Skuld

Jag funderar en del över skuld. 

   Eller, jag funderar inte så mycket, jag inser att min kropp jobbar med begreppet. 

   Med vad det gör med hela mitt system. 

   Hur skuld krokar i annan skuld och rädsla och ångest och oro och förlamar. 

   Och hur mycket jag än använder mitt huvud för att reda ut de olika frågorna, så kommer ångesten i vågor i kroppen. 

   

Och det handlar nog om skam också. 

   Ett raster av skam läggs över allt, inte så mycket på grund av vad jag anklagats för, för ärligt talat så känner jag inte skuld över det, utan mer på grund av hur jag behandlas. 

   Hur jag bara finns till i deras ögon som någon som eventuellt gjort fel och som ska rannsakas. 

   Ingen annan jag finns där. 

   Ingen annan omsorg finns där. 

Vad är det att vara kyrka har jag funderat över och även skrivit om. 

   Om skillnaderna jag upplever i relation till institutionen kyrkan och till den kyrka som är byggd av levande stenar, av alla oss som tillhör den. 

   Den kyrkan som jag växt upp i, där jag sedan jag var tre vetat att jag skulle bli präst.

   Den kyrka där jag nu ska stå till svars för två anmälningar till domkapitlet. 

Vad hände med ett enkelt samtal undrar jag? 

   Vad hände med att behandla varandra med respekt? 

   Vad hände med kärleksbudskapet som grund i vår kyrka? 

   

Uppenbarligen finns det skyldigheter och en konstant risk att någon, vem som helst, kan anmäla en för vad som helst. 

   Men vad är kyrkans skyldighet i relation till sina vigda undrar jag?

   Var finns ömsesidigheten i den här relationen? 

Vet ni hur en anmälan till domkapitlet överlämnas? 

   I ett mail där det står: 

   "Du bereds tillfälle att yttra dig över bifogad anmälan. Yttrandet ska ha kommit in till domkapitlet senast den ..."

   Inte ens ett "Hej Ellen". 

   På mitt svar "Hej *namn*! Här kommer mitt yttrande ... ", får jag svaret "Ditt yttrande har kommit in till domkapitlet. Med vänliga hälsningar ..."

   Så opersonligt det bara kan bli! 

   

När jag skickat mitt svar och fått bekräftelse på att det kommit fram tog det en månad tills jag själv hörde av mig för att fråga vad som händer i ärendet. 

   En månad av att undra och fundera och känna, helt ensam.

   Jag fick till svar att jag kommer kallas på samtal med domprost och stiftsprost, och att det nu även kommit in en andra anmälan låg som en sista punkt, efter ett antal följdfrågor från domkapitlet. 

I nästa vecka ska jag ha det här samtalet och jag pendlar mellan att känna mig ganska nyfiken på hur det ska bli, sugen på att försöka inspirera och hoppas på att det finns en nyfikenhet att finna nya vägar framåt för kyrkan. 

   Och att inte orka. 

   Att inte vilja utsätta mig för det här. 

Ja, men blir man präst så vet man ju att det här är vad man kan vänta sig.

   Jo... 

 

 I min bok Helig vrede - Ett evangelium, skriver jag om orden från vår prästvigning och hur jag kan uppleva det som en sån konflikt att leva efter de löften vi avlade. 

   Att leva som Kristi tjänare, öppen för människors behov och vänd till Gud och hela skapelsen. 

   Vi ska möta våra medmänniskor med varsamhet och aktning och verka för att Guds vilja ska bli förverkligad i världen. 

   Och samtidigt, verkar så mycket som jag tror på och vill göra, stå i konflikt med vad som är kyrkans tro och dess bekännelse och ordning.

   Hur förverkligar jag bäst då min kallelse med Kristus som förebild? 

   Ja, jag gör mitt absolut bästa, men är inte så säker på att kyrkan gillar det! 

I prästvigningens gudstjänst bad ni för mig, ni i församlingen som var samlad, ni bad: 

Gud, vi ber dig:

Ge dina präster uthållighet i försoningens tjänst.

Gör dem lyhörda och hängivna. 

Ge dem frimodighet och kraft, 

det tålamod de behöver, och bevara dem i din närhet. 

Ge dem uppmuntran och glädje i arbetet.

Låt dem fördjupas i tron, hoppet och kärleken.

Ja, här har ni mig: uthållig, lyhörd, hängiven, frimodig, kraftfull, tålmodig och i Guds närhet!

  

Artikel i Dagen

Jag fick en förfrågan av tidningen Dagen att svara på några frågor kring den anmälan som gjorts till domkapitlet om det inlägg jag la upp på Facebook, samt det svar jag skrev till dem. 
   Här finns artikeln, men för den som är intresserad lägger jag även mina fullständiga svar på hans frågor här också! 

Reporter: Du har alltså blivit anmäld till domkapitlet och på din blogg skriver du att det här är något som du välkomnar, då det handlar om att testa gränser om vad man som präst i Svenska kyrkan får säga. Så min fråga är; Varför välkomnar du anmälan till domkapitlet? 

Mitt svar: Först och främst så skriver jag inte att jag ”välkomnar” det för att ”testa gränser”, jag skriver att ”en klok vän sa att det också är så man får saker prövade, så vi utforskar var kyrkans gränser går.”

   Jag tycker det här är väldigt viktiga frågor, det var ju också därför jag skrev min bok som kom ut för ett år sedan, Helig vrede – Ett evangelium. Utifrån reaktionerna jag fått på boken märker jag att det finns en stor längtan hos många att lyfta frågorna kring det gudomligt feminina, samt andra ämnen jag lyfter i boken. Men efter ett helt liv i kyrkan, vet jag också att det kan vara lite provocerande ämnen för vissa och därför är det också intressant att se hur domkapitlet ställer sig till det. 

   Nu kom ju inte den här anmälan från någon i Svenska kyrkan, utan från någon som tillhör ett annat samfund, i övrigt har jag hittills bara fått positiva reaktioner på det jag skrivit från både anställda och medlemmar i Svenska kyrkan, samt människor utanför den. 

 

Reporter: Du skriver i ditt svar till domkapitlet att det är viktigt att utforska det gudomligt feminina, varför? I dag är det vanligt att prata om Gud bortom könstillhörighet, borde inte det räcka? 

Mitt svar: Så länge det upplevs som konstigt att prata om Gud som ”hon”, men inte ”han”, känns det självklart för mig att det finns ett behov av att prata om det gudomligt feminina. Vi har en lång historia av att benämna Gud som ”han” och att gå direkt därifrån till att till exempel alltid säga ”hen” är ju ett alternativ, men då går vi direkt från en manlig Gud, till en könsneutral Gud, och får fortfarande inte med alla de egenskaper och relationer vi upplever med det feminina. 

   Människor har i alla tider försökt förstå och beskriva det vi kallar Gud. I Bibeln står det: Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. (1 Mos 1:26) Lika ”oss”, det gudomliga är inte en person, inte ett kön, men i våra försök att förstå och också spegla oss i det gudomliga ger vi det egenskaper vi kan förstå och relatera till. Det påverkar både hur vi ser på Gud och på oss själva som skapade till Guds avbild. Om det bara är de manliga egenskaperna som får vara gudomliga gör det något med oss och hur vi ser på varandra och skapelsen. 

   Jag tror vi förlorat något genom att utesluta det gudomligt feminina och jag tror det fått konsekvenser i våra liv, i våra samhällen och i vår värld. Jag är säker på att vi alla, både män och kvinnor, skulle må bättre av att vi hittar en balans mellan det gudomligt feminina och det gudomligt maskulina. 

 

Reporter: I det Facebook-inlägg som ledde fram till själva anmälan lyfter du fram Jesus kvinnliga lärjungar, och tanken på att de är Marior, prästinnor som tjänade Ma, Modersgudinnan. Du förklarar sedan till domkapitlet att det finns en öppning för att ”dessa Marior hade en djupare kunskap om det gudomligt feminina”. Är inte det här tankar som snarare hör hemma i en nyandlig tradition snarare än i en kristen? 

Mitt svar: Jag skriver inte att dessa Marior är prästinnor, jag skriver att på den tiden kunde namnet Maria också vara en prästinnetitel. Jag öppnar upp för möjligheten att det fanns kvinnor som vandrade med Jesus som hade denna kunskap och att han mycket väl kan ha varit medveten om det och då tänker jag att det är högst relevant för kristendomen. 

   Under tiden sedan Jesus levde har hans budskap och livsgärning tolkats och omtolkats och många källor har också valts bort. Om vi då finner nya källor och sätt att tolka de texter som finns, som visar på ny kunskap inom detta område så tycker jag det är otroligt spännande! 

   Jag är ju intresserad av att vi kommer så nära som möjligt vad Jesus faktiskt sa och gjorde och om det då finns starka indikationer på att han inte var främmande för det gudomligt feminina, och det i sin tur kan bidra med mer gott i våra liv, då hoppas jag verkligen att kristendomen är intresserad av att omfamna det. 

   Sen kan jag också tycka det är lite talande att så fort det pratas om det gudomligt feminina så skulle det vara nyandlighet, det i sig talar väl också om vikten av att utforska det mer. Och ser vi till den forskning som finns kring hur det gudomligt feminina tillbetts betydligt längre tillbaka än de senaste få tusentals åren, är det nog snarare en gammalandlighet.