Tillsammans

Jag har haft två dagar när jag bara gråtit nu.  
   Ångest och oro och känslan av att det aldrig kommer att lösa sig med något. 

   Fastän jag parallellt har en känsla/tanke som säger mig att det ju såklart kommer det. 

   Det är ju min grundinställning i livet.

Men jag vet också att jag så länge nu haft tillit, gjort vad jag känt varit rätt, sant.

   Tänkt att det kommer att visa sig vart jag ska gå, vad jag ska göra, var jag ska bo. 

   Och tiden går. 

   Och ibland orkar jag bara inte hålla uppe den där tilliten. 

Och jag är så van att sitta med det själv. 

   Så van att följa med ner i mörkret och sen hitta vägar ut.

   Död och uppståndelse.

 

Att lita till att det kommer bli bra, och gång efter gång trots att det är jävla skitjobbigt, sitta i det tills det går över.

   Och då ta nya tag. 

   Om och om och om igen! 

Och jag insåg under arbetet med min bok att det här inte bara handlar om mig. 

   Det är systemfel som gör det så totalt omöjligt för oss människor att få ihop livet om vi inte har rätt förutsättningar. 

   Och med den insikten har jag blivit lite bättre på att inte tycka att jag är värdelös som inte klarar av det. 

Men så ibland så blir det bara för mycket. 

   För tungt.

   Och när jag nu satt och grät här så kände jag att jag måste börja öppna upp och bjuda in.

   

Att jag skriver om att lösningen är - tillsammans! 

   Om att lära sig att ta emot! 

   Att visa sina behov! 

Så jag skrev om min sorg och ångest på facebook och bad om att den som ville skulle skriva något de tycker om med mig. 

   För att jag behövde få höra det. 

   Få känna det. 

Och jag fick på några timmar över 50 svar! 

   Och jag insöp dem verkligen, läste dem om och om igen. 

   Och jag kramade om den Ellen som av en annan Ellen fick höra att det borde räcka med att jag vet att jag duger, varför gör det inte det?!

   Den där dömande jävla interna kritikern! 

Och visst kan man lära sig att det bara är tankar man kan ställa om.

   Att det är övergående.

   Att jag ju vet i grunden att jag är älskad.

   

Men det var inte det jag behövde! 

   Jag behövde ER! 

   Och jag fick ER! 

ER kärlek!

   ER i relation till mig! 

   Vi är så indoktrinerade i "kan själv" och "gör lite mindfulness för att hantera det".

Men det gör MIG till ett problem att lösa.

   Det gör mina tankar och känslor FEL.

   Och det är de inte! 

Att känna sig ensam och behöva andras kärlek när man är en ensamstående mamma som är arbetslös och inte har ett eget hem är inget konstigt! 

   Att känna sig ensam och behöva andras kärlek när man inte är ensamstående eller arbetslös eller utan hem är inte heller konstigt. 

   Vi behöver varandra! 

Och hade jag försökt lösa det själv så hade jag missat ER! 

Mot eftermiddagen har jag också fått en annan tanke. 

   Jag har ju fördjupat mig i mitt släktträd.

   I mina förfäder och förmödrar, i vissa led tillbaka till år 1500! 

Och jag har gjort vad jag kunnat för att synliggöra dem för mig, skrivit alla deras namn, och målat över dem i ett försök att liksom öppna upp flödena. 

   Jag har också reflekterat över generationstrauman, vad vi för vidare generation efter generation.

   Vilka inställningar och blockeringar som förs vidare. 

Och jag har försökt tänka att jag rensar, löser upp, öppnar upp. 

   Och då slog det mig att kanske känner jag såhär för att jag har öppnat upp så många generationstrauman som nu behöver få kännas och synas och läkas. 

   Att de här känslorna inte bara är mina. 

Jag läste i en kyrkobok om Marit, född 1722.

   Hon var min farfars mormors farmors mamma. 

   En notering fanns om henne från början av 1780-talet, "Tigger" stod det.

   Några år senare stod det, "Varit förhörd 20 oktober 1789 och befanns icke begripa eller veta det minsta".

   I början av 1800-talet stod det "Rotehjon". 

   1801 dör hon.

När jag googlar på det står det att rotehjon var de fattighjon som var sämst lottade. 

   På Wikipedia läser jag "Det ansågs betyda otur att ha ett döende rotehjon i hemmet. 

   Därför blev de skickade runt mellan olika hushåll till och med medan de låg för döden."

Och det berör mig.  

   Och jag tänker att det inte är konstigt att vi har en rädsla för att inte kunna försörja oss eller ha tak över huvudet. 

   Oavsett om vi har rotehjon i släkten eller ej. 

   Jag tänker att det finns i vår gemensamma historia.

   Vetskapen om dem och så mycket mer som kan drabba en människa. 

   Och ja, vi ser ju hur det går för människor i vårt samhälle nu också. 

Så jag tänker att jag behöver hedra dem, de som gått före mig, men även mig själv i det jag känner. 

   Inte döma utan älska, hålla om, respektera och ta hand om. 

   Och vara tacksam för alla ER, ni som finns i mitt liv på olika sätt.

   Och sen slutade det snöa och solen kom fram...