och bara med den. 

Det kom att kallas vällust, men lust är inte problemet, det är vår relation till den.

När vi glömmer att vi också är en själ, inte bara en passionerad kropp med eldiga begär. 

Köttets bedrägliga frid kom senare att omvandlas till lättja eller likgiltighet. 

Jag tror att det tagit oss lång tid att förstå att kroppen besitter sin egen visdom.

Vad den sjätte kraften kommit att betyda för mig 

är att det finns ett motstånd mot förändring, 

en ovillighet att göra det vi vet är bäst för oss, som går att känna fysiskt i kroppen. 

Det är ett slags slöhet, eller tröghet. 

Den sjunde kraften i Mariaevangeliet är vredens tvång.

För mig är ilska läkande, att känna och uttrycka min ilska känns sunt.

Men ilskan kan också äta upp oss inifrån.

Den är så stark att den kan vilseleda oss och distrahera oss under stora delar av livet. 

Precis som alla krafterna är det inte själva kraften som är skadlig.

Det är när den får råda utan själens närvaro. 

Meggan Watterson betonar också att allt det här är mänskligt och att det kan vara en lättnad att förstå det. 

   Vi är inte konstiga, knäppa eller ens annorlunda.

   "Det är meningen att du ska uppleva alla de här sakerna.

   Och ingen av känslorna, ingen av krafterna, gör dig mindre helig. 

   De är det som håller dig samman.

   De är det som gör dig till den du är.

   Och allt detta är en del av själva poängen med att vi är här överhuvudtaget.

   Att uppleva de här hemska, svåra, urspårade sakerna och hitta vägen tillbaka till kärleken."

Tillbaka till kärleken, tillbaka till det kungarike som finns inom oss, till människosonen som finns inom oss och önskar oss frid. 

På målningen jag såg av Maria Magdalena, kommer dödssynderna ut ur Maria med drakar. 

   Draken som ofta ska jagas och besegras av en ståtlig riddare.

   Och som jag sen förstått det, stått för det feminina.

   Det maskulina som kuvar det feminina. 

   Så inte är det konstigt om dessa dödssynder också kommer ur drakar. 

Fast om vi lyssnar till Marias evangelium, så är de ju inte synder (också för att synd enligt evangeliet inte finns), utan krafter. 

   Krafter i oss som vi kan arbeta med och förstå. 

   Levi säger till Petrus när han ifrågasätter Marias ord:

   

"Petrus, du har alltid varit en hetsporre.

   Nu ser jag att du utmanar kvinnan som om hon vore en fiende.

   Om frälsaren gjorde henne värdig, vem är du att ifrågasätta henne? 

   

Säkerligen känner frälsaren henne väl. 

   Det är därför han älskade henne mer än oss.

   Låt oss i stället skämmas och klä oss i den perfekta människan och bli som han, precis som han befallde oss, och predika evangeliet, inte fastställa några gränser eller andra lagar utom de som frälsaren sagt när."

Låt oss klä oss i den perfekta människan, den som är djupt mänsklig och gudomlig, och bli som han, precis som han befallde oss!